Du hukar dig och lägger armarna om de två äldsta, de som fortfarande är så små
Den tredje håller du dig nära i din famn
Med det svarta tyget som ska täcka din kropp
från syndens blickar
Du gömmer nu de största, du ger dem värmen
som inte finns där du är
Du ger dem allt du har för det finns ingenting kvar att ge
Din kropp värker och du blundar för att inte se vart du är
du värker för att du inte egentligen greppar
existensen är inte ett reellt begrepp
De är rädda och du är rädd men lent
med ömma ord
Du lugnar dem med tryggheten
den som tappades bort när första bomben föll
Den som skrek i frånvaron när de tog de andra
men inte dig. Inte nu heller.
Med vassa blickar som möter dig reser du dig slutligen upp
Solen lyser
En stolt ny dag som du måste överleva
och de ska leva också.
Du ler mot dem och tar deras hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar