Jo, det blir nog bra ändå. Trots allt.
12.15.2012
Fara iväg
Lund: mamma, cykeln, lördagsloppis, katterna, familjen, Glasskulturen, Erikshjälpen, Ariman, åkrarna, minilägenheten, paristavlorna, Lomma, jo-jo, Strahls, En bit bort, TGR, So tough! So cute!(Malmö förvisso), Falafelkungen, LBS, kaffepauser i Tegnérparken, Stadsparken, Botaniska trädgården, Proffesorstan, pågatåg, picnics, vänthallen i centralstationen, sushin, alla nya vänner, alla gamla vänner, balkongen, kvällssolen, oljemålningen på bordet.
Jo, det blir nog bra ändå. Trots allt.
Jo, det blir nog bra ändå. Trots allt.
12.13.2012
och utanför fönstret dansar fåglarna sin morgondans
Det hela börjar med en blick, som det så ofta gör, men en blick som denna fastnade i luften för alla att se, kanske känna lite på i den dova miljön.
De satt i olika änder av rummet, en insjunken i en "bok" och en rörandes långsamt i sin cafe au lait.
Ingenting var annorlunda denna gråbleka dag, ingenting förutom att hela världen skulle förändras för två individer som egentligen kanske inte betyder så mycket för kollektivet, men som kommer att betyda så otroligt mycket för varandra. Tiden bara tickar ned till momentet deras blickar möts.
Han läser en avhandling som ingen annan förmått sig att göra ännu, en tjock häftad klump av intetsägande papper ligger livlöst framför honom och han gnuggar sig i ögonen då och då för att orka läsa igenom sida efter sida. Varje gång en sida är färdigläst, tar han en klunk av drycken framför honom. Han tänker att det är en bra taktik. En liten, men välbehövd belöning för varje sida han orkar sig igenom. Då kommer man någonvart också.
Han försöker motverka tankarna om att hemma lockar, att tekannan på spisen och den stora insjunkna fåtöljen är ett mycket bättre sällskap än denna halvtrista cafémiljö, som fungerar perfekt i en bestämd mängd tid, när man till exempel behöver läsa en text lika trist som interiören i rummet.
Till slut lutar han sig tillbaka i den tygklädda stolen och kliar sig i skägget. Låter ögonen falla på högen på bordet och han suckar. En snabb tanke far igenom huvudet, han försöker låta den passera, försvinna. Men den stannar kvar precis så länge så att han inte kan låta bli att smaka på den. Mycket tydligt dyker frågan om vad fan han sysslar med, upp framför ögonen. När bestämde han sig för att sitta och läsa uråldriga texter om lite allt möjligt inom litteratur? När bestämde han sig för att det här är hans liv?
Hans blick fastnar på en rufs av mörka lockar längre in i rummet. Längst in i ett hörn mer bestämt. Hon sitter överlutad bordet framför sig och lockarna ligger mjukt och oorganiserat på huvudet.
Hon skriver något...ritar? Han blir nyfiken. Vill nästan gå fram, lyfta på lockarna och fråga henne om han får se vad hon gör. Vad som helst som är roligare än texten han försöker komma ihåg i tänkande stund. Han märker knappt att hon inte är överlutad längre, att lockarna nu istället lagt sig på axlarna och studsar till när hon slänger till håret åt sidan.
Hon har en mörkblå tröja med röda ränder och en svart kjol som sitter just under hennes revben.
Ansiktet. Han får inte en tydlig bild av ansiktet. Hon tittar fortfarande lite nedåt och verkar vara helt inne i sin egen värld.
Han lägger ifrån sig pennan. Sträcker lite på sig, som för att se henne tydligare.
Lägger händerna på armstöden och försöker studera henne. Hon fingrar på en svart penna som dansar med hennes fingrar, framför henne ett block som hon noga ritat mönster i. Med andra handen rör hon kontinuerligt om i sin kopp.
Någonstans i det hela inser han att hon tittar tillbaka. Hennes stora ögon har letat sig igenom rummet och fastnat i hans.
Hon har suttit på cafét sedan de öppnade. Hon känner Hubert som bakar baguetterna och som toppar de små kakorna med frosting. Hon kommer in, slarvigt hår och trötta ögon men med ett mål. Hon ska klara av att rita färdigt bilden idag. Den hon så länge tänkt på att göra. Idag vaknade hon av att den gråmulna himlen lyste in i rummet (hur kan det lysa? frågade hon sig) och hon var alldeles varm och hjärtat slog lite extra och hon visste, idag är dagen.
Hon sätter sig på favoritplatsen och beställer in en cafe au lait, dunsar ner väskan vid sidan av stolen och knäcker fingrarna. Drar snabbt dem igenom håret, som av ren vana och börjar dra ett streck på den vita sidan. Hon ler för sig själv och utanför fönstret dansar fåglarna sin morgondans.
Hennes största dröm var alltid att bli något hon skulle älska att vara. Och verktygen hon fått på vägen har gjort att den drömmen blivit sann. Hon spinner inuti när hon tänker att drömmen om att få skapa, kreativt skapa saker blivit sann, blivit hennes leverne och hon skattar sig så lycklig att hon lyssnade på den envisa rösten i hjärtat och följde magkänslan.
Så när han ser på henne och hon inser att han är något utomordentligt vacker, med nyfiken blick och händer som mjukt omfamnar armstöden, kittlar det till i henne. Hon vill våga göra något men hon vet inte vad och teckningen lockar lika mycket som hans ögon och hon känner att om några millisekunder är det här ögonblicket över och världen som vanligt igen och hon fick inte låta det hända. Så hon ler stort rakt mot honom, tar fram ett nytt ark papper och skriver med stora bokstäver: HEJ.
Visar lappen. Han vinkar tillbaka.
Sedan lutar hon sig över pappret igen och skriver på baksidan. KOM HIT.
Han läser texten och vinkar. Sedan slår det till lite varmt i magen och när hon lutar sig ner över pappret biter han sig i läppen och tänker att han vill gå dit. Dra fingrarna genom hennes hår utforska hennes värld hålla henne i sin famn lukta på hennes hals kyssa hennes röda läppar åherregudvadärdetsomhänder och vem är hon som gör att tankarna bara far omkring från ingenstans och varför tänker han såhär han vet ju ingenting om henne men hon tar upp lappen i luften igen, och utan att tveka tar han sin bunt med papper, hänger väskan över axeln, lägger glasögonen i bröstfickan och kliar sig i skägget. Lämnar drycken och går långsamt men i hjärtat kastar han sig ditåt. Han sätter sig mittemot henne, lutar sig över pappret och skriver på ett hörn:
jag hoppades att du skulle
skriva det
De satt i olika änder av rummet, en insjunken i en "bok" och en rörandes långsamt i sin cafe au lait.
Ingenting var annorlunda denna gråbleka dag, ingenting förutom att hela världen skulle förändras för två individer som egentligen kanske inte betyder så mycket för kollektivet, men som kommer att betyda så otroligt mycket för varandra. Tiden bara tickar ned till momentet deras blickar möts.
Han läser en avhandling som ingen annan förmått sig att göra ännu, en tjock häftad klump av intetsägande papper ligger livlöst framför honom och han gnuggar sig i ögonen då och då för att orka läsa igenom sida efter sida. Varje gång en sida är färdigläst, tar han en klunk av drycken framför honom. Han tänker att det är en bra taktik. En liten, men välbehövd belöning för varje sida han orkar sig igenom. Då kommer man någonvart också.
Han försöker motverka tankarna om att hemma lockar, att tekannan på spisen och den stora insjunkna fåtöljen är ett mycket bättre sällskap än denna halvtrista cafémiljö, som fungerar perfekt i en bestämd mängd tid, när man till exempel behöver läsa en text lika trist som interiören i rummet.
Till slut lutar han sig tillbaka i den tygklädda stolen och kliar sig i skägget. Låter ögonen falla på högen på bordet och han suckar. En snabb tanke far igenom huvudet, han försöker låta den passera, försvinna. Men den stannar kvar precis så länge så att han inte kan låta bli att smaka på den. Mycket tydligt dyker frågan om vad fan han sysslar med, upp framför ögonen. När bestämde han sig för att sitta och läsa uråldriga texter om lite allt möjligt inom litteratur? När bestämde han sig för att det här är hans liv?
Hans blick fastnar på en rufs av mörka lockar längre in i rummet. Längst in i ett hörn mer bestämt. Hon sitter överlutad bordet framför sig och lockarna ligger mjukt och oorganiserat på huvudet.
Hon skriver något...ritar? Han blir nyfiken. Vill nästan gå fram, lyfta på lockarna och fråga henne om han får se vad hon gör. Vad som helst som är roligare än texten han försöker komma ihåg i tänkande stund. Han märker knappt att hon inte är överlutad längre, att lockarna nu istället lagt sig på axlarna och studsar till när hon slänger till håret åt sidan.
Hon har en mörkblå tröja med röda ränder och en svart kjol som sitter just under hennes revben.
Ansiktet. Han får inte en tydlig bild av ansiktet. Hon tittar fortfarande lite nedåt och verkar vara helt inne i sin egen värld.
Han lägger ifrån sig pennan. Sträcker lite på sig, som för att se henne tydligare.
Lägger händerna på armstöden och försöker studera henne. Hon fingrar på en svart penna som dansar med hennes fingrar, framför henne ett block som hon noga ritat mönster i. Med andra handen rör hon kontinuerligt om i sin kopp.
Någonstans i det hela inser han att hon tittar tillbaka. Hennes stora ögon har letat sig igenom rummet och fastnat i hans.
Hon har suttit på cafét sedan de öppnade. Hon känner Hubert som bakar baguetterna och som toppar de små kakorna med frosting. Hon kommer in, slarvigt hår och trötta ögon men med ett mål. Hon ska klara av att rita färdigt bilden idag. Den hon så länge tänkt på att göra. Idag vaknade hon av att den gråmulna himlen lyste in i rummet (hur kan det lysa? frågade hon sig) och hon var alldeles varm och hjärtat slog lite extra och hon visste, idag är dagen.
Hon sätter sig på favoritplatsen och beställer in en cafe au lait, dunsar ner väskan vid sidan av stolen och knäcker fingrarna. Drar snabbt dem igenom håret, som av ren vana och börjar dra ett streck på den vita sidan. Hon ler för sig själv och utanför fönstret dansar fåglarna sin morgondans.
Hennes största dröm var alltid att bli något hon skulle älska att vara. Och verktygen hon fått på vägen har gjort att den drömmen blivit sann. Hon spinner inuti när hon tänker att drömmen om att få skapa, kreativt skapa saker blivit sann, blivit hennes leverne och hon skattar sig så lycklig att hon lyssnade på den envisa rösten i hjärtat och följde magkänslan.
Så när han ser på henne och hon inser att han är något utomordentligt vacker, med nyfiken blick och händer som mjukt omfamnar armstöden, kittlar det till i henne. Hon vill våga göra något men hon vet inte vad och teckningen lockar lika mycket som hans ögon och hon känner att om några millisekunder är det här ögonblicket över och världen som vanligt igen och hon fick inte låta det hända. Så hon ler stort rakt mot honom, tar fram ett nytt ark papper och skriver med stora bokstäver: HEJ.
Visar lappen. Han vinkar tillbaka.
Sedan lutar hon sig över pappret igen och skriver på baksidan. KOM HIT.
Han läser texten och vinkar. Sedan slår det till lite varmt i magen och när hon lutar sig ner över pappret biter han sig i läppen och tänker att han vill gå dit. Dra fingrarna genom hennes hår utforska hennes värld hålla henne i sin famn lukta på hennes hals kyssa hennes röda läppar åherregudvadärdetsomhänder och vem är hon som gör att tankarna bara far omkring från ingenstans och varför tänker han såhär han vet ju ingenting om henne men hon tar upp lappen i luften igen, och utan att tveka tar han sin bunt med papper, hänger väskan över axeln, lägger glasögonen i bröstfickan och kliar sig i skägget. Lämnar drycken och går långsamt men i hjärtat kastar han sig ditåt. Han sätter sig mittemot henne, lutar sig över pappret och skriver på ett hörn:
jag hoppades att du skulle
skriva det
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)