Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med dessa känslor jag upplever ibland. De kommer som små friska vindar och totalt saboterar mitt humör. De har övertaget och jag biter ihop käkarna hårt och släpper ut frustrationen i drömmarna på natten.
Dödsångestpanikkänslor. Det ordet flyger förbi i skallen på mig kanske sammanlagt två minuter per dag. Men det känns överväldigande, för mycket, för ofta, oförståeligt, och jag är totalt. jävla. maktlös.
Jag försöker att logiskt komma fram till en slutsats om varför jag upplever dessa känslor, jag tror det handlar om att jag ibland känner mig stressad eller oerhört ledsen över att mitt liv inte ser ut enligt "modellen" för hur jag föreställt mig det när jag var yngre. På många sätt är det förstås helt okej, jag har ett grymt bra liv just nu. Mycket händer, jag möter nya människor hela tiden och jag inser mer och mer vad det är jag brinner för i livet och vad det är jag vill lägga min tid på.
Förhoppningen är att jag ska vakna upp och känna mig lycklig. Vissa dagar känns det som ett fullkomligt omöjligt mål att uppnå eftersom jag ibland bara gått sönder under natten. En dröm har sabbat mig. Något.
Trots att mitt liv känns grymt finns det sprickor i fasaden. Jag vet inte om jag döljer dem eller låter dem synas. Båda alternativen känns som något jag skulle kunna skriva under på att jag gör.
Men jag funderar och klurar över hur mycket kontroll jag har över vissa av dessa sprickor, och att försöka ordna det jag kan och sedan se vad jag kan göra åt resten. Vad mer kan jag göra?
Saknar så mycket i mitt liv på ett oförklarligt vis. Tampas med den odödliga tanken av var jag borde vara, vad jag borde göra och vem jag borde vara med. Livets eviga mysterium för mig, och ändå är det så banalt att det bara handlar om att lyssna på mig själv. Men jag är rädd. Och rädslan skapar rädsla. Evig cirkel.
Men jag ska bryta den. Jag ska det, jag förtjänar det åtminstone.
Mvh nattankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar