Flyktingskap 3

Mamma, jag är rädd
Livet skaver och skadar mig, mamma,
hjälp mig att blunda
att vara lugn

Jag möter dem varje dag och deras blickar blöder, mamma de lever men har egentligen dött.
De lämnade allt och nu ska jag tvinga i dem ett nytt språk.
Börja om gör om gör rätt

Vem bryr sig mamma om regler eller ordföljd, när livet brustit i tusen bitar och deras barn kanske dör.
När mina lärarklor tränger djupare in i deras fragila hud. Vem bryr sig om att närvaron är full när de stirrar i mörkret istället för att uppleva trygg sömn? Mamma varför bryr man sig?
De fyller rummet med tankar och sorg när jag står framför dem och påpekar, rättar, artikulerar
mamma varför bryr jag mig?
Jag vill plåstra om dem tills det blir bra, jag vill gråta åt dem så de slipper gråta mer
mamma, jag är rädd
De ses på och hatas.
Folks hat är så grundt, mamma jag är så rädd för mörkret kommer närmare och de blundar inte mer.

Flyktingskap 2

Hon bar mig under sitt hjärta och flydde med ingenting.
Hon höll hårt i små rädda händer
mina bröder, mina modiga hjältar
som inte såg eller förstod agonin.

Hon var svept i svart tyg som blev en naken hud
en skyddande borg mot livet självt

Att andas blev lyxen, något som inte var blod eller sorg.
Den rena sorgen.

Döden som flåsar i nacken, varje dag varje natt.
Hon gråter i tystnaden, i kylan
där allt bara är sand.
Det lena som nu är det sträva. Det som svider i ögonen eller som omfamnar
när inga kroppar längre finns
att hållas om av

(Mamma du är 25 år och du är ju bara ett barn som vill hållas om och skyddas)

Hon bar mig under sitt hjärta. Samma blod, samma luft. Samma sorg.

Flyktingskap 1

Du hukar dig och lägger armarna om de två äldsta, de som fortfarande är så små
Den tredje håller du dig nära i din famn
Med det svarta tyget som ska täcka din kropp
från syndens blickar
Du gömmer nu de största, du ger dem värmen
som inte finns där du är
Du ger dem allt du har för det finns ingenting kvar att ge

Din kropp värker och du blundar för att inte se vart du är
du värker för att du inte egentligen greppar
existensen är inte ett reellt begrepp

De är rädda och du är rädd men lent
med ömma ord
Du lugnar dem med tryggheten
den som tappades bort när första bomben föll
Den som skrek i frånvaron när de tog de andra
men inte dig. Inte nu heller.

Med vassa blickar som möter dig reser du dig slutligen upp
Solen lyser
En stolt ny dag som du måste överleva
och de ska leva också.

Du ler mot dem och tar deras hand.

Tacksam implosion

Det är som en total implosion inom mig. Den når ut till varenda lilla centimeter av min kropp och jag blundar extra hårt när den når hjärtat. Ännu är jag hel.
Ännu klarar jag av den fysiska chocken av förändringarna som nyligen skett.
Jag skattar mig lycklig åt att jag ändå är jag. Att jag har integritet.
Men det smärtar att ibland tänka rätt.
Och så tacksam är jag som är älskad.
Av alla, av honom, av dem. Tacksam.

Tiden och havet

Tiden far iväg i takt med min resas rörelse. Jag ser ut och ser världens suddiga gränser och jag undrar om det slutar med rörelsen för att jag gör det. Undrar när jag ska finna min känsla av stabilitet, om jag klarar att gå vidare. Om det blir som jag önskar någon gång.

Jag känner mig så himla fragil. Som att minsta vindpust kommer bräcka mig. Ta itu mig i bitar som aldrig finner sin plats igen. Jag frågar havet. Jag står inför det och jag låter det storma mot min hud. Vet inte vad annars jag ska göra mer. Jag låter sältan i luften slå fram tårarna. Jag låter det ruska om mig.

Frågar om jag kommer bli bra igen. Det lugnar sig markant innan det tar ett djupt andetag och sedan kastar vågorna åt mitt håll. Jag gråter.

Vill bara bli omfamnad, vill att världen ska låta mig vara ifred och samtidigt vill jag inget annat än att finnas i ett sammanhang. Jag splittras i rätta val som behöver tas, som har tagits. Jag måste ta extra andetag ibland, så till grad att det blir tungt, när andetagen smärtar. Jag omfamnar mig själv nu. Håller hårt.

Drömlandet

Jag har börjat se scener när jag befinner mig ute och bland andra. Ser små scener spelas upp överallt omkring mig. Människor som gör saker och jag som råkar fånga det. Inte på bild eller andra manicker. Men med ögonen, sinnena.

Första scenen.
Jag ska möta honom klockan tre vid havet. Längtar. Vi bor i olika städer så min resetid är lite längre men just idag sker inte en minuts försening på någon av de kollektiva delarna jag åker med. Solen skiner och det blåser friskt ute. Som att allting är upplagt för fantastiska möten med fantastiska människor.
Jag sitter på sista bussen innan min korta promenad till havet och honom. När jag hoppar ut och söker solstrålarna istället för kall skugga, promenerar jag med raska steg. Framför mig står en liten maskin med en lift och högt upp står två män och tvättar fönster på byggnaden närmast trottoaren. De styr hela maskinen från plattformen de står på och jag hör hur de drar en spak och hjulen på marken framför mig långsamt rör sig framåt. Jag ser upp och jag ler. Jag ler för jag hör hur den ena mannen, den som styr spaken, visslar högt och glatt. Jag vill nästan vissla också. Det känns så fritt att göra det på det viset. Han visslar vidare innan han tittar ner på mig. Jag tittar då rakt fram och möter nästa person.
Han är en man i medelåldern som raskt går över gatan mot trottoaren som jag går på. Han har en vit knäppt kockskjorta och en hög kockmössa. Den är verkligen hur hög som helst, nästan bara som de som man ser på film och hans korta kvicka steg gör att han nästan glider över marken. Han ser inte besvärad ut, inte alls. Men han ser ut att vilja hinna någonstans i tid och mössan rör sig inte en centimeter.

Andra scenen.
Nathalie. Jag minns henne från min barndom. Vi bodde nästan grannar och lekt ett fåtal gånger med varandra. Vi var från olika världar, sfärer. Hon var liten och tyst och hade långa smala ben och armar. Alltid en perfekt knut på huvudet. Hon lekte inte när vi lekte. Tittade på mig med en märklig blick. Om jag rörde vid henne så ryckte hon till, flyttade på sig. Jag undrade flera gånger varför hon ens hade med mig att göra. Hennes bror var många år äldre, i tjugåårsåldern tror jag. Jag minns honom tydligt. Väldigt vacker, kortklippt hår på sidorna med lite längre på huvudets mitt. Han hade alltid någon slinga som föll ner över pannan, och så de runda glasögonen. Han bar alltid kostymbyxor och en skjorta och han läste alltid någon bok. Hon sprang alltid med tysta steg mot honom för att söka hans bekräftelse. Hennes mamma var auktoritär och stel och hade en liten väldigt ansträngd mun.
Jag har inte sett henne på många många år. Kanske tio eller tolv år. Igår. Jag sitter på bussen hem, det har regnat och snöat samtidigt och mina tunna ballerinaskor är sönder och jag plaskar fram när jag hoppar av bussen. Plötsligt ser jag henne framför mig. Hon har stigit av på samma station och hon ser på pricken ut som hon gjorde när vi var barn. Fast nu skarpare linjer, arg blick. Vassa kindben och en perfekt hästsvans.Jag vet att jag är något år äldre än henne men hon ser minst tio år äldre ut än mig, nog på grund av det sammanbitna uttrycket. Hon går över vägen och ska gå samma väg som jag. Jag hinner undra om hennes mamma bor kvar men jag vet att hon flyttade när vi fortfarande var barn. Hon går raskt och har spikrak rygg. Jag tänker att hon nog fortsatte dansa balett. Framför oss kommer en lång ung man gåendes mot oss. Jag är några meter bakom henne. Han har rufsigt hår med lite lockar och gråa mjukisbyxor. Han går rakt emot henne och jag ser henne le från halv profil bakifrån, ser honom le. Han lägger armarna om henne och lyfter upp henne från marken och snurrar henne runt runt och hon ger ifrån sig ett filmiskt fnittrigt jag-är-kär-i-dig-skratt, och det förvånar mig. Jag har aldrig någonsin sett henne uttrycka känslor. Jag är helt allvarlig. Aldrig. Jag blev glad å hennes vägnar. Han lade sin hand stadigt på hennes rygg och de gick. Jag gick bakom. Tänkte och tänkte och undrade hur de, helt olika varandra, hittade varandra. Är vansinnigt nyfiken. De svänger av. Jag fortsätter.

Out and about

Drar ut till skogen i 24 timmar. Ses i civilisationen igen imorgon.

Hej hej detta är jag

jag heter Izabella Noralhoda
jag är för tillfället peppad inför att gå ut i solen
jag är bra på att komma ihåg detaljer om typ allt
jag tycker inte om när folk skämtar om opassande ämnen (rasism tex)
jag är dålig på att säga nej
jag läser "The Collector" av John Fowles
jag gillar alla promenader till havet och att skriva första raden i en ny skrivbok
jag sjunger ungefär hela tiden
jag älskar när han väcker mig med pussar
jag är inte speciellt bra på att komma på en bra svarsreplik när det behövs som mest
jag föredrar att prata engelska framför svenska ibland
jag dricker gärna rött vin
jag lyssnar på Mark Knopfler
jag blir arg på att rasism finns
jag är rädd för att jag aldrig ska hitta min plats i världen
jag önskar att lära mig spela ett instrument
jag är pinsamt dålig på att vara tyst
jag är uppväxt i en grå förort mittemellan stan och landet i Lund som jag älskar så mycket och som blir helt grön och fantastisk på sommaren



I vanlig ordning med klänning och leende!

Längtan och nervositet

Jag sitter och är fruktansvärt nervös över ett prov jag ska göra om ungefär en timme. Jag ogillar tanken på att min kunskap ska värderas på hur väl jag gör ifrån mig på ett prov. Men det reder sig nog, visst?
Har trots allt en katt i famnen just nu och alldeles för lite kaffe i kroppen. Lyssnar på denna låt för att lugna mina nerver.

Vet ni vad jag längtar efter? Värmen, det får gärna vara grått eller så, men jag är så fruktansvärt trött på bitig kyla som inte vill ge med sig, att ha lager av kläder på mig, att frysa överlag tror jag.
Jag ser fram emot promenader på outforskade platser och blickar som möts. Att äta ny mat från andra delar av världen eller dricka ett glas vin i sällskap av fina vänner.
Längtar efter att få ett förstahandskontrakt på något i år och att få stå i mitt eget kök och lyssna på P1 på morgonen. Den enkla lyckan, den längtar jag så mycket efter.
Jag längtar efter att ansöka till utbildningar till hösten och att sedan komma in. Längtar efter strukturer och varma kramar. Längtar efter sommarregn och cykelturer med fladdriga klänningar och hår som dansar i vind. Längtar efter att Esplanaden-loppisen ska öppna upp igen så att jag kan hitta nya fynd. Längtar efter så himla mycket.

Men mest av allt, längtar jag tills jag fått detta prov gjort och att jag kan gå vidare från den stickande nervositeten i min kropp.

Från en annan tid

"Jag föreställer mig att jag går ut genom porten och ställer mig på en gata i Paris. Sedan föreställer jag mig att en katt skramlar vid en soptunna av stål, inne i gränden en bit bort från där jag står.
Jag tänder en cigarett och blundar, inbillar mig att kunna tala flytande franska när den vackra mannen som går emot mig och tänker fråga om eld (men som egentligen vill prata om allt och ingenting) när som helst stannar en meter ifrån mig och ser på mig med trötta men nyfikna ögon. Han är också en illusion.
Börjar ta några långsamma steg. Drömmer mig bort. Måste drömma mig bort härifrån, för att orka. Stå ut med tristessen mitt liv matar mig med."