Mitt liv från januari - 12 till nu, maj - 12, har varit totalt katastrof på ansvarshållet. Jag har knappt ord eller mod, eller kanske inte ens ork att försöka förklara. Men jag ska för min egen skull försöka.
Januari
Jag och Jessica utsätts för en blottare som mitt i natten följer efter oss och totalt förstör vår trygghet, min trygghet försvann ut från fönstret och har fortfarande inte kommit tillbaka.
Jag faller in i ett djupt svart hål och mår fruktansvärt dåligt. Det är en berg- och dalbana om hur jag ska bli bättre, må bättre. Träffar en terapeut som ska hjälpa mig att fixa allt inne i skallen. Inne i bröstkorgen.
Februari
Saker börjar sakta (och jag menar sakta) bli lite bättre. Försöker fokusera på att gå på lektioner och göra mina läxor och plugga plugga plugga, jobba med världens roligaste spex (som jag så djupt älskar), diska, må bättre. Må tusen gånger bättre. När jag på riktigt börjar våga mig ut på kvällen igen utan att prata i telefon med någon händer det igen. En man förföljer mig fram till min dörr och är hotfull.
Jag. Går. Sönder.
Mars
Flyttar temporärt ut ur min lägenhet för att jag inte klarar av att bo där mer. Försöker hitta en lösning. Försöker klara skolan, går inte så bra. Flunkar kurser. Blir arg, blir ledsen, besviken men mest likgiltig till allt som har med ansvar att göra, för att det knappt går att komma ur sängen utan att det gör ont i bröstkorgen. Jag gråter febrilt. Men det händer små fina saker då och då som gör att jag orkar tro att det kan bli bra, mina vänner kramar mig och bjuder på kaffe och låter mig få må skit. Jag får sova i ett pastellfärgat rum och får krama absolut fantastiska människor som på riktigt bryr sig om mig.
Träffar en fin person som får det att kittlas i magen och jag blir erbjuden temporärt hem för de kommande månaderna.
April
Flyttar innanför tullarna, åker hem och kramar min mamma, faller i 3-timmars gråt natten till att jag ska åka hem och känner att jag inte är redo att komma tillbaka till Stockholm. Känner att jag behöver min familj lite längre tid och jag blir så arg på mig själv, på allt. Blir kär och känner att det nog ändå kommer att bli bra. Men skolan är katastrof och jag håller kvar i de trådar som finns kvar för att kunna känna att jag kan göra något. Träffar terapeuten en gång i veckan och river upp sår efter sår för att kunna läka ordentligt.
Maj
Jag försöker fortsätta att plugga, försöker fixa det som ska lämnas in men det går sådär. Sätter mig och ska läsa men inget går riktigt in i huvudet för allt annat maler. Det kanske blir rättegång. Jag måste flytta igen. Jag hyperventilerar då och då och folk behandlar mig illa. Spexet blir succé och jag tror att jag vet vad jag ska jobba med. Vill ha stadga. Blir galen på att hänga löst, på att inte riktigt veta, på att vara fattig, trött på allt. Och ändå känns det som att det löser sig. I slutet kommer det att lösa sig på något magiskt vis, för så är livet. Men jag vet inte när eller hur, väntar bara otåligt på att vakna upp utan en sten som ligger över mina lungor som tynger allt. Håller tummarna.
