10.26.2012

Feminist, antirasist och socialist


Jag heter Izabella. Jag är 21 år gammal. Jag är feminist, antirasist och socialist. Låt mig berätta varför. 

Jag kallar mig feminist eftersom jag tror på ett samhälle som är jämlikt. Jag älskar män lika mycket som jag älskar kvinnor och allt däremellan. Jag ser inte en människa som kön utan som person och det tycker jag ska vara en självklarhet för alla. Hur mycket man än definierar sig som ett kön har ingen skillnad. Det är inte det det handlar om. Det handlar om att inte tvinga barn in i könsroller de inte valt, för att vi är bekväma i den rollen. Feminism handlar om att se förbi människors kön och socioekonomiska bakgrund och istället se individen och att förutsättningarna ska vara lika för alla. Därför är jag stolt över att kalla mig feminist. 
Vidare tycker jag tycker att "hen" är ett jättebra ord. När man förstår varför man ska använda det ordet kommer säkert resten av världen också älska det. Men i grund och botten handlar det om att alla som på något sätt är kritiska till ordet gärna hakar sig fast på att hen ska sudda bort könsorden hon och han. Det ska det inte. Hen är ett mellanläge. När en person varken definierar sig som man eller kvinna, använder man ordet hen (Jo, det finns faktiskt människor som känner så).När man refererar till en person man inte vet könet på, använder man hen. T ex: lokföraren är duktig på att köra tåg. Hen gör sitt jobb väldigt bra.

Jag jobbar för ett antirasistiskt samhälle. Jag tycker att rasism och allt som hör därtill är något skapat av människan och som borde elimineras från jordens yta. Med det sagt tycker jag att människor som är rasister är lika värda som alla andra antirasister och jag tror på att om man en gång lärt sig att tycka något (man föds inte rasist) så kan man också förändra den åsikten. Jag respekterar människor olika åsikter, men jag behöver inte nödvändigtvis acceptera dem. Och finns det någon som uttrycker sig rasistiskt framför mig kommer jag göra allt i min makt för att ändra hens åsikt.

Jag är socialist, men skulle lika bra kunna vara grön eller blå eller vad som helst. Men jag är socialist eftersom solidaritet, antirasism, medmänsklighet är vad jag lever efter. Jag kan inte se hur jag ska se till mitt eget bästa och strunta i min omgivning när jag ser hur världen omkring mig rasar. Hur kan jag äta en lyxmiddag när människor i Sverige inte har tak över huvudet och inte får äta något under dagarna? Jag tror på att alla människor ska dela allt för att det gör oss osjälviska och kärleksfulla. Väldigt kortfattat men övergripande är det därför jag är socialist.

En annan sak som jag tycker är jätteviktig är medmänsklighet. Att hjälpa andra. Det kan man göra på olika sätt. Man kan vara bärhjälp till någon som bär väldigt tunga matkassar hem. Man kan ge sin plats i kollektivtrafiken till någon som behöver den mer än en själv. Man kan säga till när man hör någon uttrycka sig väldigt elakt (tex rasistiskt). Stå i soppkök. Trösta någon som gråter. Hjälp en full tonåring som däckat att komma hem. Listan kan göras lång. I grund och botten hjälpa andra människor med vad som i stunden behövs. Jag tror verkligen vår värld hade blivit så mycket bättre då. 

I grund och botten vill jag bara säga att jag inte tror på det här kyliga klimat som på grund av den  rasistiska brunpolitik som har vältrar över Europa de senaste åren skapat.
Jag tror inte på att rasism och att hata människor någonsin kommer att lösa något. Det är självklart enklare att skylla våra samhällsproblem på en grupp eftersom vi själva kan rentvå vårt namn. Men det är farlig mark vi är ute på, och ju mer vi klagar och föreställer oss att den illusion av verkligheten vi har, faktiskt är sanning, desto djupare sjunker vi.
Vi har en historia vi kan blicka tillbaka på och se vad som händer när fascismen blir vardagsmat. Och hur mycket de som är "bara lite muslimkritiska och ska ha rätten att säga svarting" inte tycker att vi är i närheten av samma situation, så kan de ju fråga sig vad människor sa till varandra innan Hitler propagerade för sina åsikter och "lösningar" på problemen som fanns. Vi måste öppna våra hjärtan. Vi måste inse att vi alla är människor, precis lika värda oavsett var vi kommer från. Människor föds inte med elaka gener, vi föds inte till brottslingar, vi föds inte till att hata varandra, vi föds inte till att vara rasister. Alla dessa problem är något som är rotat i vårt samhälle, och så fort vi kan förstå att det inte är människorna det är fel på, utan strukturerna, då kan vi på riktigt starta den riktiga kampen för ett bättre samhälle. Inte genom att mörda någon, inte genom att utvisa någon, inte genom att prioritera vissa över andra, utan genom att vara människor. 

10.23.2012

andetag

Jag är så rädd för att försvinna. Så himla himla rädd.





10.11.2012

Den svåraste texten.

Jag kommer att skriva den svåraste texten jag någonsin skrivit, nu.

Det känns jätteläskigt. Som att dra av ett plåster när man inte är beredd.
Jag ska skriva om döden. Helt öppet, naket, ärligt. Precis som jag känner just nu.

Okej, ärligt talat slår hjärtat lite extra hårt när jag sitter och trycker på tangenterna. Hinner ångra mig, bestämma mig och ångra mig igen. Men jag ska skriva om det, om ångesten, för kanske, kanske känner någon igen sig och känner att hen inte är ensam i kaoset som uppstår av de tankarna.

För ungefär sex veckor sedan började det. Från absolut ingenstans kom det. Jag skulle sova, precis som vanligt, och i bröstkorgen kom en iskall känsla, magen smärtade till och det enda som fanns i huvudet var tanken "JAG KOMMER DÖ. SLUTA EXISTERA" och jag kved till och behövde en kram.

Efter det tillfället har det kommit mer och mer intensivt. Hemska panikångestattacker som kommer när jag kan sitta på tunnelbanan, ligga i min säng, sitta på lektion, promenerar, det kommer och totalt slår ut mitt system. Jag blir helt paralyserad och kan inte koncentrera mig. Död död död död död död död.
Det enda som är i huvudet. Tanken på att jag helt kommer sluta andas någon dag. Någon kommer gräva ned mig i jorden och jag kommer inte leva, alls. Jag älskar ju det, att leva. Bara tanken på det krossar mig, att jag mot min vilja inte kommer att få det en vacker dag.

Och hur mycket jag får höra att jag ska rycka upp mig, inte vara rädd, bli glad, så kan jag inte bara förändra allt. Jag önskar jag kunde öppna en lucka i mitt huvud och visa hur det ser ut, ett totalt cluster fuck av ångestkänslor och skakiga fingrar. Det går inte, jag önskar inget annat än att bara må som jag mådde för sju veckor sedan. Helt magiskt normal, innan det här.

Jag tittade på en film tidigare idag, en sådan som en verkligen skrattar åt. Jag gjorde det, sedan, från ingenstans kryper det sig upp i skallen på mig och jag vill bara lägga mig i fosterställning och gömma mig.

Det absurda med att känna så är att när jag inte gör det, mot all förmodan, vissa stunder under dagen, så känns det helt sinnessjukt abstrakt att jag ens känner så. Att jag ens kan vara rädd för det mest naturliga i universum. Allt dör ju. Men jag vill ju inte det. Jag vill ju leva. Jag vill inte att det tar slut.

Jag är 21 år gammal. Jag känner mig som en tant, jag kan knappt titta på äldre människor just nu. Jag tänker herregud de är så himla nära döden och en dag kommer jag vara en av dem. Ibland vill jag bara knacka dem på axeln och viska "är du aldrig rädd? hur kan du klara av det?" Men det är klart att jag inte vågar det. Jag klarar inte av tanken på att jag ska ta slut, sluta finnas, jag vill ju leva! Bara leva leva leva.

Det är som att vara vilsen där man är som mest van att vara, eller som att en vaknar upp efter en minnesförlust och har glömt bort hur livet fungerar normalt. Som att manualen är borta och det enda jag gör är att leta efter den.

Vad jag är mest arg på just nu, iallafall, är att jag föddes. Att jag behövde födas och då också behöver uppleva att dö. Det gör mig så himla arg, sådär löjligt arg. Jag är ju bara ett litet obetydligt frö i en jättejättelång tidsloop och alla som finns omkring mig i min vardag har samma tickande klocka som jag. Och det driver mig till vansinne.

Den här meningslösheten med allt, som jag känner nu. "Varför ska jag göra det här? Jag kommer ändå att dö, och då gör det inte någon skillnad". Eller att känna att jag inte kommer hinna göra någonting alls. Jag försöker att sätta saker i sin kontext och inse att jag visst kan hinna hur mycket som helst. Men hur jag än vrider och vänder på det här så känner jag mig helt söndrig ändå.

Viljan att tro på att det finns något större än människan, som gör att jag inte dör när jag dör, är det enda som hjälpt hittills men till och med det känns inte helhjärtat. Hur ska jag våga tro att jag inte har kontroll på något vis? Jag vet ju inte. Ingenting.

Inte nog med ångesten jag känner, jag har börjat ifrågasätta precis allting med vår värld. Jag ser hur hemsk vår värld är och det gör mig ännu mer deprimerad. Vi har så mycket sorg i vår värld att det gör ont att hålla ögonen öppna för länge.

Jag kan fortsätta i evigheter men jag vågar inte. Jag kanske fortsätter skriva lite mer någon gång. När det känns som att det hjälper. Nu ska jag försöka sova, jag ska hålla min egen hand och trösta mig själv till sömns.