Det dunkar av text inuti mig. Jag skriver och skriver men allting blir bara utkast för egentligen vet jag inte om jag vill dela med mig av det. Gråten ligger långt upp i halsen även fast jag inte vill.
Jag vet inte varför saker fortfarande gör ont fast det var månader, jag vet inte, försöker, försöker så jävla mycket att förstå men det går inte och till slut splittras jag ändå.
Jag gråter när ingen ser, på offentliga toaletter och jag bär inte smink längre trots att jag vill för det syns när tårar runnit genom rouge eller att mascaran blivit små stjärnstoft under ögonen. Obetydligt men så fruktansvärt tydligt. Visst är det löjligt ändå, på något skevt vis?
Och i allt detta röriga känner jag mig så himla förvirrad. Jag förstår inte mina egna känslor, jag är ju lycklig. Och olycklig. Glad, men ledsen. Jag vill förstå, försöker förstå men det går inte. Jag läser böcker och gråter bakom sidorna. Räknar tal och går in på toaletten och får ut lite frustration.
Jag kysser honom och samtidigt vill jag gråta. Bara storgråta rakt mot hans mjuka axlar. Han säger att han älskar mig, han säger att han finns där. För mig handlar det om att pussla ihop de bitarna i mitt röriga liv och försöka hantera att det finns någon där som bryr sig om mig så pass mycket. Jag vet att det finns andra älskande människor i mitt liv som bryr sig till den grad att jag knappt förstår dem, men jag vet det. Och jag uppskattar det.
Det här en slags melodramatisk text om vad som händer i mitt huvud. Egentligen borde jag inte slänga ut mitt splittrade jag för alla att trampa på, men på något vis kanske jag gör det verkligt genom att visa det. Gör mig själv verklig. Att våga vara ledsen, att våga visa att man inte är fantastisk eller perfekt. Jag är jag. Deal with it, liksom.
Jag har en kurs just nu. Den går väldigt bra. Jag lär mig så mycket och jag har gått på varenda lektion sedan kursen började. Jag pluggar varje dag efter skolan. Jag drömmer om kursen, jag vill gå dit, vara där, känna hur min hjärna bearbetar ny information. Jag älskar att det känns så här bra. Jag har saknat den känslan. På grund av dessa nostalgiska känslor har denna kurs öppnat nya dörrar för mig. Jag vill fortsätta på den linjen, läsa mer och mer och mer. Har saknat känslan av motivation. Av drömmar som känns som att de kan slå in, av att känna att lilla jag kan komma någonstans i världen. Är så otroligt tacksam för det.
Och även om saker känns jobbiga ändå så kommer jag att klara av dem så länge jag känner att de som älskar mig finns runt omkring mig och att min motivation och min inställning till mitt liv förblir densamma.
Kärlek.
