Flyktingskap 3

Mamma, jag är rädd
Livet skaver och skadar mig, mamma,
hjälp mig att blunda
att vara lugn

Jag möter dem varje dag och deras blickar blöder, mamma de lever men har egentligen dött.
De lämnade allt och nu ska jag tvinga i dem ett nytt språk.
Börja om gör om gör rätt

Vem bryr sig mamma om regler eller ordföljd, när livet brustit i tusen bitar och deras barn kanske dör.
När mina lärarklor tränger djupare in i deras fragila hud. Vem bryr sig om att närvaron är full när de stirrar i mörkret istället för att uppleva trygg sömn? Mamma varför bryr man sig?
De fyller rummet med tankar och sorg när jag står framför dem och påpekar, rättar, artikulerar
mamma varför bryr jag mig?
Jag vill plåstra om dem tills det blir bra, jag vill gråta åt dem så de slipper gråta mer
mamma, jag är rädd
De ses på och hatas.
Folks hat är så grundt, mamma jag är så rädd för mörkret kommer närmare och de blundar inte mer.

Flyktingskap 2

Hon bar mig under sitt hjärta och flydde med ingenting.
Hon höll hårt i små rädda händer
mina bröder, mina modiga hjältar
som inte såg eller förstod agonin.

Hon var svept i svart tyg som blev en naken hud
en skyddande borg mot livet självt

Att andas blev lyxen, något som inte var blod eller sorg.
Den rena sorgen.

Döden som flåsar i nacken, varje dag varje natt.
Hon gråter i tystnaden, i kylan
där allt bara är sand.
Det lena som nu är det sträva. Det som svider i ögonen eller som omfamnar
när inga kroppar längre finns
att hållas om av

(Mamma du är 25 år och du är ju bara ett barn som vill hållas om och skyddas)

Hon bar mig under sitt hjärta. Samma blod, samma luft. Samma sorg.

Flyktingskap 1

Du hukar dig och lägger armarna om de två äldsta, de som fortfarande är så små
Den tredje håller du dig nära i din famn
Med det svarta tyget som ska täcka din kropp
från syndens blickar
Du gömmer nu de största, du ger dem värmen
som inte finns där du är
Du ger dem allt du har för det finns ingenting kvar att ge

Din kropp värker och du blundar för att inte se vart du är
du värker för att du inte egentligen greppar
existensen är inte ett reellt begrepp

De är rädda och du är rädd men lent
med ömma ord
Du lugnar dem med tryggheten
den som tappades bort när första bomben föll
Den som skrek i frånvaron när de tog de andra
men inte dig. Inte nu heller.

Med vassa blickar som möter dig reser du dig slutligen upp
Solen lyser
En stolt ny dag som du måste överleva
och de ska leva också.

Du ler mot dem och tar deras hand.