Klockan är drygt två på natten. Vi går hemåt, jag och min kompis, efter en fantastiskt rolig kväll i stan. Det har snöat hela kvällen så när vi stiger ut från tunnelbanehuset ser mitt område helt annorlunda ut.
Det är vackert.
Vi går vägen hem till mig, på sin höjd tar det fem minuter att gå om man är långsam, vi går i relativt snabb takt eftersom det är kallt som tusan ute och vi skrattar. Pratar om bandet vi såg och hur fantastiska de var. Innan vi kommer fram till min port stannar jag plötsligt. Jag ser på min kompis, ler stort och sträcker ut armarna. Säger, nästan viskar: "Lyssna, det är alldeles knäpptyst här. Inte ett ljud." Ingen hade rört snön. Vi står i ett vackert snölandskap. Hon ler mot mig. Några sekunder senare går vi in genom min port och går upp för den gamla spiraltrappan av sten. På varje våning finns ett fönster i trappen som man kan se ut genom.
Vi står vid min dörr och jag rotar efter mina nycklar, när min kompis plötsligt hukar sig ned. Hon ser lite nervös eller orolig ut och jag undrar vad hon sysslar med. Hon säger "Det är någon där!" Jag tror först att hon menar i trappan som går upp mot nästa våning och tittar dit. Ingenting. Jag tittar frågande på henne. Hon svarar "Där ute!" Och jag tittar ut genom fönstret.
Där ute, utanför min port står han. Mannen som förstört min trygghet.
Helt svartklädd, från topp till tå, med en maskering som går ända upp till ögonen, står han och onanerar.
Medan han utför sina bravader vinkar han samtidigt till oss, allt går väldigt fort.
Jag granskar honom ett par sekunder innan jag öppnar dörren och säger till min kompis att gå in. Vi stänger dörren om oss, jag låser den dubbelt och sedan ringer jag polisen.
Det tar fem minuter innan polisen är där. Med sig har de en hund, två bilar och några som strövar omkring, kollar på fotspår, försöker hitta honom. Han är försvunnen.
Vi blir förhörda, både jag och min kompis. Jag försöker berätta, jag hade en ganska bra bild av hur han hade sett ut, det man såg av honom.
Vi hade en egen teori om var han hade befunnit sig när vi traskade fram till min port. Vi var hundra procent säkra på att han hade varit inne på innergården och sett oss komma gående åt hans håll, han hade gömt sig tills vi var inne genom porten innan han gick fram och började sin lilla föreställning.
Det måste ju varit så! Självklart hade vi ju märkt om han hade gått från vårt håll, det hade han ju inte, vi var ju helt ensamma. Det var ju så tyst. Nej.
Polisens hund hade spårat hans doft. Han hade förföljt oss från tunnelbanan. Alltså hade han varit oss hack i häl när vi skrattat, gestikulerat, stannat och varit hänförda av den tysta natten. Hela tiden hade han varit där. Väntat. När jag ställde mig och bad min kompis lyssna på tystnaden som omgav oss, stod han bakom en bil, bara meter från var jag stod. Och vi märkte inte honom.
Jag blir så himla arg. Där ute står jag, med en polis som tittar på mig och jag är rasande. Den här jävla människan, jävla jävla människan, tänker jag. Säger fyfan, repeterar det. Polisen nickar, men är tyst.
Vi får veta att det inte är oss som mannen är ute efter. Han är ute efter de som går hem från tunnelbanan. Då är det väl oss? Tänker jag men förblir tyst. Polisen tackar för att vi ringt, säger att de hoppas att vi kan sova gott och att de ska göra vad de kan för att fånga honom. Anmälan är gjord och jag ska få en kopia på den. Bitterljuvt.
Vi går upp, låser dörren om oss, dubbelt igen. Jag hänger ett armband längst ut på handtaget på dörren. Om han så mycket som rör dörren kommer det att ramla ned och vi kommer att höra det. Jag lägger min kökskniv på fönsterkarmen vid min säng. Han får inte komma tillbaka.
Det är vackert.
Vi går vägen hem till mig, på sin höjd tar det fem minuter att gå om man är långsam, vi går i relativt snabb takt eftersom det är kallt som tusan ute och vi skrattar. Pratar om bandet vi såg och hur fantastiska de var. Innan vi kommer fram till min port stannar jag plötsligt. Jag ser på min kompis, ler stort och sträcker ut armarna. Säger, nästan viskar: "Lyssna, det är alldeles knäpptyst här. Inte ett ljud." Ingen hade rört snön. Vi står i ett vackert snölandskap. Hon ler mot mig. Några sekunder senare går vi in genom min port och går upp för den gamla spiraltrappan av sten. På varje våning finns ett fönster i trappen som man kan se ut genom.
Vi står vid min dörr och jag rotar efter mina nycklar, när min kompis plötsligt hukar sig ned. Hon ser lite nervös eller orolig ut och jag undrar vad hon sysslar med. Hon säger "Det är någon där!" Jag tror först att hon menar i trappan som går upp mot nästa våning och tittar dit. Ingenting. Jag tittar frågande på henne. Hon svarar "Där ute!" Och jag tittar ut genom fönstret.
Där ute, utanför min port står han. Mannen som förstört min trygghet.
Helt svartklädd, från topp till tå, med en maskering som går ända upp till ögonen, står han och onanerar.
Medan han utför sina bravader vinkar han samtidigt till oss, allt går väldigt fort.
Jag granskar honom ett par sekunder innan jag öppnar dörren och säger till min kompis att gå in. Vi stänger dörren om oss, jag låser den dubbelt och sedan ringer jag polisen.
Det tar fem minuter innan polisen är där. Med sig har de en hund, två bilar och några som strövar omkring, kollar på fotspår, försöker hitta honom. Han är försvunnen.
Vi blir förhörda, både jag och min kompis. Jag försöker berätta, jag hade en ganska bra bild av hur han hade sett ut, det man såg av honom.
Vi hade en egen teori om var han hade befunnit sig när vi traskade fram till min port. Vi var hundra procent säkra på att han hade varit inne på innergården och sett oss komma gående åt hans håll, han hade gömt sig tills vi var inne genom porten innan han gick fram och började sin lilla föreställning.
Det måste ju varit så! Självklart hade vi ju märkt om han hade gått från vårt håll, det hade han ju inte, vi var ju helt ensamma. Det var ju så tyst. Nej.
Polisens hund hade spårat hans doft. Han hade förföljt oss från tunnelbanan. Alltså hade han varit oss hack i häl när vi skrattat, gestikulerat, stannat och varit hänförda av den tysta natten. Hela tiden hade han varit där. Väntat. När jag ställde mig och bad min kompis lyssna på tystnaden som omgav oss, stod han bakom en bil, bara meter från var jag stod. Och vi märkte inte honom.
Jag blir så himla arg. Där ute står jag, med en polis som tittar på mig och jag är rasande. Den här jävla människan, jävla jävla människan, tänker jag. Säger fyfan, repeterar det. Polisen nickar, men är tyst.
Vi får veta att det inte är oss som mannen är ute efter. Han är ute efter de som går hem från tunnelbanan. Då är det väl oss? Tänker jag men förblir tyst. Polisen tackar för att vi ringt, säger att de hoppas att vi kan sova gott och att de ska göra vad de kan för att fånga honom. Anmälan är gjord och jag ska få en kopia på den. Bitterljuvt.
Vi går upp, låser dörren om oss, dubbelt igen. Jag hänger ett armband längst ut på handtaget på dörren. Om han så mycket som rör dörren kommer det att ramla ned och vi kommer att höra det. Jag lägger min kökskniv på fönsterkarmen vid min säng. Han får inte komma tillbaka.
