Jag tror att jag har tappat bort mig själv. Någonstans på vägen till att bli helt självständig försvann mitt Jag. Den jag är, det som definierar mig, eller åtminstonde vetskapen om vad det är. Jag jobbade så hårt på att bygga upp en stark sköld, någon form av järndräkt som skulle fungera som ett extra skydd så att när livet kändes lite för mycket så skulle jag iallafall överleva det.
Pengar, bostad, vänskaper, allting var så fragilt, jag var fragil.
Nu har jag väl funnit någon form av stabilitet, samtidigt inte alls. Jag har ingen fast bostad, jag får pengar av staten. Inte alls stabilt, faktiskt.
Men det viktiga här är faktiskt inte stabiliteten, det viktiga här att poängtera, är att Jag försvann på vägen. Jag som hade så extremt tydliga riktlinjer om vad jag tycker om, hur jag fungerar, vad som får mig att tåra upp och vad jag blir så glad av att hjärtat slår i 180.
Vad hände med allt detta? Vad hände främst med mig? Vad hände med alla skivor med skev musik, med alla sena nätter av kreativt skapande eller mitt självsäkra sätt att se på livet?
Allt och alla är under konstant förändring, det vet jag, men ofta brukar man åtminstonde behålla sin identitet trots att man förändras, eller att ens omgivning förändras. Jag har verkligen råkat glömma bort att ta med mig det viktigaste på min resa igenom livet, nämligen mig själv.
Det här är nog ganska abstrakt och svårt att förstå om man inte har mitt huvud att tänka igenom när man läser igenom det här.
Men för att förenkla det enormt, kan man säga att jag kontinuerligt sparat bilder från olika källor med bilder jag tycker "är jag". Om man nu kan säga så.
Och idag vaknade jag, gick in på en sida jag tittar på bilder på, och någonting knäppte till i min bröstkorg. Jag känner inte personen som har tagit bilderna, jag har ingen aning om vem det är. Men genom hens lins, fångade hen en liten bit av mig, eller vad som definierar mig.
En gång, när jag var 15, rymde jag nästan till Paris. Jag visste att jag hörde hemma där, på något vis. Jag hade aldrig varit där, nej, bara sett bilder, filmer och lyssnat otåliga timmar på bland annat Edith, suttit och letat efter språkspel så jag kunde försöka lära mig lite mer ord och meningar, så att jag kunde ta mig dit. Jag brydde mig faktiskt inte, jag skulle dit, kosta vad det kosta vill.
Och så en natt. Jag satt och stirrade på skärmen och världen sov men det gjorde inte jag och jag satt inne på hemsidan där man köper flygbiljetter och jag behövde bara trycka bekräfta.
Jag gjorde aldrig det. För något sa mig att det inte skulle bli så fint som jag hade tänkt mig. Jag behövde en plan, behövde mer pengar. Behövde något tak över huvudet först. Sen, sen Bella, sa jag till mig själv med en len röst. Och jag tog en stor klunk av teet.
Jag tog mig inte till Paris förrän jag var 19 år istället. Februari och det regnade och jag grät floder av glädje inuti men utanpå log jag bara stort. Tittade ut på var jag hörde hemma och jag visste. Jag visste att jag hade hittat hem.
Jag var där i fem dagar, jag var så absurt lycklig, som i en trans och varje steg jag tog på gatorna registrerades i mitt system och jag visste att ingenting på hela jorden betydde något, för nu var jag här.
Jag återvände till ett regnigt Stockholm, till ett dåligt jobb och ingen stabilitet. Grät floder, nu utanpå. Kunde inte förklara för någon.
Konstant beroende av min omgivning på något vis, under konstant förändring och en strävan efter det bästa hela tiden, trots att jag inte visste riktigt vad det var eller hur jag skulle uppnå det, jag fortsatte att hoppas, hålla hårt i tanken om att det skulle visst gå. Jag ska må fruktansvärt bra igen, en vacker dag. Idag är det en vacker dag ute och jag är fortfarande inte riktigt okej.
Mitt Paris försvann lite och jag försöker förstå varför, jag älskar fortfarande staden och jag vill fortfarande bo där, men jag har slutat vara modig, slutat tänk på mig själv först, men främst slutat våga. Och varje gång jag tänker på det så blir jag så himla arg och besviken på mig själv. Varför vågar jag inte följa mina drömmar längre? Jävlajävlaskit.
Sedan insåg jag att jag kanske ändå hade uppnått mina drömmar lite. Att när jag flyttade hit, helt ensam med mina böcker, med mina klänningar och med en inställning som egentligen bara skulle kunna gynna mig, kanske jag ändå uppnådde kvoten av att "uppnå lycka" om än bara halvt.
Jag blev kär, jag slutade vara kär, jag flyttade, jag flyttade fem gånger till, jag pluggade, sluta plugga, började plugga igen. Och som något märkligt instuderat schema, inser jag att jag kanske ändå gillar det jag håller på med varje dag. Kanske ändå liksom.
Jag kanske bara behöver hitta tillbaka till mina grundbultar igen. Till det som är jag, uppfylla den kvoten också. Göra det där som alltid gjorde mig lycklig när jag var som mest sargad. Det som fick mig att le när mitt hjärta konstant grät.
Jag sparar dessa förbannade bilder i min mapp på datorn och jag hoppas kanske att de ska bli mitt liv någon gång. Att varenda bild egentligen bara är en knäppt bild av en liten del av mig. Att den mörkgråa soffan med kuddar i olika färger är min, att ljuslyktorna hänger i min balkong. Att det är min fika på bilderna och att det är mitt långa hår som svallar på vissa bilder.
Kanske försöker jag bara bocka av mål av vad det är jag vet att jag vill leva med, för att jag vet att det egentligen är det som gör mig lycklig.
Att skriva. Att skapa, att tala och att göra en förändring. Jag vet inte hur jag bäst ska förklara det för någon, hur det känns inuti mitt huvud eller i min lilla rökta bröstkorg, hur svårt det känns eller hur viktigt det är för mig att inte göra fel. Att jag liksom redan gett så mycket tid av mig och mitt liv till folk som inte förtjänar det, till folk som trampat på mig och ibland gör jag nog det fortfarande. Jag vet inte hur mycket man egentligen tror att man kan kontrollera sådant där, men ibland tror jag att det fortfarande händer, även om jag kommer på det fortare och löser det innan det gått för långt.
Nej, jag vet inte hur jag ska uppnå allt, men jag tror att det kanske handlar om att fortsätta drömma men att även göra de där drömmarna till delmål och uppnå dem en efter en, och jag är ju på god väg, faktiskt. Jag måste bara fortsätta våga och inse att jag är äldre det och med det kommer insikt och klokhet som jag inte hade när jag var 15, även om jag på ett sätt var modigare då (eller kanske dumdristig men jag väljer att inte se för djupt in i det)
Kanske handlar det om att fortsätta spendera mina dagar med bra människor som tillsammans med mig gör bra saker och att låta mig själv skapa mer, prata mer och leva mer. Så hej, jag behöver bara påminna mig själv om det här ibland.
Att fortsätta våga, att fortsätta lova mitt lilla jag att det visst går. Med lite mod och lite dumdristighet kommer jag att våga allt.
.jpg)
