Förlusten

"23 april - 98

Your fingertips across my skin
Läser textraden om och om igen. Antar att jag inte är den enda i världen som fått den hopplösa känslan i kroppen, som blöter ned ens inre och får en att väga hundra ton, och man undrar sorgset hur var och när fan du tänker komma. Röra min hud med dina fingertoppar. Bråka med mig om vilken fransk film som faktiskt är bäst (kan man ens bestämma det?). Vakna och le och lägga kinden mot mitt nyckelben. Japp, totalt inte-ensam om den känslan. Hundra procent säker.

Jag minns när vi var femton år och allting var så himla enkelt. Det enda som betydde något var att någon söt pojke med skeva tänder och krulligt brunt hår, med en helknäppt skjorta ska hångla upp oss mot någon mörk lokalvägg i toner med The Smiths eller annan valfri engelsk indie, dunkandes mjukt i bakgrunden av våra hetsiga kyssar. Jag minns det som att hela världen gärna fick stå stilla om det nu så skulle kunna hända. Att ingenting betydde något alls, bara man fick en försmak på vad kärlek är för något. Det behövde inte ens bestå. Inte ens i 24 timmar.

Nu kämpar vi istället med att hålla ihop banden som ska föreställa ett vuxet liv. Ansvaren som kommer med. Räkningar som kan göra oss skuldsatta för evigt eller lägenheter vi aldrig kommer att få förstahandskontrakt på. Kanske att nudlar är det enda våra magar får smaka på ett par dagar i månaden. Det där samtalet till någon förälder eller familjemedlem, de svidande tårarna och stoltheten som spolas ned i toaletten när man ber om att få låna pengar man vet att man inte kan betala tillbaka. Var fan finns den där lockiga pojken i ekvationen nu?
Men ärligt talat, livet hade varit så himla mycket enklare om det hade varit så banalt. Alltihop. Skit i ekonomin, din utbildning, bara sätt dig på en klippa och vänta in båten han sitter på. Välkomna honom med kärlek som aldrig kommer ta slut. Älska varandra för evigt. Allt annat kan alltid försvinna i ett ögonblick. Någon bestämmer att du inte får jobba kvar. Något gör att du förlorar ditt rum/din lägenhet. Du förlorar allt. Men känslor är mycket svårare att förlora. Relationer till människor är nästan omöjliga att få ur sitt liv, väl där. Är det inte det som ska göra mig lycklig? Hjärtelätt? Nej, inte alls.

Jag kämpar med att hålla ihop någon form av vardag och att överleva bristen på en kärlek som aldrig kommer att existera. Jag skyller på alla filmer jag sett, alla böcker jag läst, alla lögner jag hört. Jag skyller på en värld som svämmar över av kärleksöverdoser som ändå leder till brustna liv.
Ikväll hatar jag allt för att ingen älskar mig.

Det var nog aldrig meningen att jag skulle se dig den där natten. Jag stod på dansgolvet alldeles för berusad, alldeles för exalterad och på ett humör som hade kunnat ta mig var som helst. Men du såg mig och du log. Du till och med skrattade. Och jag log tillbaka, ja till och med jag skrattade. Sista låten spelades för natten och jag kastade upp mina armar i luften, klappade till beatet av en helt främmande låt, slog fötterna mot plankorna under mig och såg på dig bakom mitt rufs som studsade i takt med min kropp.
Och du tittade på mig, fortfarande. Skrattade med ett ansikte jag hade kunnat dö för. Jag skämdes nästan, visst är det helt sjukt?

När låten till slut dog ut och jag stod kvar med ett dunkande hjärta och nyfiken sinne, kom du fram och sa att det där såg ut att ha gått riktigt bra(jag fattar inte varför du sa just så men okej). Och du sträckte fram din hand och sa i mitt öra vad du hette, och jag kunde höra min röst le när jag sa mitt namn tillbaka.
Sedan gick jag mot mina ytterkläder för att kunna gå ut och jag sa till dig att vänta och du svarade ja. Sedan sa du att det var trevligt att träffa mig och vi pratade inte mer. Och jag kände mig blåst, jag försökte till och med prata med dig en gång till men jag vågade inte för jag är så feg så feg så feg. Jag cyklade hem på tomma gator, bedragen av livet. Jag var så nära, så nära, och samtidigt så himla långt bort. Jag flydde hem till min säng, gömde mig under täcket och slet ut bilden av dig ur min hjärna för att få ro.

Och nu är du ändå kvar. Och jag hatar dig för det. Hatar att jag inte kan släppa det, släppa dig. Du var ju ingenting, du är ingenting. Precis som mig."

Träningsinspiration

Få människor som har mig på facebook eller instagram har missat att jag börjat träna. Här är lite inspirationsbilder!

Varje gång slår det hårdare

Om det finns något i mitt liv som jag kämpar med, så är det valet av utbildning. Något som kan vara så banalt för andra har för mig blivit livets gåta. Jag kan för allt i världen inte bestämma mig för vad jag vill utbilda mig till.
Vill jag ens utbilda mig? SJÄLVKLART.
I min släkt finns det inte många akademiker (jag syftar på min närmaste släkt) och för mig har det nästan blivit ännu viktigare att få den där examen, i vad det nu är, eftersom jag verkligen vill visa mig själv att gener kan dra åt helvete och att det är min skarpa hjärna och min vilja som skapar mina förutsättningar, och ingenting annat.

Ändå står jag här. Varje jävla gång jag har bestämt mig för vad jag vill bli, uppstår paniken. Nej. Nej. NEJ. Är det ens rätt? Vad kan jag jobba med efter de åren? Kommer jag vara nöjd med min utbildning? Kommer jag ångra mig?

Och det värsta är att jag inte känner att jag kan prata med någon om det här, eftersom jag velar. Jag har pratat med människor som säger "kan du inte bara bestämma dig för något och bara köra på det?" Jag ÖNSKAR att jag kunde det, jag gör verkligen det, förstå hur enkelt det hade varit då. Men jag kan inte. Det måste kännas helt och hållet rätt om jag ska göra det. Så är det väl egentligen med det mesta i mitt liv. Men just utbildningen har blivit guldkornet som flyger runt i mitt huvud och förstör mina försök till att få ut någon vettighet ur det här.


Men jag har fått lära mig att bara ta det ett steg i taget. Och att lita på att det löser sig. För det kommer ju göra det på något vis. PS. Tips emottages gärna på utbildningar som ni tycker att jag bara MÅSTE VETA OM.