Första scenen.
Jag ska möta honom klockan tre vid havet. Längtar. Vi bor i olika städer så min resetid är lite längre men just idag sker inte en minuts försening på någon av de kollektiva delarna jag åker med. Solen skiner och det blåser friskt ute. Som att allting är upplagt för fantastiska möten med fantastiska människor.
Jag sitter på sista bussen innan min korta promenad till havet och honom. När jag hoppar ut och söker solstrålarna istället för kall skugga, promenerar jag med raska steg. Framför mig står en liten maskin med en lift och högt upp står två män och tvättar fönster på byggnaden närmast trottoaren. De styr hela maskinen från plattformen de står på och jag hör hur de drar en spak och hjulen på marken framför mig långsamt rör sig framåt. Jag ser upp och jag ler. Jag ler för jag hör hur den ena mannen, den som styr spaken, visslar högt och glatt. Jag vill nästan vissla också. Det känns så fritt att göra det på det viset. Han visslar vidare innan han tittar ner på mig. Jag tittar då rakt fram och möter nästa person.
Han är en man i medelåldern som raskt går över gatan mot trottoaren som jag går på. Han har en vit knäppt kockskjorta och en hög kockmössa. Den är verkligen hur hög som helst, nästan bara som de som man ser på film och hans korta kvicka steg gör att han nästan glider över marken. Han ser inte besvärad ut, inte alls. Men han ser ut att vilja hinna någonstans i tid och mössan rör sig inte en centimeter.
Andra scenen.
Nathalie. Jag minns henne från min barndom. Vi bodde nästan grannar och lekt ett fåtal gånger med varandra. Vi var från olika världar, sfärer. Hon var liten och tyst och hade långa smala ben och armar. Alltid en perfekt knut på huvudet. Hon lekte inte när vi lekte. Tittade på mig med en märklig blick. Om jag rörde vid henne så ryckte hon till, flyttade på sig. Jag undrade flera gånger varför hon ens hade med mig att göra. Hennes bror var många år äldre, i tjugåårsåldern tror jag. Jag minns honom tydligt. Väldigt vacker, kortklippt hår på sidorna med lite längre på huvudets mitt. Han hade alltid någon slinga som föll ner över pannan, och så de runda glasögonen. Han bar alltid kostymbyxor och en skjorta och han läste alltid någon bok. Hon sprang alltid med tysta steg mot honom för att söka hans bekräftelse. Hennes mamma var auktoritär och stel och hade en liten väldigt ansträngd mun.
Jag har inte sett henne på många många år. Kanske tio eller tolv år. Igår. Jag sitter på bussen hem, det har regnat och snöat samtidigt och mina tunna ballerinaskor är sönder och jag plaskar fram när jag hoppar av bussen. Plötsligt ser jag henne framför mig. Hon har stigit av på samma station och hon ser på pricken ut som hon gjorde när vi var barn. Fast nu skarpare linjer, arg blick. Vassa kindben och en perfekt hästsvans.Jag vet att jag är något år äldre än henne men hon ser minst tio år äldre ut än mig, nog på grund av det sammanbitna uttrycket. Hon går över vägen och ska gå samma väg som jag. Jag hinner undra om hennes mamma bor kvar men jag vet att hon flyttade när vi fortfarande var barn. Hon går raskt och har spikrak rygg. Jag tänker att hon nog fortsatte dansa balett. Framför oss kommer en lång ung man gåendes mot oss. Jag är några meter bakom henne. Han har rufsigt hår med lite lockar och gråa mjukisbyxor. Han går rakt emot henne och jag ser henne le från halv profil bakifrån, ser honom le. Han lägger armarna om henne och lyfter upp henne från marken och snurrar henne runt runt och hon ger ifrån sig ett filmiskt fnittrigt jag-är-kär-i-dig-skratt, och det förvånar mig. Jag har aldrig någonsin sett henne uttrycka känslor. Jag är helt allvarlig. Aldrig. Jag blev glad å hennes vägnar. Han lade sin hand stadigt på hennes rygg och de gick. Jag gick bakom. Tänkte och tänkte och undrade hur de, helt olika varandra, hittade varandra. Är vansinnigt nyfiken. De svänger av. Jag fortsätter.
