Feminist, antirasist och socialist

Jag heter Izabella. Jag är 21 år gammal. Jag är feminist, antirasist och socialist. Låt mig berätta varför. 

Jag kallar mig feminist eftersom jag tror på ett samhälle som är jämlikt. Jag älskar män lika mycket som jag älskar kvinnor och allt däremellan. Jag ser inte en människa som kön utan som person och det tycker jag ska vara en självklarhet för alla. Hur mycket man än definierar sig som ett kön har ingen skillnad. Det är inte det det handlar om. Det handlar om att inte tvinga barn in i könsroller de inte valt, för att vi är bekväma i den rollen. Feminism handlar om att se förbi människors kön och socioekonomiska bakgrund och istället se individen och att förutsättningarna ska vara lika för alla. Därför är jag stolt över att kalla mig feminist. 

Vidare tycker jag tycker att "hen" är ett jättebra ord. När man förstår varför man ska använda det ordet kommer säkert resten av världen också älska det. Men i grund och botten handlar det om att alla som på något sätt är kritiska till ordet gärna hakar sig fast på att hen ska sudda bort könsorden hon och han. Det ska det inte. Hen är ett mellanläge. När en person varken definierar sig som man eller kvinna, använder man ordet hen (Jo, det finns faktiskt människor som känner så).När man refererar till en person man inte vet könet på, använder man hen. T ex: lokföraren är duktig på att köra tåg. Hen gör sitt jobb väldigt bra.

Jag jobbar för ett antirasistiskt samhälle. Jag tycker att rasism och allt som hör därtill är något skapat av människan och som borde elimineras från jordens yta. Med det sagt tycker jag att människor som är rasister är lika värda som alla andra antirasister och jag tror på att om man en gång lärt sig att tycka något (man föds inte rasist) så kan man också förändra den åsikten. Jag respekterar människor olika åsikter, men jag behöver inte nödvändigtvis acceptera dem. Och finns det någon som uttrycker sig rasistiskt framför mig kommer jag göra allt i min makt för att ändra hens åsikt.

Jag är socialist, men skulle lika bra kunna vara grön eller blå eller vad som helst. Men jag är socialist eftersom solidaritet, antirasism, medmänsklighet är vad jag lever efter. Jag kan inte se hur jag ska se till mitt eget bästa och strunta i min omgivning när jag ser hur världen omkring mig rasar. Hur kan jag äta en lyxmiddag när människor i Sverige inte har tak över huvudet och inte får äta något under dagarna? Jag tror på att alla människor ska dela allt för att det gör oss osjälviska och kärleksfulla. Väldigt kortfattat men övergripande är det därför jag är socialist.

En annan sak som jag tycker är jätteviktig är medmänsklighet. Att hjälpa andra. Det kan man göra på olika sätt. Man kan vara bärhjälp till någon som bär väldigt tunga matkassar hem. Man kan ge sin plats i kollektivtrafiken till någon som behöver den mer än en själv. Man kan säga till när man hör någon uttrycka sig väldigt elakt (tex rasistiskt). Stå i soppkök. Trösta någon som gråter. Hjälp en full tonåring som däckat att komma hem. Listan kan göras lång. I grund och botten hjälpa andra människor med vad som i stunden behövs. Jag tror verkligen vår värld hade blivit så mycket bättre då. 

I grund och botten vill jag bara säga att jag inte tror på det här kyliga klimat som på grund av den  rasistiska brunpolitik som har vältrar över Europa de senaste åren skapat.

Jag tror inte på att rasism och att hata människor någonsin kommer att lösa något. Det är självklart enklare att skylla våra samhällsproblem på en grupp eftersom vi själva kan rentvå vårt namn. Men det är farlig mark vi är ute på, och ju mer vi klagar och föreställer oss att den illusion av verkligheten vi har, faktiskt är sanning, desto djupare sjunker vi.

Vi har en historia vi kan blicka tillbaka på och se vad som händer när fascismen blir vardagsmat. Och hur mycket de som är "bara lite muslimkritiska och ska ha rätten att säga svarting" inte tycker att vi är i närheten av samma situation, så kan de ju fråga sig vad människor sa till varandra innan Hitler propagerade för sina åsikter och "lösningar" på problemen som fanns. Vi måste öppna våra hjärtan. Vi måste inse att vi alla är människor, precis lika värda oavsett var vi kommer från. Människor föds inte med elaka gener, vi föds inte till brottslingar, vi föds inte till att hata varandra, vi föds inte till att vara rasister. Alla dessa problem är något som är rotat i vårt samhälle, och så fort vi kan förstå att det inte är människorna det är fel på, utan strukturerna, då kan vi på riktigt starta den riktiga kampen för ett bättre samhälle. Inte genom att mörda någon, inte genom att utvisa någon, inte genom att prioritera vissa över andra, utan genom att vara människor.