Vi ifrågasätter allt vi en gång lärt oss
i hopp om att någon gång förstå
det som alltid definierat oss
En berörelse i form av ord eller handlingar, varken bra eller dålig
men vi andas som om vi inte visste bättre
Låter det suga sig fast i oss, vi klagar inte längre
men jag infinner mig i det destruktiva
för
jag vet ju inget bättre
Kanske någon gång
kan du förstå innebörden av dina ord
(i mitt ansikte)
Se att de etsat sig fast och aldrig kommer släppa taget om dig
Jag bara andas, lugnt lugnt
andas
3.23.2013
How many takes it takes
Verkligheten faller i bitar omkring mig och jag dansar i fragmenten av allt jag kallat för trygget fram till just den här stunden. Det gör ont det får hjärtat att slå tusen gånger hårdare om inte fortare, men jag står här, med fötterna på jorden och jag överlever det. Varje slag i magen, varje blinkning överlever jag för jag står här och jag vet inte ens hur men fyfan, jag står kvar. Hela jag står kvar.
(Du läser texten nu och du fnyser till, men bara för dig själv. Hånar mig i huvudet där ingen annan kan se eller höra dig göra det. Egentligen förstår du kanske inte varför du gör så eftersom du inte alltid känt såhär men just nu är du irriterad på mig, kanske till och med arg, fast du inte vill säga det till mig och jag förstår inte men jag försöker bara göra allt bra och rätt och mjukt. Nu är det strävt, så strävt att man skär sig på oss.
Men det är okej, det blir alltid bra till slut. Någonstans slutar det göra ont och någon gång kanske du förstår mig. Livets törnar skär i oss som djupa sår som kanske aldrig läker men vi brukar säga att vi överlever allt, och jag har ju gett dig mitt ord på det.)
Jag vet inte jag vrider och vänder på mig i sängen jag inte kan somna i längre, jag gråter när jag vill skratta för att sorgen är för stor att bära när jag inser att jag måste anpassa mig efter livet och inte tvärtom. Gråter för att kärleksknystena till vänner är för långt bort från mina kramar, min kärlek och min vilja att alltid ha dem nära. Jag gråter för att det är så himla absurt att jag är var jag är, gör vad jag gör, sliter som ett djur för att försöka andas upp och bara vara normal, för en dag (vad fan är normal? jag vill inte vara normal, bara normal nog för er) Jag tänker och drömmer och planerar och vill och jag måste bara få det att hända så att jag känner att jag har någon kontroll över huvud taget längre, att jag kan känna att vad jag vill och tänker faktiskt också kan hända, det är en verklighet. Jag är en verklighet. Egentligen kanske jag inte finns eftersom jag är fast inom murar som byggdes upp långt innan jag kunde förstå eller agera. Nu agerar jag.
Nu äntligen gör jag det. Jag jobbar för det bokstavligt, jag planerar för det, imploderar över minuterna som går närmare och närmare ett definitivt svar. Det går bra, bara andas så kommer det gå bra. Oavsett blir allting alltid bra igen.
Insomnian smög sig på som något som aldrig slutat finnas. Från noll till hundra miljoner slog den mig på käften och jag bara flåsar mig själv i nacken, mitt yngre jag är tillbaka och hon gråter i mina armar, hon gråter förtvivlat och ber och bönar mig att inte låta henne finnas igen. Du är stor nu, säger hon med stora glansiga ögon och hon hulkar ut orden så att de blir en smetig röra av absolut sorg. Hur ska jag hantera henne eller mig eller min nutid? Hur ska jag klara av mig själv? Hur? Hur ska jag klara av att leva i så många år av absolut panik?
Jag tar det klivet, jag tar det ut, rakt ut och jag ser inte bak, jag måste klamra mig fast i min egen hud och jag blundar så hårt att det gör ont men det ska fan gå för jag ska fan överleva det, jag ska fan klara det.
(Du läser texten nu och du fnyser till, men bara för dig själv. Hånar mig i huvudet där ingen annan kan se eller höra dig göra det. Egentligen förstår du kanske inte varför du gör så eftersom du inte alltid känt såhär men just nu är du irriterad på mig, kanske till och med arg, fast du inte vill säga det till mig och jag förstår inte men jag försöker bara göra allt bra och rätt och mjukt. Nu är det strävt, så strävt att man skär sig på oss.
Men det är okej, det blir alltid bra till slut. Någonstans slutar det göra ont och någon gång kanske du förstår mig. Livets törnar skär i oss som djupa sår som kanske aldrig läker men vi brukar säga att vi överlever allt, och jag har ju gett dig mitt ord på det.)
Jag vet inte jag vrider och vänder på mig i sängen jag inte kan somna i längre, jag gråter när jag vill skratta för att sorgen är för stor att bära när jag inser att jag måste anpassa mig efter livet och inte tvärtom. Gråter för att kärleksknystena till vänner är för långt bort från mina kramar, min kärlek och min vilja att alltid ha dem nära. Jag gråter för att det är så himla absurt att jag är var jag är, gör vad jag gör, sliter som ett djur för att försöka andas upp och bara vara normal, för en dag (vad fan är normal? jag vill inte vara normal, bara normal nog för er) Jag tänker och drömmer och planerar och vill och jag måste bara få det att hända så att jag känner att jag har någon kontroll över huvud taget längre, att jag kan känna att vad jag vill och tänker faktiskt också kan hända, det är en verklighet. Jag är en verklighet. Egentligen kanske jag inte finns eftersom jag är fast inom murar som byggdes upp långt innan jag kunde förstå eller agera. Nu agerar jag.
Nu äntligen gör jag det. Jag jobbar för det bokstavligt, jag planerar för det, imploderar över minuterna som går närmare och närmare ett definitivt svar. Det går bra, bara andas så kommer det gå bra. Oavsett blir allting alltid bra igen.
Insomnian smög sig på som något som aldrig slutat finnas. Från noll till hundra miljoner slog den mig på käften och jag bara flåsar mig själv i nacken, mitt yngre jag är tillbaka och hon gråter i mina armar, hon gråter förtvivlat och ber och bönar mig att inte låta henne finnas igen. Du är stor nu, säger hon med stora glansiga ögon och hon hulkar ut orden så att de blir en smetig röra av absolut sorg. Hur ska jag hantera henne eller mig eller min nutid? Hur ska jag klara av mig själv? Hur? Hur ska jag klara av att leva i så många år av absolut panik?
Jag tar det klivet, jag tar det ut, rakt ut och jag ser inte bak, jag måste klamra mig fast i min egen hud och jag blundar så hårt att det gör ont men det ska fan gå för jag ska fan överleva det, jag ska fan klara det.
3.06.2013
Om heder, om skam
Ärligt talat vågar jag knappt skriva den här texten. Antagligen för att jag gör det verkligt om jag delar detta med er. Det gör fysiskt ont i min kropp att våga skriva dessa ord. Men nu kan jag inte längre låta bli.
Ikväll börjar det med senaste avsnittet av Tendens i P1. "Sara" berättar om hennes skyddade liv långt bort från sin familj som hotat henne till livet. Hur hon lever med skyddade personuppgifter och antagligen kommer behöva göra det resten av sitt liv. Hon pratar om hur stark och djup hennes kärlek för hennes familj är, men betonar vikten på hur olika det är att älska någon och att leva som dem. Att ingen som inte växt upp i det förstår hur dessa sidor som skär mot varandra ändå hör ihop. Absolut ingen. Förutom vi.
Men egentligen började allting för femton år sedan. Jag var sex år, och jag insåg att något var riktigt skevt i världen jag befann mig i. Jag såg hur jag blev särbehandlad bland oss barn, eftersom jag var flicka, och de var pojkar. Jag förstod varje gång jag fick stryk, att det är för att jag inte lever upp till reglerna som satts upp för mig så fort jag föddes. Vad de sa till mig var självklart inte dessa förklaringar. Vad som sades var att jag gjorde fel.
Ett barn kan inte göra fel. För ett barn är världen en lekplats, och det bör inte begränsas. Det har jag alltid tyckt och kommer jag alltid att tycka.
Men problemet låg rotat mycket djupare än så. Självklart kan ett barn inte förstå vad heder är förrän det barnet är tillräckligt gammalt för att kunna tolka det på ett djupare plan än de ord som tas in av auktoriteter i ens närhet.
I tioårsåldern började propagandan om att jag borde bära slöja. Att jag borde tänka mer på vad jag har på mig, för nu håller jag på att bli en kvinna. Så fort mensen kommer. Det var som en dödsdom.
Men jag var en av de lyckligt lottade som hade skilda föräldrar. Utan det hade jag antagligen inte levt idag. Jag har även turen att ha en mamma som strävat efter att ge mig och mina syskon den grundläggande friheten varje människa förtjänar, även om hon behövt kämpa emot en mur av traditionella värderingar och kulturella avtryck i henne också. Hon begränsade mig något otroligt när jag var ett barn. Men jag accepterade det. För hon lade aldrig en hand på mig, hon hotade aldrig att döda mig, hon skadade aldrig mig på det viset som han gjorde. Och för mig blev hon skyddsängeln som gav mig ett andningsrum jag aldrig skulle klarat mig utan idag.
Det går inte en dag i mitt liv då jag inte saknar honom. Och hur skevt det än låter, så är det med handen på hjärtat den absoluta sanningen. Jag saknar inte vad han gjorde mot mig, jag saknar absolut inte hans förtryck eller hemska ord. Men jag saknar honom. Personen som flätade mitt hår i fiskbensflätor och som lärde mig älska solrosor, som gav mig nyskördade grönsaker som var varma av solen. Den personen kommer jag alltid att sakna, men han finns inte där, för hans religion har blivit hans identitet, hans värderingar något som finns i andra delar av världen och som inte hör hemma i ett modernt sekulärt och demokratiskt samhälle. Han har lämnat avtryck på min kropp som ärr och märken, men vad han lämnat som ingen kan se är så mycket mer än det.
Han lärde mig att värdera mig själv på ett oerhört destruktivt vis, men det gjorde å andra sidan mig till vem jag är idag. Varje dag märker jag hur min historia har påverkart alla delar av mitt liv, och det går aldrig att ta bort eller fixa mer än det jag sliter för att kunna reparera.
Jag var 17 år när jag flyttade. Jag fick skyddade personuppgifter på en dag och packade mina väskor och jag drog. På utsidan visade jag det som världens äventyr, jag var lycklig, jag var fri. Men inuti bröstkorgen ruttnade jag. Hela min identitet var plötsligt försvunnen. Jag hade fragment av ett liv kvar och skulle starta om på nytt.
Jag var kär och jag var envis som få, men jag skulle få det att funka. Jag skulle visa honom och alla de som gjort mig illa att jag klarar mig galant trots det de gjorde mot mig.
Åren innan min flytt gick jag igenom två rättegångar mot honom. Ord kan inte beskriva skammen som sitter i en när man måste sitta i en rättssal och behöva beskriva i detalj allting han gjort mot en. Exakt vilka ord han använde när han hotade att döda mig, eller med vilka medel han visade att han menade allvar när jag var ett litet barn. Jag skriver skammen eftersom det är precis vad det var. Jag skämdes, jag grät för att jag ville inte tro på vad jag själv sa. Jag ville skrika förlåt och be honom krama mig, älska mig. Samtidigt visste jag precis varför jag satt där, för att jag vågade säga stopp till någon som försökte kontrollera mitt liv. Det var jag som såg honom i ögonen och sa: det här är mitt liv, inte ditt, jag bestämmer, inte du. Men det lilla barnet i mig som fortfarande söker en trygghet ramlade ur mig flera gånger och bad om förlåtelse. Sudda bort vad jag gjort, jag accepterar vad som helst, bara älska mig.
Han blev dömd både i tings- och i hovrätten. Olaga hot. Straffet? Villkorlig dom. Inte lika viktigt. Vad som var viktigt för mig var att han skulle förstå hur han krossat sitt eget barn, hur, med hans ord, han förlorat sin dotter för alltid. Jag skakade av gråt och av utmatthet efter första rättegången. Jag skrattade mig ur den andra. Jag hade vunnit.
17 år. Stockholm. Skyddade personuppgifter. Ny skola nya människor nytt hem nytt liv. Jag hatade det. Varje gång jag var ensam grät jag mig förtvivlad. Det kändes som att jag blivit bestulen på allt jag haft. Samtidigt samlade jag pusselbit efter pusselbit för att skapa ett jag som skulle klara allt. Jag svor på att det skulle gå. Men jag klarade inte allt. Jag klarade inte skolan, jag klarade inte sömnen, prestationen att jag skulle komma ur det här starkare än någonsin. Aldrig någonsin har jag kunnat prata med någon om det på ett vettigt sätt. Jag har förfinat, slipat i kanter och skrattat bort mina mest fruktansvärda minnen. Dels för att jag aldrig skulle orka med tanken att belasta en annan människa med min tunga historia som släpar fastkedjad efter mig. Men för att överhuvudtaget kunna hantera en så mörk historia så måste man skratta åt det. Det är helt sjukt. Jag äcklas av att säga så, men det är precis så det är.
Jag levde med skyddad identitet i flera år. Tills jag var 20 tror jag. Jag hatade varenda dag av det. Varje komplikation, varje nervös receptionist som aldrig behandlat "en som mig" förr. Varje blick av auktoriteter eller chefer som undrar om mitt namn verkligen är mitt riktiga namn. Jag bestämde mig för att inte förlänga skyddet eftersom jag inte hade hört ett ord från hans familj eller honom sedan den senaste rättegången. Men mest för att jag behövde bli fri igen. För att jag är för stolt, för stark, för mänsklig för att leva under en skyddsmantel. Jag var livrädd i början. Varje gång dörren ringde eller knackades på tänkte jag att de har kollat upp mig, nu kommer de. Men de kom aldrig. De har fortfarande inte kommit. Varken han eller hans bröder. Ingen.
Det är svårt att beskriva vilken skam det innebär att leva med detta. Inget av det här är egentligen mitt fel. Inget alls. Barn bestämmer inte hur de ska behandlas. Han gjorde ett aktivt val, han valde att göra vad han gjorde och nu tar han konsekvenserna. Jag också, så klart.
Jag har alltid skämts för det här, mina vänner har jag knappt vågat prata om det här med eftersom jag varit så rädd för att de ska lämna mig, håna mig eller misstro mig. Jag var rädd att bli den som gjort fel och inte den som kämpat för sin rätt att leva. Jag vågade till slut öppna mig gradvis för vänner i min närhet och reaktionerna var ofta ganska lika och fyllda med kärlek. Ingen, absolut ingen har hånat mig för det här, ifrågasatt varför jag anmälde, vägrade, stod upp emot dem. Och egentligen är det ju självklart. Jag hade aldrig gjort det heller. Men som personen som bär på det, kan man aldrig sluta skämmas.
Vad jag även varit fruktansvärt rädd för, var att ingen skulle våga älska mig. Att de skulle se min historia och inte mig, att de skulle välja bort mig för vad jag varit med om.
Lyckligtvis har jag fått älska två personer i mitt liv som jag helhjärtat tror på har älskat mig också. Den ena av dem var en brytpunkt för mig att våga ta sista steget ut i friheten, för det är jag evigt tacksam.
Jag är så otroligt, obeskrivligt fantastiskt tacksam över den kärleken jag fått. Det går inte ens att beskriva. Och ändå sitter den där förbannade rädslan ändå kvar. Fortfarande idag.
2012 var ett riktigt skevt år för mig. Mycket dåliga saker hände men en fantastisk människa som jag fick träffa en gång i veckan hjälpte mig att bygga upp mitt mod och riva ner mina murar och våga prata. Våga öppet dela med mig av vad som hänt och hjälpt mig våga se slutet på den här skiten. För även om jag inte lever under ett hot idag, så finns det ingen möjlighet för mig att få kontakt med honom igen (inte för jag skulle vilja det men rent konkret) och jag är tills döden tar mig, utstött av den delen av min släkt. Men jag har insett att det inte gör någonting för jag har mina syskon kvar, min mamma, mitt stöd från samhället och mina vänner.
Så jag började engagera mig i en förening i Stockholm som sysslade med just hedersfrågor. Plötsligt stod jag där, framför en nya grupper främmande människor som jag vågade berätta det här för. Varje gång fick jag positiv respons. Kramar från kvinnor och män som kämpar vid min sida. Som vågat ta sig ur sitt förtryck själva. Som vågat öppna munnen och kritisera.
En av gångerna som jag aldrig kommer att glömma, var när jag medverkade i ett seminarium om hur man ska förhindra hedersförtryck i skolor och offentliga verksamheter. Jag stod framför tre otroligt viktiga människor i mitt liv och jag sa precis som jag kände. Jag berättade vem jag var. Två av dem är några av mina bästa vänner jag har här i livet. Två som jag respekterar så otroligt mycket, men ännu viktigare, två män. Två vänner som jag ett år tidigare aldrig hade vågat berätta något av det här för. För att jag skäms så mycket. Jag skakade i hela kroppen, jag trodde jag skulle ramla ihop i en liten hög. Men jag stod där och jag vågade. Och de kramade mig efteråt, inte en millimeter av förakt, av ifrågasättande eller rädsla för vem jag är. (Tack, tack tack.)
Problemet med den här delen av mitt liv är att jag inte kan få den att fungera in i någon annan del av vem jag är. Jag är inte den personen som skulle stå för sådant här eller rättfärdiga det på något sätt, jag tror inte på grunderna till var det här förtrycket kommer från. Inte alls.
Jag är en helt normal ung kvinna som utsatts för ett hedersförtryck jag önskar att ingen skulle behöva utsättas för, någonsin. Precis som du, du och du, älskar jag att dansa hela nätterna, att laga mat till mina vänner, dricka ett glas vin för mycket, sy mina egna klänningar, gråta ihjäl mig till franska kärleksfilmer, vara kär, cykla på grusvägar på sommaren, simma i havet, läsa böcker, diskutera viktiga ämnen. Jag är precis som de flesta andra, och jag har varit så arg för att detta har funnits i mitt liv. För att jag behövt försvara mig till den grad jag behövt göra det. För att män av samma bakgrund fortfarande kan kritisera mig för att jag gjorde det outäsgliga.
Men nu är det så här. Och det kommer alltid att finnas där. Jag har valt att leva mitt liv precis som jag vill ha det, detta till trots. Jag hånglar fortfarande, klär mig hur jag vill, säger vad jag vill och beslutar saker i mitt liv, som jag vill. Och den rätten kommer jag alltid att fortsätta kämpa för.
Så för att sammanfatta. Jag älskar mitt liv, och kommer aldrig låta någon ta den rätten ifrån mig.
May the force be with me.
Ikväll börjar det med senaste avsnittet av Tendens i P1. "Sara" berättar om hennes skyddade liv långt bort från sin familj som hotat henne till livet. Hur hon lever med skyddade personuppgifter och antagligen kommer behöva göra det resten av sitt liv. Hon pratar om hur stark och djup hennes kärlek för hennes familj är, men betonar vikten på hur olika det är att älska någon och att leva som dem. Att ingen som inte växt upp i det förstår hur dessa sidor som skär mot varandra ändå hör ihop. Absolut ingen. Förutom vi.
Men egentligen började allting för femton år sedan. Jag var sex år, och jag insåg att något var riktigt skevt i världen jag befann mig i. Jag såg hur jag blev särbehandlad bland oss barn, eftersom jag var flicka, och de var pojkar. Jag förstod varje gång jag fick stryk, att det är för att jag inte lever upp till reglerna som satts upp för mig så fort jag föddes. Vad de sa till mig var självklart inte dessa förklaringar. Vad som sades var att jag gjorde fel.
Ett barn kan inte göra fel. För ett barn är världen en lekplats, och det bör inte begränsas. Det har jag alltid tyckt och kommer jag alltid att tycka.
Men problemet låg rotat mycket djupare än så. Självklart kan ett barn inte förstå vad heder är förrän det barnet är tillräckligt gammalt för att kunna tolka det på ett djupare plan än de ord som tas in av auktoriteter i ens närhet.
I tioårsåldern började propagandan om att jag borde bära slöja. Att jag borde tänka mer på vad jag har på mig, för nu håller jag på att bli en kvinna. Så fort mensen kommer. Det var som en dödsdom.
Men jag var en av de lyckligt lottade som hade skilda föräldrar. Utan det hade jag antagligen inte levt idag. Jag har även turen att ha en mamma som strävat efter att ge mig och mina syskon den grundläggande friheten varje människa förtjänar, även om hon behövt kämpa emot en mur av traditionella värderingar och kulturella avtryck i henne också. Hon begränsade mig något otroligt när jag var ett barn. Men jag accepterade det. För hon lade aldrig en hand på mig, hon hotade aldrig att döda mig, hon skadade aldrig mig på det viset som han gjorde. Och för mig blev hon skyddsängeln som gav mig ett andningsrum jag aldrig skulle klarat mig utan idag.
Det går inte en dag i mitt liv då jag inte saknar honom. Och hur skevt det än låter, så är det med handen på hjärtat den absoluta sanningen. Jag saknar inte vad han gjorde mot mig, jag saknar absolut inte hans förtryck eller hemska ord. Men jag saknar honom. Personen som flätade mitt hår i fiskbensflätor och som lärde mig älska solrosor, som gav mig nyskördade grönsaker som var varma av solen. Den personen kommer jag alltid att sakna, men han finns inte där, för hans religion har blivit hans identitet, hans värderingar något som finns i andra delar av världen och som inte hör hemma i ett modernt sekulärt och demokratiskt samhälle. Han har lämnat avtryck på min kropp som ärr och märken, men vad han lämnat som ingen kan se är så mycket mer än det.
Han lärde mig att värdera mig själv på ett oerhört destruktivt vis, men det gjorde å andra sidan mig till vem jag är idag. Varje dag märker jag hur min historia har påverkart alla delar av mitt liv, och det går aldrig att ta bort eller fixa mer än det jag sliter för att kunna reparera.
Jag var 17 år när jag flyttade. Jag fick skyddade personuppgifter på en dag och packade mina väskor och jag drog. På utsidan visade jag det som världens äventyr, jag var lycklig, jag var fri. Men inuti bröstkorgen ruttnade jag. Hela min identitet var plötsligt försvunnen. Jag hade fragment av ett liv kvar och skulle starta om på nytt.
Jag var kär och jag var envis som få, men jag skulle få det att funka. Jag skulle visa honom och alla de som gjort mig illa att jag klarar mig galant trots det de gjorde mot mig.
Åren innan min flytt gick jag igenom två rättegångar mot honom. Ord kan inte beskriva skammen som sitter i en när man måste sitta i en rättssal och behöva beskriva i detalj allting han gjort mot en. Exakt vilka ord han använde när han hotade att döda mig, eller med vilka medel han visade att han menade allvar när jag var ett litet barn. Jag skriver skammen eftersom det är precis vad det var. Jag skämdes, jag grät för att jag ville inte tro på vad jag själv sa. Jag ville skrika förlåt och be honom krama mig, älska mig. Samtidigt visste jag precis varför jag satt där, för att jag vågade säga stopp till någon som försökte kontrollera mitt liv. Det var jag som såg honom i ögonen och sa: det här är mitt liv, inte ditt, jag bestämmer, inte du. Men det lilla barnet i mig som fortfarande söker en trygghet ramlade ur mig flera gånger och bad om förlåtelse. Sudda bort vad jag gjort, jag accepterar vad som helst, bara älska mig.
Han blev dömd både i tings- och i hovrätten. Olaga hot. Straffet? Villkorlig dom. Inte lika viktigt. Vad som var viktigt för mig var att han skulle förstå hur han krossat sitt eget barn, hur, med hans ord, han förlorat sin dotter för alltid. Jag skakade av gråt och av utmatthet efter första rättegången. Jag skrattade mig ur den andra. Jag hade vunnit.
17 år. Stockholm. Skyddade personuppgifter. Ny skola nya människor nytt hem nytt liv. Jag hatade det. Varje gång jag var ensam grät jag mig förtvivlad. Det kändes som att jag blivit bestulen på allt jag haft. Samtidigt samlade jag pusselbit efter pusselbit för att skapa ett jag som skulle klara allt. Jag svor på att det skulle gå. Men jag klarade inte allt. Jag klarade inte skolan, jag klarade inte sömnen, prestationen att jag skulle komma ur det här starkare än någonsin. Aldrig någonsin har jag kunnat prata med någon om det på ett vettigt sätt. Jag har förfinat, slipat i kanter och skrattat bort mina mest fruktansvärda minnen. Dels för att jag aldrig skulle orka med tanken att belasta en annan människa med min tunga historia som släpar fastkedjad efter mig. Men för att överhuvudtaget kunna hantera en så mörk historia så måste man skratta åt det. Det är helt sjukt. Jag äcklas av att säga så, men det är precis så det är.
Jag levde med skyddad identitet i flera år. Tills jag var 20 tror jag. Jag hatade varenda dag av det. Varje komplikation, varje nervös receptionist som aldrig behandlat "en som mig" förr. Varje blick av auktoriteter eller chefer som undrar om mitt namn verkligen är mitt riktiga namn. Jag bestämde mig för att inte förlänga skyddet eftersom jag inte hade hört ett ord från hans familj eller honom sedan den senaste rättegången. Men mest för att jag behövde bli fri igen. För att jag är för stolt, för stark, för mänsklig för att leva under en skyddsmantel. Jag var livrädd i början. Varje gång dörren ringde eller knackades på tänkte jag att de har kollat upp mig, nu kommer de. Men de kom aldrig. De har fortfarande inte kommit. Varken han eller hans bröder. Ingen.
Det är svårt att beskriva vilken skam det innebär att leva med detta. Inget av det här är egentligen mitt fel. Inget alls. Barn bestämmer inte hur de ska behandlas. Han gjorde ett aktivt val, han valde att göra vad han gjorde och nu tar han konsekvenserna. Jag också, så klart.
Jag har alltid skämts för det här, mina vänner har jag knappt vågat prata om det här med eftersom jag varit så rädd för att de ska lämna mig, håna mig eller misstro mig. Jag var rädd att bli den som gjort fel och inte den som kämpat för sin rätt att leva. Jag vågade till slut öppna mig gradvis för vänner i min närhet och reaktionerna var ofta ganska lika och fyllda med kärlek. Ingen, absolut ingen har hånat mig för det här, ifrågasatt varför jag anmälde, vägrade, stod upp emot dem. Och egentligen är det ju självklart. Jag hade aldrig gjort det heller. Men som personen som bär på det, kan man aldrig sluta skämmas.
Vad jag även varit fruktansvärt rädd för, var att ingen skulle våga älska mig. Att de skulle se min historia och inte mig, att de skulle välja bort mig för vad jag varit med om.
Lyckligtvis har jag fått älska två personer i mitt liv som jag helhjärtat tror på har älskat mig också. Den ena av dem var en brytpunkt för mig att våga ta sista steget ut i friheten, för det är jag evigt tacksam.
Jag är så otroligt, obeskrivligt fantastiskt tacksam över den kärleken jag fått. Det går inte ens att beskriva. Och ändå sitter den där förbannade rädslan ändå kvar. Fortfarande idag.
2012 var ett riktigt skevt år för mig. Mycket dåliga saker hände men en fantastisk människa som jag fick träffa en gång i veckan hjälpte mig att bygga upp mitt mod och riva ner mina murar och våga prata. Våga öppet dela med mig av vad som hänt och hjälpt mig våga se slutet på den här skiten. För även om jag inte lever under ett hot idag, så finns det ingen möjlighet för mig att få kontakt med honom igen (inte för jag skulle vilja det men rent konkret) och jag är tills döden tar mig, utstött av den delen av min släkt. Men jag har insett att det inte gör någonting för jag har mina syskon kvar, min mamma, mitt stöd från samhället och mina vänner.
Så jag började engagera mig i en förening i Stockholm som sysslade med just hedersfrågor. Plötsligt stod jag där, framför en nya grupper främmande människor som jag vågade berätta det här för. Varje gång fick jag positiv respons. Kramar från kvinnor och män som kämpar vid min sida. Som vågat ta sig ur sitt förtryck själva. Som vågat öppna munnen och kritisera.
En av gångerna som jag aldrig kommer att glömma, var när jag medverkade i ett seminarium om hur man ska förhindra hedersförtryck i skolor och offentliga verksamheter. Jag stod framför tre otroligt viktiga människor i mitt liv och jag sa precis som jag kände. Jag berättade vem jag var. Två av dem är några av mina bästa vänner jag har här i livet. Två som jag respekterar så otroligt mycket, men ännu viktigare, två män. Två vänner som jag ett år tidigare aldrig hade vågat berätta något av det här för. För att jag skäms så mycket. Jag skakade i hela kroppen, jag trodde jag skulle ramla ihop i en liten hög. Men jag stod där och jag vågade. Och de kramade mig efteråt, inte en millimeter av förakt, av ifrågasättande eller rädsla för vem jag är. (Tack, tack tack.)
Problemet med den här delen av mitt liv är att jag inte kan få den att fungera in i någon annan del av vem jag är. Jag är inte den personen som skulle stå för sådant här eller rättfärdiga det på något sätt, jag tror inte på grunderna till var det här förtrycket kommer från. Inte alls.
Jag är en helt normal ung kvinna som utsatts för ett hedersförtryck jag önskar att ingen skulle behöva utsättas för, någonsin. Precis som du, du och du, älskar jag att dansa hela nätterna, att laga mat till mina vänner, dricka ett glas vin för mycket, sy mina egna klänningar, gråta ihjäl mig till franska kärleksfilmer, vara kär, cykla på grusvägar på sommaren, simma i havet, läsa böcker, diskutera viktiga ämnen. Jag är precis som de flesta andra, och jag har varit så arg för att detta har funnits i mitt liv. För att jag behövt försvara mig till den grad jag behövt göra det. För att män av samma bakgrund fortfarande kan kritisera mig för att jag gjorde det outäsgliga.
Men nu är det så här. Och det kommer alltid att finnas där. Jag har valt att leva mitt liv precis som jag vill ha det, detta till trots. Jag hånglar fortfarande, klär mig hur jag vill, säger vad jag vill och beslutar saker i mitt liv, som jag vill. Och den rätten kommer jag alltid att fortsätta kämpa för.
Så för att sammanfatta. Jag älskar mitt liv, och kommer aldrig låta någon ta den rätten ifrån mig.
May the force be with me.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)