8.10.2012

Det här med att förändras.

Jag har tänkt mycket på hur mycket det här året har påverkat mig, till det sämre men även till det mycket bättre.

I början av året hände för mycket jobbigt på en gång och jag splittrades i miljoner små bitar, och jag vet att jag skrivit om det flera gånger här, försökt förklara på något sätt hur det varit. Men det går aldrig att göra det, ingen kan förstå hur allt har känts, om man inte varit på besök inuti min kropp och känt av spänningen. Och det är ju helt okej.

Men att ha blivit förminskad av människor som tycker att jag ska "skatta mig lycklig att han B A R A blottade sig, att han B A R A rörde sig själv, men inte oss." Det gjorde hemskt ont. Att folk inte kan förstå att blottare visst är fruktansvärda (och att statistik visar på att blottare oftare mer än sällan utvecklas till att bli våldtäkts-män, men det är en annan femma) och att man visst kan få må fruktansvärt av det, utan att behöva skämmas. Utan att känna sig skyldig till att jag utsattes istället för, tex min granne.

Men så finns de också de som fanns där hela tiden. Som kramade, lånade ut sängar, som vågade lyssna och som lät mig röka inomhus, som lät mig gråta floder mot deras golv/axlar/örngott. Jag vill verkligen säga tack för det. För utan det hade idag nog inte sett ut som idag gör.

Jag bor med Jessica nu, vi som båda utsattes för denna vidriga människa, och vi som var där dagarna efter, som grät i omgångar och tröstade varandra hela tiden. Vi pratar ofta om det här. Det finns med i vår vardag hela tiden. Vi kan inte sova ordentligt ensamma. Vi är rädda. En människa som nu gått fri från anklagelser p.g.a brist på bevis, får sova gott om natten medan vi är sargade fortfarande.
Men vi kämpar. Vi satte upp bakplåtspapper på balkongdörrens fönster så att vi slipper insynen från det hållet (den är väldigt jobbig kvällstid) och vi gör vad vi kan för att känna oss trygga. I allt detta osäkra, rädda och sårbara kanske det är fantastiskt att vi ändå har varandra nu. Still going strong, liksom.

Nu har det gått åtta månader sedan den där förjävliga vintern och tiden fortsätter gå, och vilka förändringar som skett! Mycket på grund av det här som hänt, vill jag faktiskt tro.

För utan dessa vidriga omständigheter hade jag aldrig träffat min fantastiske terapeut som lyssnar på mig och bollar och löser mitt snåriga jag, med mig. Hon är som en droppe kristallklart vatten i min  grumliga hjärna. En gång i veckan får jag släppa ut lite.
Utan detta hade jag aldrig insett att jag älskar ämnen jag aldrig hade en aning om att jag ens skulle vidröra. Som fick mig att vilja motivera mig till att studera igen, på riktigt.
Under allt detta fick jag också träffa en helt fantastisk människa som behandlar mig så väl, som jag blir alldeles till mig av, av att bara se och som jag är så kär i.
Han är min pojkvän och tillsammans med honom känns allting överlevbart.

Jag slutade röka, drack mindre, festade för den delen mindre också. Jag började träna igen, efter alldeles för många års uppehåll. Och jag har aldrig känt mig så här stark, oövervinnlig, vacker och klok. Jag har total kontroll över mitt liv, jag vågar säga nej när jag vill det, jag vågar stå på mig och jag vågar välja vilka människor jag har i mitt liv. Jag känner hur min självkänsla växer sig starkare och även fast jag har ett otroligt hektiskt år framför mig, så är jag helt säker på att jag kommer att klara det, eftersom jag kommer att hänge mig det till 100%. För det är något jag vill så hemskt mycket, att det inte finns något som kan ta det ifrån mig. Jag har mina närmaste vänner och min familjs stöd i mina val, och för mig betyder det allt.

Det var länge sedan lycka har hållt i sig lika länge som nu. Jag går konstant runt och är glad.
Även om kvällarna fortfarande kan vara väldigt jobbiga och jag kan känna mig otroligt rädd och nervös när jag är ensam, försöker jag ändå hitta på sätt att kunna bearbeta det. Små ting som gör att det går att överleva. Jag har världens bästa program på min dator. Jag vet inte om det bara finns för mac men det heter hur som helst: iWannaSleep och är det bästa verktyget någonsin. Jag stänger av alla program på datorn förutom iTunes, sätter igång en lista eller en podcast, ställer timern på när jag vill att datorn ska stänga av sig, bäddar ned mig och somnar till fint ljud. Jag kan inte ens förklara hur mycket det har hjälpt mig. Så ofantligt!!!
Det går självklart alltid bättre att sova med sällskap, men sinom tid kommer det nog kännas helt reko att sova ensam igen. Små steg, små steg.

Jag vill förresten rekommendera alla, varenda jäkla kotte som läser den här texten, att börja röra på sig. Det är helt absurt hur bra man mår av det. ALLT fungerar bättre. Ens sömn, ens mage, man är piggare än annars, man har naturliga mat- och sovrytmer. Framför allt mår kroppen riktigt riktigt bra. Och man behöver inte ett gymkort. Det finns vatten, vägar, skog och milslånga gång/cykelvägar. Använd dem! Gratis och fantastiskt.

Jag behövde verkligen skriva det här. Jag är otroligt tacksam för allt, vänner är världens bästa sak. Livet är världens bästa sak. Tack, och godnatt! <3