http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=5708394
Här är den, radiolänk och artikel! SÅHÄR glad är jag över att ha gjort intervjun!
11.20.2013
11.12.2013
Och hon.
Shit bananas vad jag älskar den här människan. Hon är världens bästa vän. Det finns säkert tusen miljoner formuleringar och ord och allt men jag tror hon fattar. Hon fattas mig varenda dag vi inte är i samma stad. Puss, mitt hjärta.
Hjärtat dunkar hårt hårt hårt
Jag hade en tendens att jämt drömma mig bort när jag var yngre. Varje gång otryggheten kröp sig på eller jag kände mig fullkomligt maktlös över mitt eget liv, gömde jag mig i tankarna om ett bättre liv, någonstans långt bort från här.
Jag minns att min mest tydliga dröm var att hitta en liten stad med femtiotalshus i blekgul färg överallt, med tegelplattor på taket och fönster med träramar. Jag drömde att jag skulle ha en liten lägenhet med två små rum och ett kök med luckor som ingen bytt ut sedan husen byggdes. Där skulle jag leva mitt liv, ingen som kom och störde mig, bara jag, min lägenhet, mina böcker och en katt.
Jag skulle ha något att göra om dagarna som jag verkligen tyckte om, t ex skulle jag vara bibliotekarie och få hantera böcker hela dagarna. Kunna allt om var varenda bok stod och hur man kategoriserade böcker efter genrer och undergenrer och kunna visa söta unga män var de kunde läsa mer om ryska författare, eller om rymdens oändlighet, eller om litteraturens betydelse i historien. Något, allt, det skulle jag kunna.
Om jag inte skulle vara bibliotekarie skulle jag jobba på en liten restaurang någonstans. Stå och tjuvkika på kärleksgalna par som bara satt och stirrade på varandra och väntade på att jag skulle ge dem en till flaska vin till desserten. Jag skulle ha slarvig fläta och nyfikna ögon mest jämt.
När jag var sjutton år tog jag mig i stället till Stockholm. En stor stökig svår kall stressad folktät bullrig arg komplicerad, fullkomligt fantastisk stad. Det tog sin tid men när jag hade rispat tillräckligt på ytan blommade en otrolig stad framför mig. Jag ska inte säga att det inte var svårt. Det var skitsvårt. Det är skitsvårt, fortfarande. Men jag är kär, jag är kär i den staden. Nu har jag fattats den i nästan ett år och allt jag känner är hur mycket fel det är att jag inte är just precis där. Jag saknar den hela tiden. Jag vill komma hem. Och någon gång ska jag bo i en liten tvårumslägenhet med mina böcker och en katt, fast där och inte i någon liten stad. Jag ska ha något att göra där, som jag älskar. Jag ska dricka vin med mina bästa vänner i hela världen och jag ska rita illustrationer och jag ska sova med vackra män, jag ska aldrig ångra mina livsbeslut och jag ska inte någonsin göra att jag inte finns där igen. Det pirrar i kroppen av längtan, det pirrar på alla möjliga sätt, från hjärnan till hjärtat till magen och mina tår. Vi väntar på varandra, och väl där ska jag i slutet av dagen bara göra en sak: jag ska vara lycklig. Lyckligare än någonsin.
Jag minns att min mest tydliga dröm var att hitta en liten stad med femtiotalshus i blekgul färg överallt, med tegelplattor på taket och fönster med träramar. Jag drömde att jag skulle ha en liten lägenhet med två små rum och ett kök med luckor som ingen bytt ut sedan husen byggdes. Där skulle jag leva mitt liv, ingen som kom och störde mig, bara jag, min lägenhet, mina böcker och en katt.
Jag skulle ha något att göra om dagarna som jag verkligen tyckte om, t ex skulle jag vara bibliotekarie och få hantera böcker hela dagarna. Kunna allt om var varenda bok stod och hur man kategoriserade böcker efter genrer och undergenrer och kunna visa söta unga män var de kunde läsa mer om ryska författare, eller om rymdens oändlighet, eller om litteraturens betydelse i historien. Något, allt, det skulle jag kunna.
Om jag inte skulle vara bibliotekarie skulle jag jobba på en liten restaurang någonstans. Stå och tjuvkika på kärleksgalna par som bara satt och stirrade på varandra och väntade på att jag skulle ge dem en till flaska vin till desserten. Jag skulle ha slarvig fläta och nyfikna ögon mest jämt.
När jag var sjutton år tog jag mig i stället till Stockholm. En stor stökig svår kall stressad folktät bullrig arg komplicerad, fullkomligt fantastisk stad. Det tog sin tid men när jag hade rispat tillräckligt på ytan blommade en otrolig stad framför mig. Jag ska inte säga att det inte var svårt. Det var skitsvårt. Det är skitsvårt, fortfarande. Men jag är kär, jag är kär i den staden. Nu har jag fattats den i nästan ett år och allt jag känner är hur mycket fel det är att jag inte är just precis där. Jag saknar den hela tiden. Jag vill komma hem. Och någon gång ska jag bo i en liten tvårumslägenhet med mina böcker och en katt, fast där och inte i någon liten stad. Jag ska ha något att göra där, som jag älskar. Jag ska dricka vin med mina bästa vänner i hela världen och jag ska rita illustrationer och jag ska sova med vackra män, jag ska aldrig ångra mina livsbeslut och jag ska inte någonsin göra att jag inte finns där igen. Det pirrar i kroppen av längtan, det pirrar på alla möjliga sätt, från hjärnan till hjärtat till magen och mina tår. Vi väntar på varandra, och väl där ska jag i slutet av dagen bara göra en sak: jag ska vara lycklig. Lyckligare än någonsin.
Radiodebut
Jag var med på radio igår!
Angående det nystartade publiknätverket för P4 Malmöhus, blev jag intervjuad i en kort intervju om varför jag gick med i publiknätverket, vad jag vill höra mer av i radio och varför andra ska gå med också.
Lyssna gärna!
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=353
Det är klippet med Gun Bergbring från mån 11/19, Klicka på "Lyssna!(166 min)". Om man bara vill höra min intervju finner man den efter 48 min in i klippet, efter låten som då spelas!
Angående det nystartade publiknätverket för P4 Malmöhus, blev jag intervjuad i en kort intervju om varför jag gick med i publiknätverket, vad jag vill höra mer av i radio och varför andra ska gå med också.
Lyssna gärna!
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=353
Det är klippet med Gun Bergbring från mån 11/19, Klicka på "Lyssna!(166 min)". Om man bara vill höra min intervju finner man den efter 48 min in i klippet, efter låten som då spelas!
10.24.2013
Och livet, är livet?
Jag sitter rätt upp i sängen och jag läser färdigt de sista sidorna i den gamla boken.
Orden ligger kvar framför ögonen lite längre än vad jag kanske hoppats, för på något vis vill jag ruska av mig dem, släppa den nu. Inte tänka mer. Men den har klamrat sig fast i alla mina sinnen så jag låter den ligga kvar. Jag låter den bli ett med mig, för ikväll i alla fall.
Det råder totalt kaos precis innanför mitt skinn. Man ser inte det på utsidan, det är det som är så bra med att ha flera lager skinn. När något händer där inne så känner och ser bara jag det, innehavaren av kroppen. Så att säga. Det kanske inte gör någonting?
Men inuti stormar det som ett argt hav, vågorna sköljer ibland så våldsamt inuti att det också kommer ut. Genom ögonen till exempel. Som brinnande eldsvådor ramlar det ut fragment av ledsenhet. Det är också okej.
Men det är när de där ögonen och de där händerna som jag så gärna vill ha för mig själv, som inte finns där alltid, bara ibland när hen vill, som jag går i bitar. Om det är något jag inte klarar så är det att inte bli älskad när det är det enda jag vill. I denna förjävliga lilla världen är allt jag vill, att bli älskad.
Jag försökte lova mig själv att inte stressa fram det. Att jag skulle ta det lugnt och göra det på rätt sätt denna gång. Jag ska låta det ta sin tid, jag ska inte stressa. Inte ta mig dit imorgon, utan sinom tid. Det är inte slutdestinationen, det är resan blablalblalbla. Så känner jag. För jag vet att det är sant. Jag vet att den är den jävla resan men jag vill skynda. Jag vill skrika till alla runtomkring mig, hela tiden vill jag det, skrika SLUTA.
SLU T A F Ö R F A N J A G V I I L L I N T E M E R.
Och det ekar bort, ljudet av mitt skrik försvinner bort i en dimma, eftersom orden aldrig fanns. De var en strulig tanke.
För vet ni? Jag är sådan här. Jag kan inte tänka i en rak linje. Jag är ett clusterfuck av känslor, av idéer, av gråt, av skratt, av ord. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. Jag vill bara rita hela dagarna, och skriva. Och sy. Jag vill sy varenda jävla klänning jag någonsin skissat ner, med djupa ryggar eller höga kragar. Jag vill köpa roliga tyger och jag vill ha en liten gammal lägenhet någonstans med trägolv och där alla mina böcker får plats. SURELY kan detta INTE vara en "FLICKDRÖM". De har kallat den för det alltid. En flickdröm.
Och det enda jag tänker är nej. Nej nu räcker det. Jag förtjänar inte mer av detta. Jag förtjänar allt. Men inte detta. Så nu har jag satt en punkt för detta förbannade jävla kapitel i mitt liv. Nästa kapitel ska se bättre ut, kännas bättre, där ska jag få hångla mer, prata mer, skratta mer och njuta av mitt korta liv, mer.
Orden ligger kvar framför ögonen lite längre än vad jag kanske hoppats, för på något vis vill jag ruska av mig dem, släppa den nu. Inte tänka mer. Men den har klamrat sig fast i alla mina sinnen så jag låter den ligga kvar. Jag låter den bli ett med mig, för ikväll i alla fall.
Det råder totalt kaos precis innanför mitt skinn. Man ser inte det på utsidan, det är det som är så bra med att ha flera lager skinn. När något händer där inne så känner och ser bara jag det, innehavaren av kroppen. Så att säga. Det kanske inte gör någonting?
Men inuti stormar det som ett argt hav, vågorna sköljer ibland så våldsamt inuti att det också kommer ut. Genom ögonen till exempel. Som brinnande eldsvådor ramlar det ut fragment av ledsenhet. Det är också okej.
Men det är när de där ögonen och de där händerna som jag så gärna vill ha för mig själv, som inte finns där alltid, bara ibland när hen vill, som jag går i bitar. Om det är något jag inte klarar så är det att inte bli älskad när det är det enda jag vill. I denna förjävliga lilla världen är allt jag vill, att bli älskad.
Jag försökte lova mig själv att inte stressa fram det. Att jag skulle ta det lugnt och göra det på rätt sätt denna gång. Jag ska låta det ta sin tid, jag ska inte stressa. Inte ta mig dit imorgon, utan sinom tid. Det är inte slutdestinationen, det är resan blablalblalbla. Så känner jag. För jag vet att det är sant. Jag vet att den är den jävla resan men jag vill skynda. Jag vill skrika till alla runtomkring mig, hela tiden vill jag det, skrika SLUTA.
SLU T A F Ö R F A N J A G V I I L L I N T E M E R.
Och det ekar bort, ljudet av mitt skrik försvinner bort i en dimma, eftersom orden aldrig fanns. De var en strulig tanke.
För vet ni? Jag är sådan här. Jag kan inte tänka i en rak linje. Jag är ett clusterfuck av känslor, av idéer, av gråt, av skratt, av ord. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. Jag vill bara rita hela dagarna, och skriva. Och sy. Jag vill sy varenda jävla klänning jag någonsin skissat ner, med djupa ryggar eller höga kragar. Jag vill köpa roliga tyger och jag vill ha en liten gammal lägenhet någonstans med trägolv och där alla mina böcker får plats. SURELY kan detta INTE vara en "FLICKDRÖM". De har kallat den för det alltid. En flickdröm.
Och det enda jag tänker är nej. Nej nu räcker det. Jag förtjänar inte mer av detta. Jag förtjänar allt. Men inte detta. Så nu har jag satt en punkt för detta förbannade jävla kapitel i mitt liv. Nästa kapitel ska se bättre ut, kännas bättre, där ska jag få hångla mer, prata mer, skratta mer och njuta av mitt korta liv, mer.
10.22.2013
The sound of silence
Come out and climb the garden path,
Luriana Lurilee
The China rose is all abloom and buzzing with the
yellow bee
And all the lives we ever lived and all the lives to
be
Are full of trees and changing leaves.
I wonder if it seems to you
Luriana Lurilee
To see the Kings go riding by
over lawn and daisy lea
With their palm leaves and cedar
Luriana Lurilee
Luriana Lurilee
Luriana Lurilee
The China rose is all abloom and buzzing with the
yellow bee
And all the lives we ever lived and all the lives to
be
Are full of trees and changing leaves.
I wonder if it seems to you
Luriana Lurilee
To see the Kings go riding by
over lawn and daisy lea
With their palm leaves and cedar
Luriana Lurilee
Luriana Lurilee
10.16.2013
A bit of Woolf
"He turned and saw her. Ah! She was lovely, lovelier now than ever he thought. But he could not speak to her. He could not interrupt her. He wanted urgently to speak to her now that James was gone and she was alone at last. But he resolved, no ; he would not interrupt her. She was aloof from him now in her beauty, in her sadness. He would let her be, and he passed her without a word, though it hurt him that she looked so distant, and he could not reach her, he could do nothing to help her. And again he would have passed her without a word had she not, at that very moment, given him of her own free will what she knew he would never ask, and called to him and taken the green shawl of the picture frame, and gone to him. For he wished, she knew, to protect her."
10.14.2013
404 not found
För mitt hopp är en skadsjuten kråka
Och jag är ett springande barn
Som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
Som tror det finns nån som har svar
Och jag springer med bultande hjärta
Jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
Att det redan är alldeles för sent
Och jag är ett springande barn
Som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
Som tror det finns nån som har svar
Och jag springer med bultande hjärta
Jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
Att det redan är alldeles för sent
10.02.2013
Homesick
Så när jag ringer honom och han bekräftar det jag anade, när jag börjar gråta i telefon och det är så smärtsamt och äkta. Det är livet som påminde mig om dess existens och som viskade i mitt öra att, nej, du kan inte bestämma allt. Du kan inte göra det bättre för någon annan än dig.
Han älskar dig och han kommer aldrig att lämna dig. Han älskar dig och han kommer alltid att finnas kvar.
Jag föll i bitar och det regnade våldsamt i mitt ansikte.
Hörde orden formas till meningar formas till sanningar som jag inte vill höra. Som jag vill sudda bort, kasta ut, förändra till vad jag vill att de ska vara. Men de kommer aldrig att vara mina sanningar eftersom jag ljuger för mig själv tills det känns bra igen. Lögnen värmer min tunga bröstkorg och jag ler tills jag vaggas in i sömnens ljuva trygghet.
Jag flätar kransar runt min falska trygghet för att klara av att leva. Jag bygger sten för sten för att skapa muren kring mitt hjärta. Jag orkar andas i några sekunder till när han säger att han älskar mig.
Jag faller inte samman mer. Jag tar den hårda smällen. Jag plockar isär den. Jag delar upp den efter svårighetsgrad. Jag bygger upp den igen. Till min trygghet. Till mitt liv.
Han älskar dig och han kommer aldrig att lämna dig. Han älskar dig och han kommer alltid att finnas kvar.
Jag föll i bitar och det regnade våldsamt i mitt ansikte.
Hörde orden formas till meningar formas till sanningar som jag inte vill höra. Som jag vill sudda bort, kasta ut, förändra till vad jag vill att de ska vara. Men de kommer aldrig att vara mina sanningar eftersom jag ljuger för mig själv tills det känns bra igen. Lögnen värmer min tunga bröstkorg och jag ler tills jag vaggas in i sömnens ljuva trygghet.
Jag flätar kransar runt min falska trygghet för att klara av att leva. Jag bygger sten för sten för att skapa muren kring mitt hjärta. Jag orkar andas i några sekunder till när han säger att han älskar mig.
Jag faller inte samman mer. Jag tar den hårda smällen. Jag plockar isär den. Jag delar upp den efter svårighetsgrad. Jag bygger upp den igen. Till min trygghet. Till mitt liv.
9.29.2013
1234 tell me that you love me more
Om för en minut
mitt liv voro fyllt
av ro
Tystnad (och ett lättare hjärtslag)
Det är en önskan
av enklare slag
Och med
uppriktig sårbarhet
som jag står här med en
vidöppen sanning
som medlarmin
innersta sorg
Må jag någon gång
finna ro
8.29.2013
Vegetarisk matinspiration
När vi ändå är på spåret av inspiration så tänkte jag; varför inte ha lite vegetarisk inspiration också? Here goes!
Höstinspiration
Snart är hösten här. Det är min favoritårstid av många anledningar men främst nog för att kläder blir så mycket roligare att bära och leka med stilmässigt. Här är lite inspiration från nätet som jag samlat på mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)