F**k you

Han har alltid bott så långt ifrån mig. Så många hundra mil och jag har suckat och åmat mig kring hur jag ska få hålla hans händer så snart som bara möjligt. Någonstans under en höst hände något och jag pratade i hundratals minuter med honom, smakade på hans dialekt, hörde hans skratt.
Jag log inombords hundra procent av min vakna tid och utan att förstå hur kände jag en kärlek för en person jag aldrig träffat eller hållit nära mer än genom en telefon.

Och allting bestämdes. Jag köpte flygbiljetter. Längtade, räknade dagar.
När det var så otroligt lite tid kvar var jag på en festlig pub, fick öl spillt på mig, blev hälsad på av en bekant främling, han hånglade upp mig på ett dansgolv och sedan knöt han ett litet band runt mitt hjärta och vi utforskade varandra. Jag blev kluven i två. Han som är så långt bort och som jag håller så nära nära mitt hjärta, eller han med nyfiken blick och mjuka läppar.

Jag valde de mjuka läpparna. Jag tog sönder allt vi hade för en fling som gjorde mig söndrig sinom tid ändå. (Visst är det nu man säger - sådant är livet?)

Och nu önskar jag inget hellre än att få tillbaka den här personen i mitt liv. Han med hundratals mil ifrån mig. Han som jag gjort så illa och som jag trampat snett med flera gånger. Han som jag bara vill prata med igen och få chansen att få krama någon gång.

F**k you Bella. Jävla fucking idiot-Bella.