Verkligheten faller i bitar omkring mig och jag dansar i fragmenten av allt jag kallat för trygget fram till just den här stunden. Det gör ont det får hjärtat att slå tusen gånger hårdare om inte fortare, men jag står här, med fötterna på jorden och jag överlever det. Varje slag i magen, varje blinkning överlever jag för jag står här och jag vet inte ens hur men fyfan, jag står kvar. Hela jag står kvar.
(Du läser texten nu och du fnyser till, men bara för dig själv. Hånar mig i huvudet där ingen annan kan se eller höra dig göra det. Egentligen förstår du kanske inte varför du gör så eftersom du inte alltid känt såhär men just nu är du irriterad på mig, kanske till och med arg, fast du inte vill säga det till mig och jag förstår inte men jag försöker bara göra allt bra och rätt och mjukt. Nu är det strävt, så strävt att man skär sig på oss.
Men det är okej, det blir alltid bra till slut. Någonstans slutar det göra ont och någon gång kanske du förstår mig. Livets törnar skär i oss som djupa sår som kanske aldrig läker men vi brukar säga att vi överlever allt, och jag har ju gett dig mitt ord på det.)
Jag vet inte jag vrider och vänder på mig i sängen jag inte kan somna i längre, jag gråter när jag vill skratta för att sorgen är för stor att bära när jag inser att jag måste anpassa mig efter livet och inte tvärtom. Gråter för att kärleksknystena till vänner är för långt bort från mina kramar, min kärlek och min vilja att alltid ha dem nära. Jag gråter för att det är så himla absurt att jag är var jag är, gör vad jag gör, sliter som ett djur för att försöka andas upp och bara vara normal, för en dag (vad fan är normal? jag vill inte vara normal, bara normal nog för er) Jag tänker och drömmer och planerar och vill och jag måste bara få det att hända så att jag känner att jag har någon kontroll över huvud taget längre, att jag kan känna att vad jag vill och tänker faktiskt också kan hända, det är en verklighet. Jag är en verklighet. Egentligen kanske jag inte finns eftersom jag är fast inom murar som byggdes upp långt innan jag kunde förstå eller agera. Nu agerar jag.
Nu äntligen gör jag det. Jag jobbar för det bokstavligt, jag planerar för det, imploderar över minuterna som går närmare och närmare ett definitivt svar. Det går bra, bara andas så kommer det gå bra. Oavsett blir allting alltid bra igen.
Insomnian smög sig på som något som aldrig slutat finnas. Från noll till hundra miljoner slog den mig på käften och jag bara flåsar mig själv i nacken, mitt yngre jag är tillbaka och hon gråter i mina armar, hon gråter förtvivlat och ber och bönar mig att inte låta henne finnas igen. Du är stor nu, säger hon med stora glansiga ögon och hon hulkar ut orden så att de blir en smetig röra av absolut sorg. Hur ska jag hantera henne eller mig eller min nutid? Hur ska jag klara av mig själv? Hur? Hur ska jag klara av att leva i så många år av absolut panik?
Jag tar det klivet, jag tar det ut, rakt ut och jag ser inte bak, jag måste klamra mig fast i min egen hud och jag blundar så hårt att det gör ont men det ska fan gå för jag ska fan överleva det, jag ska fan klara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar