Den svåraste texten.

Jag kommer att skriva den svåraste texten jag någonsin skrivit, nu.

Det känns jätteläskigt. Som att dra av ett plåster när man inte är beredd.
Jag ska skriva om döden. Helt öppet, naket, ärligt. Precis som jag känner just nu.

Okej, ärligt talat slår hjärtat lite extra hårt när jag sitter och trycker på tangenterna. Hinner ångra mig, bestämma mig och ångra mig igen. Men jag ska skriva om det, om ångesten, för kanske, kanske känner någon igen sig och känner att hen inte är ensam i kaoset som uppstår av de tankarna.

För ungefär sex veckor sedan började det. Från absolut ingenstans kom det. Jag skulle sova, precis som vanligt, och i bröstkorgen kom en iskall känsla, magen smärtade till och det enda som fanns i huvudet var tanken "JAG KOMMER DÖ. SLUTA EXISTERA" och jag kved till och behövde en kram.

Efter det tillfället har det kommit mer och mer intensivt. Hemska panikångestattacker som kommer när jag kan sitta på tunnelbanan, ligga i min säng, sitta på lektion, promenerar, det kommer och totalt slår ut mitt system. Jag blir helt paralyserad och kan inte koncentrera mig. Död död död död död död död.
Det enda som är i huvudet. Tanken på att jag helt kommer sluta andas någon dag. Någon kommer gräva ned mig i jorden och jag kommer inte leva, alls. Jag älskar ju det, att leva. Bara tanken på det krossar mig, att jag mot min vilja inte kommer att få det en vacker dag.

Och hur mycket jag får höra att jag ska rycka upp mig, inte vara rädd, bli glad, så kan jag inte bara förändra allt. Jag önskar jag kunde öppna en lucka i mitt huvud och visa hur det ser ut, ett totalt cluster fuck av ångestkänslor och skakiga fingrar. Det går inte, jag önskar inget annat än att bara må som jag mådde för sju veckor sedan. Helt magiskt normal, innan det här.

Jag tittade på en film tidigare idag, en sådan som en verkligen skrattar åt. Jag gjorde det, sedan, från ingenstans kryper det sig upp i skallen på mig och jag vill bara lägga mig i fosterställning och gömma mig.

Det absurda med att känna så är att när jag inte gör det, mot all förmodan, vissa stunder under dagen, så känns det helt sinnessjukt abstrakt att jag ens känner så. Att jag ens kan vara rädd för det mest naturliga i universum. Allt dör ju. Men jag vill ju inte det. Jag vill ju leva. Jag vill inte att det tar slut.

Jag är 21 år gammal. Jag känner mig som en tant, jag kan knappt titta på äldre människor just nu. Jag tänker herregud de är så himla nära döden och en dag kommer jag vara en av dem. Ibland vill jag bara knacka dem på axeln och viska "är du aldrig rädd? hur kan du klara av det?" Men det är klart att jag inte vågar det. Jag klarar inte av tanken på att jag ska ta slut, sluta finnas, jag vill ju leva! Bara leva leva leva.

Det är som att vara vilsen där man är som mest van att vara, eller som att en vaknar upp efter en minnesförlust och har glömt bort hur livet fungerar normalt. Som att manualen är borta och det enda jag gör är att leta efter den.

Vad jag är mest arg på just nu, iallafall, är att jag föddes. Att jag behövde födas och då också behöver uppleva att dö. Det gör mig så himla arg, sådär löjligt arg. Jag är ju bara ett litet obetydligt frö i en jättejättelång tidsloop och alla som finns omkring mig i min vardag har samma tickande klocka som jag. Och det driver mig till vansinne.

Den här meningslösheten med allt, som jag känner nu. "Varför ska jag göra det här? Jag kommer ändå att dö, och då gör det inte någon skillnad". Eller att känna att jag inte kommer hinna göra någonting alls. Jag försöker att sätta saker i sin kontext och inse att jag visst kan hinna hur mycket som helst. Men hur jag än vrider och vänder på det här så känner jag mig helt söndrig ändå.

Viljan att tro på att det finns något större än människan, som gör att jag inte dör när jag dör, är det enda som hjälpt hittills men till och med det känns inte helhjärtat. Hur ska jag våga tro att jag inte har kontroll på något vis? Jag vet ju inte. Ingenting.

Inte nog med ångesten jag känner, jag har börjat ifrågasätta precis allting med vår värld. Jag ser hur hemsk vår värld är och det gör mig ännu mer deprimerad. Vi har så mycket sorg i vår värld att det gör ont att hålla ögonen öppna för länge.

Jag kan fortsätta i evigheter men jag vågar inte. Jag kanske fortsätter skriva lite mer någon gång. När det känns som att det hjälper. Nu ska jag försöka sova, jag ska hålla min egen hand och trösta mig själv till sömns.