Jag älskar er

Jag behöver få ner det här på papper. Here goes.

Det finns en handfull personer som har förändrat hela mitt liv.

Pappa
(Känns ärligt talat märkligt att kalla honom för det eftersom han inte har någon roll i mitt liv, men för att inte hänga ut honom eller faktiskt göra honom mer personlig än vad det ordet väger hos mig (ingenting) så skriver jag så. Ja, som de flesta vet är det här inte en positiv påverkan men om än den största.)

Trots allt som har hänt har han lärt mig att stå på mig som människa, att inte ta skit och att aldrig lägga mig ned för någon annan att trampa på mig. Jag är fortfarande en väldigt naiv och godtrogen människa som många fortfarande utnyttjar till sitt förfogande, men jag tror i det stora, att jag är bra på att syna människor ganska tidigt. Jag har lärt mig hur viktiga bra relationer är, inte bara till grunden utan hur bra de får en att må. Skulle min pappa komma imorgon och be mig om förlåtelse och vilja ha en roll i mitt liv hade jag antagligen inte låtit honom ta den platsen, eftersom jag i grund och botten inte skulle tro honom. Och det är helt okej, det är hans val. Han valde att göra allt han gjort mot mig och det är inte en ursäkt, men åtminstone en förklaring. Så tack för allt, verkligen.

Mamma
Kommentar överflödig. Faktiskt.
Nej okej, kortfattat. Hon har stått vid min sida genom rebelliska tuppkammar, rättegångar, gråtfyllda nätter, sjukhusvistelser och skype-skrattattacker. Hon är den bästa mamman jag någonsin skulle kunna be om, och jag vet att de flesta tycker likadant om sina föräldrar, och det är helt fantastiskt. Precis så det ska vara.

Sofie
Sofie är min bästa vän som bor i Malmö. Vi har växt upp sida vid sida och hennes familj är min plastfamilj, hon är min syster. Simple as that. Hon var med mig på min första fylla, kramat mig i mina värsta tillstånd och alltid varit där, bara funnits tillgänglig. Hon är en av de personerna som jag inspireras mest av i min vardag. Tar livet lite med en klackspark, fast en realistisk klackspark. Så himla bra människa är hon. Jag älskar henne något så oerhört. Ibland har jag svårt att greppa det. Tanken på att förlora henne har fått mig att nästan kvävas lite. Är oerhört rädd om vår relation. Hon är en helt fantastisk, underbar, älskande, god, envis, lysande människa och jag hoppas att vi har den här relationen livet ut.

Axel
Åh. Alltså Axel. Jag brukar jämt säga att världen skulle vara en mycket bättre plats med fler Axels i den. Jag menar verkligen det, från botten av mitt hjärta. Han är en strålande godhjärtad människa som verkligen lärt mig att jag kan våga lita mer på människor och släppa taget lite, på ett väldigt bra sätt. Min första knäppa fylla och riktiga fest var med honom. Vet inte ens om han vet det (nu gör du kanske det. Lappis, haha) och jag känner att jag kan se en ljus framtid i mitt liv eftersom han är en av mina inspirationskällor och han har det så fint, i all sin enkelhet så himla himla fint. Det är som att allting i hans lägenhet är individuellt utplockat för att finnas där inne. Det är så himla bra. Han är en sådan person med extremt röd tråd. Jag älskar den här människan. Så otroligt mycket.

Anna
Första gången jag såg Anna var i skolan och jag tyckte hon var helt absurt vacker och jag hade en fascination av den här människan utan dess like. Snabbt som satan insåg jag att jag måste våga prata med henne, men jag vågade verkligen inte. Till slut gjorde jag det ändå. Bara kastade ut något (jag pratar väldigt mycket när jag är nervös bl a) och så pratade vi. Jag lånade ut en av mina favoritböcker till henne. Tänkte att hon skulle få ta del av min värld, om än en smulbit bara. (F.ö heter boken Juno & Juliet - Julian Gogh, väldigt "söt" bok men extremt genomtänkt) och sedan byggde vi på något som idag är en oerhört fin vänskap. Jag är så otroligt tacksam för att jag vågade säga hej, vågade kasta mig ut i hennes värld och hoppas att hon skulle fånga. Vilket hon gjorde (tack!) Jag hoppas att vi upplever tusen äventyr tillsammans. Alla som får möjligheten att lära känna henne, borde göra det.
Hon är en f a n t a s t i s k människa. Nuff said.

Elisabeth
Alltså den här människan. Om jag behöver säga det varje dag resten av mitt liv hur otroligt fantastisk hon är, så kommer jag göra det för hon måste verkligen se till att förstå hur otrolig hon är. Hon är den personen som klappar på mig när jag kvävs och bölar ihjäl mig på konserter, hon som ryter till när jag är för full för att fatta vettiga beslut och den som kramar mig och låter mig sova bredvid henne när jag är vrålledsen. Den som ser när jag egentligen är en gråtmås och inte en solskensstråle. Har typ gett upp om att försöka förneka när jag är ledsen för hon verkligen fattar ändå. Varje gång jag tänker på folk som gjort illa henne blir jag sjukt arg för jag blir alltid arg när snälla människor far illa, det gäller förstås för alla mina vänner, men jag har en känsligare punkt för den här damen. Antagligen för att jag ser så mycket av mig själv i henne, och henne i mig. Sedan seriöst första stunden vi började prata så tyckte jag om henne. Jag tycker att hon är en av de vackraste kvinnorna jag någonsin träffat. Jag väntar stordåd av den här personen. Kanske som bara kommer påverka 1, 2, 300 000 personer. Jag vet inte, men hon är en sådan man ska komma ihåg. Ellie was here, typ. Älskar henne, älskar älskar älskar henne. Hon är världens bästa person. ÅH!!!

Cherie
En av de få som finns kvar från mitt liv sedan back in the days. Cherie är några år äldre än mig och har funnits lite som en storasyster, den kloka vackra inspirerande storasystern som man vill växa upp och bli som. Hon har ett oerhört lugn i sin hyperaktivitet. Det är det som är så fascinerande. Hon är alltid två kontraster till varandra, jämt. Och hon väger upp det så bra. Lugn och samtidigt hyper, klok och impulsiv. Osv. Hon har pratat med mig om några av de svåraste sakerna i mitt liv och hon har sett mina sämsta sidor, och ändå stannat kvar. Älskar den här människa så oerhört mycket. Att hon finns i Stockholm är överväldigande för mig. Hon känns verkligen som hemma. Shout out till Simon också. Världens finaste fästman till världens finaste vän. Puss på er.

Jessica
Benämns ofta som min partner in crime. Vi har en väldigt rolig relation till varandra. Hon är också en sådan person som jag redan från start kände mig extremt bekväm med. Jag är alltid mig själv med henne, au naturel. Jag har inga problem med att stå naken framför henne eller sova med henne dagar i sträck eller bråka om kaffeval i affären. Vi har ofta misstagits för att vara ett par eftersom vi är så pilliga jämt. Jag kramar och pussar och pillar henne i håret offentligt, typ alltid. Bryr mig inte, tänker inte ens på att det skulle vara något konstigt. Vi har bott ihop och haft de konstigaste äventyren och hon är en nyckel för mig i mitt oändliga Stockholmslås. Finns alltid där, no matter what. Guldperson. Love u.

NG
Jag och NG träffades i en pingisturnering på Strand en varm sommarnatt och började ragga(haha) på varandra. Efter ett skickat sms från mig och inget svar på NG tänkte jag inte mer på det, men vi sprang på varandra igen och jag började prata med honom, mest som en kul grej eftersom jag uppfattade honom som en fin människa. Efter det bestämde vi oss för att vara kompisar istället och typ dricka kaffe och diskutera konst och det gör vi. Vi bodde nästan grannar också ett tag vilket var det bästa någonsin. Måste bli granne med mina vänner, det är världens mest underskattade fördel. NG är iallafall alltid idel öra när jag behöver prata och har bjudit på otaliga mängder cigg när jag var fattig och deppig (tack!) och jag är så sjukt glad att jag vågade snacka med honom. Och alla människor jag lärt känna genom honom, de är mina närmaste kompisar idag. NG är en så sjukt skarp och klok människa som kommer gå så långt om han bara vågar tro på att han kan det. Jag vill vara där och heja iallafall. Så har vi ett team liksom. Älskar den här grabben.

Det finns sjukt många fler som finns i mitt liv hela tiden som jag absolut skulle...inte dö för...men leva för. Leva med! Ni är mina älskade människor, familjemedlemmar, min tröst, min tillbaka-kram, ni är mitt allt. Jag älskar er något så oerhört. Ni är de personerna jag kommer skriva ett brev till som ni får öppna när jag dör. Jag är varje dag så otroligt tacksam över att ni finns. Otroligt. Nästa gång skriver jag om alla andra fina i mitt liv.
Ni är mina vänner, och jag älskar er alla.

Bästa Axel!

Jag med min mamma och styvpappa! Sådan mor sådan dotter..

Bästa vackraste Cherie.

Finaste Adam, kom hem.

Sofie på stranden, hihi.

Maria, finaste Maria.

Min fina bror Ahed.

Jag och Dérine. Kolla så snygg hon är. Helt sjukt

Jag och Erik! Finaste killen.

<3 ALEXANDER <3

Sa jag att Jessica är sjukt fotogenic?

Det här kan nog vara den bästa bilden jag tagit. Någonsin. <3

Från och med du

Jag vet inte hur jag ska skriva det  här till dig.
Hur jag ska forma orden så att du kommer förstå innebörden, hur tungt de väger.

Det känns som att vad jag än skriver blir serenader som blir alldeles för kletiga, sådant man skrattar åt när man läser, inte tar åt sig och känner i bröstkorgen efteråt. 

Men jag ska försöka förklara hur allt som har hänt har förändrat mig till personen jag är just den här minuten som jag knappar ned orden till dig. Så att du kanske förstår.

Det började en vinternatt när jag står och väntar på bussen och jag var egentligen för trött för att orka stå upp ens, men jag tänkte att jag kommer frysa fast om jag sätter mig.

Imorgon hittar de mig död med Antony & The Johnsons i öronen fortfarande spelandes, fastfrusen på en träbänk ingen annan varit så dum att sätta sig på, som jag.

Men jag står och väntar alldeles alldeles ensam när du plötsligt rundar ett hörn och skriker från andra sidan gatan till mig.

Jag plockar ut min snäcka ur ena örat och gestikulerar med armen. Röker du? Snälla säg ja! Skriker du igen. Jag fifflar upp paketet och säger ja och viftar hit dig.

Egentligen är jag otroligt socialt inkompetent, det har förstört relationerna jag försökt bygga med många under åren, men när jag står där berusad en iskall vinternatt så skiter jag i det.

Du kommer fram till mig, du har rivit upp dina strumpbyxor och jag frågar om du är okej, fast jag inser att det inte behöver betyda något men du svarar att du halkade och slog i ditt knä.

När jag tänder din cigarett ser du mig rakt i ögonen och väjer inte blicken en millisekund. Du står kvar och väntar på bussen med mig, fast du inte alls ska åt det här hållet fastställer du ganska tidigt.

Men när bussen kommer åkandes mot mig så tar du plötsligt min hand och frågar om du får åka med. Jag nickar bara, inuti mig imploderar jag men utanpå är jag för frusen, för rädd och för socialt missanpassad för att kunna uttrycka några gladare uttryck. Du verkar inte det minsta nervös, blyg eller rädd. Jag skulle i praktiken kunna vara vem som helst som skulle kunna göra vad som helst, men du litar blint på mig och något i det gör mig nyfiken.

Jag minns att vi sitter längst bak i bussen för det är närmast motorn och varmast och du plockar upp något märkligt ur din jackficka och drar fingret mot en rostig kant. Jag frågar dig vad det är och du säger en liten trasig lampa som sitter fast på en metallplatta, och någon hade bara slängt den och du tyckte den såg ut att behöva en kompis. Jag skrattar. En kompis? 

Men du skrattar inte. För du menar det du säger. En kompis, ja. Det är väl inte konstigt? Det är en pryl som fungerat någon gång, som gjort vad den är byggd att göra och nu funkar den inte mer och då bara kastar någon iväg den. Som människor gör med varandra.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig, alkoholen liksom försvinner ur blodet i några sekunder och jag försöker komma på vad jag ska säga härnäst.

Men du lägger ner lampan med rostiga metallkanter i fickan igen och drar min jacka mot dig och kysser mig. 

Och det är som att ha hittat hem för dina läppar är som något jag upplevt varje dag av mitt liv och berusningen värmer mig rakt inifrån igen och du viskar med läpparna mot mina fortfarande att det är allt eller inget nu.

Allt eller inget. Jag smakade på orden hela bussfärden hem.

Vi kastade av oss från bussen och jag tänker att hela världen är extra tyst ikväll för du tar all plats, du tar all plats för att det var jävla meningen att jag och du skulle röka tillsammans och diskutera en trasig lampa och känna att en kyss skulle kunna vända upp och ner på hela världens fysik, för en kyssekund. 

Och när du stiger in i min hall för första gången och sätter dig ner för att snöra av dig dina kängor, är det som att det redan finns en plats för skorna i hyllan, som att du redan varit där och redan bestämt att du ska ha en viss plats i mitt liv.

Du säger att jag har ett litet vrå i en stor värld som blir till det mest viktiga man kan ha och jag nickar och sätter på te-vatten, så att vi kan tina upp någon gång men du tar bara mina händer och lägger mig på golvet, mitt på golvet och tar en filt från den lilla soffan och så lägger du den över oss och säger att vi har ett ännu mindre vrå i den minsta vrån i världen. Att det alltid går att göra det mindre.

Jag ser på dig med stora ögon och du viskar att just precis nu är det bara du och jag mot hela världen, oavsett var vi hamnar imorgon eller aldrig pratar igen så är det du och jag just precis nu.

Jag hör mig säga att jag aldrig vill sluta prata med dig och du sätter dig gränsle över mig och har händerna runt mitt ansikte och kysser mig mjukt och varmt och hemmakänslan finns kvar i den kyssen också.

När jag vaknar på morgonen inrullad i lakanet och din nakna kropp bredvid mig tänker jag att jag är så rädd att det inte var du och jag igår utan alkoholdu och alkoholjag men jag lägger min arm om dig och vågar inte krama dig hårt för jag är så rädd att du ska tänka att jag bara är en typisk person som använder dig som ett kåtredskap. Och så är det ju inte. Alla andra gånger är det så. Men inte nu.

När du vaknar sitter jag i fönstret och röker, förfrusen men lyckligare än alla andra dagar i mitt liv, det är jag helt säker på. Jag fattar inte varför, jag fattar inte.

Men du sätter dig bakom mig och lägger benen kring mina och tar ett bloss från min cigarett och säger, vi är inte ingenting, du och jag, du vet det eller hur?

Och nu är det sommar och vi överlevde den bittra vintern sida vid sida. Vi är på äventyr mest jämt och hur jag än försöker vrida och vända på det här så finns det inget dåligt med oss. Det finns inte det och varje gång jag tänker på att du finns i mitt liv och vill vara med mig, hela tiden bara vara min, så får jag en glad smärta i magen som aldrig är dålig. 

För jag älskar ju dig, jag gör det. Jag trodde inte jag kunde prata med någon som skulle kunna vara något mer än en bekant egentligen, och du kommer in och svänger om mitt liv så att det blir så fantastiskt. 

Jag förstår inte hur du vågade komma fram till mig. Jag förstår inte hur du vågade fråga mig om du kunde ta bussen med mig. Hur du vågade sätta dig på mitt hallgolv och ta den platsen. 

Nu är det natt igen och det rengar ute och du sover djupt i min säng, alldeles blöt i ansiktet fortfarande av gråt. Vi pratade ikväll och jag vet inte hur jag hackade fram något om att jag inte vet vad jag känner för dig och det tolkades som att jag inte känner något, men jag känner ju massor. Säkert miljoner känslor dyker upp så fort jag hör ditt namn eller bilden av dig dyker upp i mitt huvud. 

Så jag ville skriva det här, för att text är enklare att formulera sig genom, jag får tid att tänka och klura. Jag vet att vi är olika. Jag vet att jag är långsammare i det att jag inte kan komma fram till allt på en gång, jag avundas dig det. Du är som en raket. Men du grät mot mina axlar och trodde att jag ville att vi skulle sluta vara, men jag övertalade dig om att snälla stanna, och du gjorde det. Alldeles utmattad somnade du i min säng som tycker om att ha dig där. Det får vara så. Att jag bara kan skriva till dig om sådant här. 

Jag älskar ju dig.

Cashmoneymilad

Så idag hände något.

Jag var på en föreläsning i Rinkeby med ett gäng ungdomar och vuxna som är ungdomsledare(?). Hur som helst, inte jätteviktigt vilka som var där, förutom personen som föreläste. En hjärnskakande turbulent magnifik talare. Milad.

Milad är en sådan där person som man tittar på från långt håll, kanske genom en skärm och tänker. Vilken douche. Så jävla självsäker och pratar massa om hur lite synd det är om en och blaha blaha. Så sitter man och surar ett tag tills man inser att han helt rätt.

Nu har jag ioförsig aldrig tyckt att Milad är en douche, eftersom han faktiskt påminner mig om - yep, mig själv. Klyscha. Men det är sant. Sättet han ser på livet är precis så jag ser på livet och det var fruktansvärt positivt för mig att lyssna på honom prata, jag hade kunnat stå där och använda samma ord, samma formuleringar. Trots det att vi har helt helt olika bakgrunder.
Och det är ju det som gör det hela så himla fint.

Att vi är olika men ändå så himla lika, det är det som binder människor ihop. Att han står där och peppar - eller som han själv säger - ger en en örfil, för att vakna upp. Börja leva, börja bli den personen vi alltid tänkt att vi ska vara.

Jag behövde verkligen höra det här.
Så nu har jag mailat två lärare, mailat en studievägledare och bestämt mig för att fucking bli färdig med mitt plugg som jag valt att titta åt andra hållet åt. Satt mig ner och ska sortera mina mail så jag får struktur, skriva ner viktiga saker i min kalender så jag slutar glömma bort viktiga tillställningar.

Jag behövde höra honom säga allt han sa för att jag ska sluta tänka att jag är meningslös, att när jag står och argumenterar mot en rasist, när jag säger till en förtryckt kvinna att hon visst kan ta sig ur det, när jag pratar med min terapeut, sluta känna mig meningslös. Självklart betyder allt jag gör något, inte för alla men för någon. Och det är i de små stegen som man gör en förändring.

Så, tack Milad, för de uppmuntrande örfilarna och orden. Jag behövde verkligen höra dem.

För att kolla in Milad och det han gör:
Hans Youtube
Hans facebook

Det här är en människa att komma ihåg. Han är en fantastiskt inspirerande individ med mycket hopp och motivation. Definitivt en förebild.

En gång vägde jag 103 kg

När jag var 14 år gick jag upp extremt mycket i vikt, på väldigt lite tid.
Jag vägde som mest 103 kg och jag mådde fruktansvärt dåligt, egentligen vet jag inte den exakta orsaken till min viktuppgång men jag tror det är en blandning av depression, att jag slutade träna och åt dålig mat. En coctail av dålighet.

Men jag bestämde mig för att det måste förändras, jag hatade att titta mig i spegeln, hatade att se på min kropp och behöva förstå att det faktiskt var min. Jag satt fast i kroppen jag avskydde att se.

Så jag började äta på bestämda  tider och försökte att skära ner på kolhydrater, ris pasta potatis. You know, det som alla vet. Började cykla istället för att åka buss och började bry mig om mig själv, jag tänkte att jag respekterar mig själv tillräckligt för att sluta se ut såhär.

Idag är det sju år sedan jag började gå ner och jag har gått ner 30 kilo. Nu brukar jag ligga på runt 70-75 beroende på hur jag mår och sådär. Jag är jävligt nöjd med det. Enligt mitt BMI borde jag gå ner ytterligare tio kilo men vad fan. Jag mår bra. Jag tycker att jag ser bra ut. Främst av allt är jag stolt över mig, min kropp och hur den här viktminskningsresan sett ut.

Här är några bilder från 14 år och framåt.

Här är jag 14 år gammal, innan jag gick upp alla kilon.

Här är en lucka emellan, men här är en bild från 2006 tror jag, överviktig. Mådde kasst.

2007. Kommentar överflödig.

Tydlig bild. Huj. 2007

Det är nästan exakt ett år mellan denna bild och bilden över. Stor skillnad. 2008.

Egentligen en ganska kass bildvisning. Men 2009 såg jag ut såhär.

Jag tog studenten 2010 och hade gått upp i vikt igen, dock inte lika mycket som min maxvikt.

2011 syntes det att jag gick ner 2010-övervikten.

Och nu ser jag ut såhär. 2012. Gått ner några kilon från förra året. Jag älskar min kropp!

Varför valde jag då att skriva om detta? Jo, för att idag vaknade jag upp på morgonen, såg mig i spegeln och tyckte att jag ser tjock ut. Jag vet inte om det var tanke jag själv faktiskt tycker eller om det är för att jag SKA se ut på ett visst sätt som ung kvinna i dagens samhälle. Men om vi skiter i samhällsdebatten så kände jag att jag var tvungen att göra det här, för att själv med egna ögon banka in i skallen att jag inte alls är tjock. Att jag ser så jävla bra ut precis som jag gör och att om jag inte hade gått ner ett gram i mitt liv mer, så hade det varit helt okej. Jag är jätteledsen å min kropps vägnar att den fått utsättas för så mycket viktupp- och nedgångar, men jag vet inte. Det kanske bara är så.

Hur som helst, tack för att du tog dig tid att läsa detta. Du är otroligt fantastisk och vacker! Glöm inte det. Peace.

Varför jag gör det jag gör

Idag är det 22 dagar sedan jag började engagera mig i föreningen Varken Hora Eller Kuvad och det har verkligen varit en så himla stark, läskig och spännande början på ett arbete som aldrig kommer ta slut. 

När jag började prata öppet om att jag varit utsatt för hedersförtryck visste jag inte alls vad jag skulle få för reaktion tillbaka. Det är en otrolig skam att prata om detta, trots att det är Sverige 2012 vi pratar om. Jag har alltid skämts över min historia. När jag var liten önskade jag inget annat än att vara blond blåögd och pursvensk. Vad det nu är. 
Men kan man egentligen klandra ett barn för att känna så? Inte nog med att man växer upp i en miljö som är fientlig till en på grund av ens utseende, men man blir också otroligt förtryckt hemma, där det ska vara tryggt. Där blev jag mer nertrampad än någon annanstans. 

Men jag kan iallafall säga att reaktionerna har varit så himla positiva. Ingen har sagt något kränkande, ingen har ifrågasatt min roll i det hela, ingen har skrattat åt mig, eller förminskat mig. För det är jag evigt tacksam. Egentligen handlar det inte om vad andra tycker om hur jag har upplevt det här, utan det handlar om hur man väljer att hantera problemet i fråga. Hur ser man på hederskulturen?
När jag har pratat med vänner om det här har svaren varit skiftande. Ofta delar man samma fördomar om vem som utsätts för det här, var i världen det finns och så vidare. Man kanske måste börja med att fråga sig: Vad är hederskultur?
Det är ju självklart en fråga i sig, som jag inte tar upp nu.

Jag blev faster för tre månader sedan, till ett litet knyte som är så himla himla fin. Egentligen spelar hens kön inte roll men jag tänker säga vad det är ändå, mer för att stärka min poäng ytterligare.
Barnet är en flicka. Min första tanke var när jag fick veta om att min bror skulle bli pappa till en dotter, var faktiskt rädsla. Eftersom jag vet att släkten som utsatte mig för det jag utsattes för, även kommer vara hennes släkt, blev jag extra känslig för det.

Det är ju förstås underförstått varför jag kände som jag gjorde. Jag är rädd att hon också ska bli utsatt. Känna sig som jag gjorde. 

Därför känner jag att mitt jobb i föreningen är otroligt viktigt. 
Eftersom jag vet att det jag gör, hur jobbigt och läskigt det än är eller känns, är oerhört viktigt för de flickor och pojkar där ute som varje dag utsätts för det här och inte förstår att det finns hjälp att få, eftersom ingen säger till dem eller visar dem. 


Jag vill att min brorsdotter växer upp i en värld som värnar om henne, älskar henne för att hon är en människa, inte ett objekt, inte en kvinna, inte ett offer för en kultur som krossar människor.
Det här jobbet är så viktigt för att varenda människa på den här jorden ska ha rätt till sina mänskliga rättigheter, aldrig behöva bli kränkt på grund av hur hen ser ut, har för sexuell läggning, eller tror på. Eller något annat överhuvudtaget. 

Jag kan fortfarande tycka att det känns jobbigt att vara så här öppen om mitt liv. Det har alltid varit en, för offentligheten, helt oexisterande bit som inte fanns där förrän jag öppnade upp mig tillräckligt och sa något om det. Men det hände sällan eftersom jag som sagt skämdes något så fruktansvärt över det. Och nu säger jag det nästan rakt av, lägger liksom en bomb. Men människorna som hört det har liksom bara reagerat på ett sätt som fått mig att våga fortsätta. Våga känna att det inte alls är farligt.