Paniken som sköljer över en

Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med dessa känslor jag upplever ibland. De kommer som små friska vindar och totalt saboterar mitt humör. De har övertaget och jag biter ihop käkarna hårt och släpper ut frustrationen i drömmarna på natten.

Dödsångestpanikkänslor. Det ordet flyger förbi i skallen på mig kanske sammanlagt två minuter per dag. Men det känns överväldigande, för mycket, för ofta, oförståeligt, och jag är totalt. jävla. maktlös.

Jag försöker att logiskt komma fram till en slutsats om varför jag upplever dessa känslor, jag tror det handlar om att jag ibland känner mig stressad eller oerhört ledsen över att mitt liv inte ser ut enligt "modellen" för hur jag föreställt mig det när jag var yngre. På många sätt är det förstås helt okej, jag har ett grymt bra liv just nu. Mycket händer, jag möter nya människor hela tiden och jag inser mer och mer vad det är jag brinner för i livet och vad det är jag vill lägga min tid på.
Förhoppningen är att jag ska vakna upp och känna mig lycklig. Vissa dagar känns det som ett fullkomligt omöjligt mål att uppnå eftersom jag ibland bara gått sönder under natten. En dröm har sabbat mig. Något.

Trots att mitt liv känns grymt finns det sprickor i fasaden. Jag vet inte om jag döljer dem eller låter dem synas. Båda alternativen känns som något jag skulle kunna skriva under på att jag gör.
Men jag funderar och klurar över hur mycket kontroll jag har över vissa av dessa sprickor, och att försöka ordna det jag kan och sedan se vad jag kan göra åt resten. Vad mer kan jag göra?

Saknar så mycket i mitt liv på ett oförklarligt vis. Tampas med den odödliga tanken av var jag borde vara, vad jag borde göra och vem jag borde vara med. Livets eviga mysterium för mig, och ändå är det så banalt att det bara handlar om att lyssna på mig själv. Men jag är rädd. Och rädslan skapar rädsla. Evig cirkel.

Men jag ska bryta den. Jag ska det, jag förtjänar det åtminstone.

Mvh nattankar.

I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows

Han skrev alltid på franska, långa snirkliga ord jag aldrig förstod. Han fyllde sida efter sida, skrivboken fylldes upp och tog slut och jag förstod aldrig hur han kunde leva sig in i det så där.
Jag frågade honom flera gånger vad han skriver om och han svarade alltid "du kommer att förstå, när tiden är inne" och mycket fokuserat satte han glasögonen på plats och fortsatte att skriva. Jag låg alltid på sängen och läste, eller satt i ett hörn och pillade på något.
Det gjorde inget om han inte han sa något på timmar, hans blotta närvaro var nog för mig.
Jag vet inte ens varför.

Ibland kunde jag höra hans fingrar mot skägget i mörkret. Det rispar på ett speciellt sätt mot fingertopparna. Det gjorde mig varm i kroppen, nästan kåt och jag förstod inte. Inget med honom gjorde mig vettig. Jag var inte kär i honom. Jag visste inte vad kärlek var, än mindre älska. Men hans närvaro.
Den fullkomligt tog över mig.

Så han satt och skrev i den nya boken och bläcket tog slut i pennan. Han tittade på den ett litet tag, inspekterade och studerade den i solljuset. Sedan slängde han den allt vad han kunde rakt in i väggen. Vände sig om, lugnt. Placerade glasögonen rätt, snabbt rafs i skägget. Ny penna. Ny mening.

Jag kunde vrida in mig i lakanen på natten, dansa i mina drömmar, rulla och trassla fingrar med hårsvall. Han lade händerna stilla mot mina revben. Lät mig sakta ner, stanna upp. Slappna av. Han letade mina fingrar ut i friheten igen, flätade dem med sina istället.
Och jag vaknade plötsligt upp ibland. Ibland av honom. Ibland av ingenting. Men när han var den som öppnade dörren till medvetandet igen, viskade han med ögonen nära mina "det regnar i ditt ansikte och jag vet inte hur jag ska få det att sluta". Orolig blick. I det svarta rummet såg jag din blick. Alltid så skör då.

Jag vet att han rörde ihop mitt liv den tiden. Jag minns ingenting utanför ramen som kallades oss. Jag försökte minnas under så lång tid men det enda som fanns kvar var fragment av helt hopplösa små minnen. Ingenting av värde för någon annan. Jag minns promenader, nattliga äventyr och grönt landskap. Jag minns vinkvällar och mig upptryckt mot en ojämn vägg med mina armar runt hans hals. Hans andetag mot min hud.
Jag förstod aldrig honom, han antagligen aldrig mig. Vi bara var en historia instrulad i en slags tidlinje som aldrig fanns för någon annan än oss.

När jag låg på gräset och han satt bredvid och skrev långa meningar igen, pekade jag upp mot himlen och jag sa att den där fågeln som flyr vår plats nu, letar efter trygghet någon annanstans, den finns inte här. Han såg hastigt upp och sedan såg han på mig. Han blinkade när han försiktigt sa, som för att inte såra mig, imorgon hittar den hem igen, den kommer hitta sin trygghet alldeles runt hörnet av vår värld. Jag blundade. Lyssnade på ljudet av penna mot papper, andningar tunga som bly, in och ut, jag andades tungt, in
    och ut.


Men vi satt i rummet igen, det kvadratiska rummet med hans bord, hans pennor och hans böcker. Hans säng och hans solljus som fångades in i rummet. Jag, jag var ju också hans. Det blev en evig konflikt i min hjärna,  jag var hans men jag förstod inte hur eller när eller var jag blev det. Men jag var det. Kanske var det när jag såg in i hans ögon första gången eller hur strukturen i hans ansikte är utan dess like.
Kanske när jag såg honom skriva första gången, koncentrationen och de snirkliga orden som formade en egen värld. Kanske var det när jag hörde honom tala. Inte med ingen om inget utan med någon, om något.

Kanske var jag hans när han bekände att han var min.

Han väckte mig ur min hypnos. Räckte över en lapp och på den stod en enkel mening i mitten.

allt jag skriver, är du