Exakt.

“Sometimes you’re 23 and standing in the kitchen of your house making breakfast and brewing coffee and listening to music that for some reason is really getting to your heart. You’re just standing there thinking about going to work and picking up your dry cleaning. And also more exciting things like books you’re reading and trips you plan on taking and relationships that are springing into existence. Or fading from your memory, which is far less exciting. And suddenly you just don’t feel at home in your skin or in your house and you just want home but “Mom’s” probably wouldn’t feel like home anymore either. There used to be the comfort of a number in your phone and ears that listened everyday and arms that were never for anyone else. But just to calm you down when you started feeling trapped in a five-minute period where nostalgia is too much and thoughts of this person you are feel foreign. When you realize that you’ll never be this young again but this is the first time you’ve ever been this old. When you can’t remember how you got from sixteen to here and all the same feel like sixteen is just as much of a stranger to you now. The song is over. The coffee’s done. You’re going to breathe in and out. You’re going to be fine in about five minutes.”

- The Winter of the Air

03:00

Klockan är nästan tre på morgonen, jag sover inte. Det finns ingen sömn eftersom det finns alldeles för mycket att vara vaken för.
Det finns för många böcker att läsa, bilder att se, människor att se, papper att fylla.
Jag värms fortfarande av mötet med en vän under kvällen, där kvidande skratt gick till djupa samtal om världens grundbultar, framtidsplaner och de minsta detaljerna som spelar störst roll. Åh livet.

Inspiration.

F**k you

Han har alltid bott så långt ifrån mig. Så många hundra mil och jag har suckat och åmat mig kring hur jag ska få hålla hans händer så snart som bara möjligt. Någonstans under en höst hände något och jag pratade i hundratals minuter med honom, smakade på hans dialekt, hörde hans skratt.
Jag log inombords hundra procent av min vakna tid och utan att förstå hur kände jag en kärlek för en person jag aldrig träffat eller hållit nära mer än genom en telefon.

Och allting bestämdes. Jag köpte flygbiljetter. Längtade, räknade dagar.
När det var så otroligt lite tid kvar var jag på en festlig pub, fick öl spillt på mig, blev hälsad på av en bekant främling, han hånglade upp mig på ett dansgolv och sedan knöt han ett litet band runt mitt hjärta och vi utforskade varandra. Jag blev kluven i två. Han som är så långt bort och som jag håller så nära nära mitt hjärta, eller han med nyfiken blick och mjuka läppar.

Jag valde de mjuka läpparna. Jag tog sönder allt vi hade för en fling som gjorde mig söndrig sinom tid ändå. (Visst är det nu man säger - sådant är livet?)

Och nu önskar jag inget hellre än att få tillbaka den här personen i mitt liv. Han med hundratals mil ifrån mig. Han som jag gjort så illa och som jag trampat snett med flera gånger. Han som jag bara vill prata med igen och få chansen att få krama någon gång.

F**k you Bella. Jävla fucking idiot-Bella.

Då kontra nu

Innan jag fick dödsångest i höstas minns jag att jag tänkte, fortfarande som 20åring, hur otroligt skönt det ska bli att fylla 21. Att nå en kroppslig ålder som stämmer överens med den mentala. Lättnaden att få vara jämn.

Men jag knäcktes mitt itu istället. Istället för det där välbefinnandet jag väntat på så länge, kom en våg av vältrande ångestattacker. Jag har tänkt mycket på det nu i efterhand. Nu när det inte är där längre.
Hur svårt det kändes att andas plötsligt, hur varje kväll blev en kamp mot gråten, mot magknipet.
Och främst hur allt som kändes så naturligt plötsligt blev väldigt abstrakta tankar.

Men det värsta var nog hur det drabbade min omgivning. Kanske förvrängde jag det i huvudet, synen på hur jag tolkade min omgivnings reaktion på att jag öppet visade min sårbarhet.
Jag tyckte det var så hemskt. Att personen jag älskade då fick stå ut med häftiga gråtattacker eller sömnlöshet eller alldeles för djupa tankar. Att mina närmaste vänner fick vara bollplank för min panik.

Aldrig någonsin har jag känt mig så ut-och-in-vänd, på ett så fragilt sätt. Att jag känner att jag vill skrika ut från varje fönster hur det känns, men samtidigt stryka handen över det och låtsas som att det inte finns, aldrig har funnits.

Och nu är det 95% bra igen. Ibland kommer små vindpustar av höstens vemod och påminner sig om tiden jag aldrig vill komma ihåg, men jag har ganska bra ordning på mig själv ändå. Jag har gjort omfattande förändringar i mitt liv som har gjort att jag mår mycket bättre.

Nu är jag i Skåneland igen. Jag ska fokusera 104% på mig själv den här terminen. Jag ska plugga, spara pengar, försöka ta körkortet och träna massor. Jag tror det hade gjort väldigt mycket för mig att klara av de målen. Jag har behövt göra det här så länge. Våga sätta tiden  på mig själv, våga hoppas och tro att det kan bli bra, att det blir bra!

Så. 2013, hej, nu kör vi. Du och jag, eller snarare - Jag och Jag.

Talande böcker

Hon står och drar fingrarna över böckerna som står uppradade i hyllan.
Tänker på hur hon en gång packat ner dem, försiktigt och ömt, i en resväska med slitna kanter, för att resa de 60 mil med dem som behövts för att finna friheten.

Nu är det dags igen, de där svidande 60 milen som gör all skillnad i världen. Gråten känns i halsen igen.
Var är cigaretterna hon inte vill röka? Ambivalens.

En gång i världen var ett nomadliv inte så konstigt i hennes ögon. Att rota sig fanns inte på kartan, för världen skulle bli hennes lekplats. Hon skulle ta sig överallt och ingenstans för att få känna nya vindar, träffa nya människor, älska olika personer och somna av en berusning som känns i hela kroppen, på olika kontinenter hela tiden.

"Dream a little dream of me". Låten smyger sig in i det tjocka stoftet av tankar som cirkulerar oavbrutet i huvudet. Fitzgerald säger Stars shining bright above you, night breezes seem to whisper I love you, birds singing in the cycamore tree, dream a little dream of me. Hon ler, sorgligt leende står hon och tänker att okej, självklart ska det bli bra. Finns ingen anledning för det att inte vara bra. Men den där jävla sorgen. Den ligger som blöt cement inuti bröstkorgen och hon försöker formulera, fixa, förklara. Men ingenting hjälper. Den ligger där, lika konkret som andetagen hon tar per automatik.

(Varje bok är nedpackad nu. De ser på henne, leendes, lovandes om en trygg framtid i hennes nya plats i världen. Hon ler tillbaka, sträcker på sig, tar ett sinnessjukt djupt andetag och fortsätter sig igenom rummen med minnen av hennes liv. Sinom tid räter allting ut sig. Allt löser sig till slut, har det inte gjort det, är det inte slutet.)

Illamåendet som infinner sig. Sorgen, förkrossad. Ingen bra känsla just nu.