Jag lever. Jag ville bara säga det.
När livet känns för tungt eller läskigt gömmer jag mig i jordens minsta kåk, fylld av mina böcker och bilder. Fantasier om ett bättre liv och två katter. Bland deras varma päls lägger jag mig och sluter ögonen i hopp om att få den tröst jag så länge känt att jag vill ha.
Jag försöker älska allt, tänker att jag måste uppskatta så mycket jag kan innan allting försvinner, innan jag försvinner. Jag är rädd, så rädd.
Det var när jag träffade honom första gången som jag visste att han var någon som skulle finnas kvar för alltid. Jag visste inte hur men jag var helt säker på att vi aldrig skulle tappa bort varandra i den råa värld i råkar befinna oss i. Bland gröna buskar och fågelkvitter ligger sylvassa törnar och väntar på att sarga oss, fullständigt ta sönder oss.
De greppade tag i oss till slut, tog slut på en saga så vacker så att det inte gick att förstå. En första explosiv kärlek som skulle förbli djupt inom hjärtan av två.
Det har gått så lång tid nu, jag väntar och längtar. Drömmer när jag är vaken och analyserar allt. Jag tror att jag håller på att bli galen snart. Snart förlorar jag vettet, snart löper jag amok och snart behöver jag honom här igen, för att styra upp mitt inre. Lägga sin hand över mitt hjärta så att det kan slå lugnt igen.
Han gör mig samtidigt så arg, att jag ska behöva honom till den grad jag gör. Jag ser mig som stark, självständig och modig. Och samtidigt så kärlekssuktande. Åh det driver mig till sådant vansinne.
Han gör det mot mig egentligen, totalt ovetande får han mitt hjärta att slå dubbelslag, min hjärna att spela upp minne efter minne efter minne.
Kan du inte bara bli min?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar