Orden ligger kvar framför ögonen lite längre än vad jag kanske hoppats, för på något vis vill jag ruska av mig dem, släppa den nu. Inte tänka mer. Men den har klamrat sig fast i alla mina sinnen så jag låter den ligga kvar. Jag låter den bli ett med mig, för ikväll i alla fall.
Det råder totalt kaos precis innanför mitt skinn. Man ser inte det på utsidan, det är det som är så bra med att ha flera lager skinn. När något händer där inne så känner och ser bara jag det, innehavaren av kroppen. Så att säga. Det kanske inte gör någonting?
Men inuti stormar det som ett argt hav, vågorna sköljer ibland så våldsamt inuti att det också kommer ut. Genom ögonen till exempel. Som brinnande eldsvådor ramlar det ut fragment av ledsenhet. Det är också okej.
Men det är när de där ögonen och de där händerna som jag så gärna vill ha för mig själv, som inte finns där alltid, bara ibland när hen vill, som jag går i bitar. Om det är något jag inte klarar så är det att inte bli älskad när det är det enda jag vill. I denna förjävliga lilla världen är allt jag vill, att bli älskad.
Jag försökte lova mig själv att inte stressa fram det. Att jag skulle ta det lugnt och göra det på rätt sätt denna gång. Jag ska låta det ta sin tid, jag ska inte stressa. Inte ta mig dit imorgon, utan sinom tid. Det är inte slutdestinationen, det är resan blablalblalbla. Så känner jag. För jag vet att det är sant. Jag vet att den är den jävla resan men jag vill skynda. Jag vill skrika till alla runtomkring mig, hela tiden vill jag det, skrika SLUTA.
SLU T A F Ö R F A N J A G V I I L L I N T E M E R.
Och det ekar bort, ljudet av mitt skrik försvinner bort i en dimma, eftersom orden aldrig fanns. De var en strulig tanke.
För vet ni? Jag är sådan här. Jag kan inte tänka i en rak linje. Jag är ett clusterfuck av känslor, av idéer, av gråt, av skratt, av ord. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. Jag vill bara rita hela dagarna, och skriva. Och sy. Jag vill sy varenda jävla klänning jag någonsin skissat ner, med djupa ryggar eller höga kragar. Jag vill köpa roliga tyger och jag vill ha en liten gammal lägenhet någonstans med trägolv och där alla mina böcker får plats. SURELY kan detta INTE vara en "FLICKDRÖM". De har kallat den för det alltid. En flickdröm.
Och det enda jag tänker är nej. Nej nu räcker det. Jag förtjänar inte mer av detta. Jag förtjänar allt. Men inte detta. Så nu har jag satt en punkt för detta förbannade jävla kapitel i mitt liv. Nästa kapitel ska se bättre ut, kännas bättre, där ska jag få hångla mer, prata mer, skratta mer och njuta av mitt korta liv, mer.
