Vegetarisk matinspiration

När vi ändå är på spåret av inspiration så tänkte jag; varför inte ha lite vegetarisk inspiration också? Here goes!

Höstinspiration

Snart är hösten här. Det är min favoritårstid av många anledningar men främst nog för att kläder blir så mycket roligare att bära och leka med stilmässigt. Här är lite inspiration från nätet som jag samlat på mig!

Välkommen höst!

He and I, it's something beautiful

Han talar tyst om den laddade kemin som bryter sig som en mur emellan oss. Den finns inte alltid där, men definitivt ibland.
Jag slickar såren efter varje iskallt bemötande och övertalar mig konstant om att det inte är mitt fel.
Det är inte jag.
Och fastän dagarna går som minuter så drömmer jag om att någon gång få hålla hans varma hand igen, då den gav mig trygghet jag aldrig förstod att jag fattades.
Han lade grunden för ett bra år utan att förstå det, han kysste mig på varje centimeter av min kropp, med blyga ögon men kärlekslustna läppar. Han strök mig i nacken tills jag somnade och lade huvudet lätt mot min axel så att jag kände hans andetag mot min arm.
Hans blick brann när vi diskuterade samtidigt som den flackade osäkert om han var ute på djupt vatten. Han fick mig att bli stabil, han blev min sten som fick mig att stå kvar. Inte låta stormen ta mig som så många gånger förr. Det är dags nu, det är nu, nu det händer mig. Jag blundar och ler, biter mig i underläppen och ler samtidigt. Han förstår nog inte mina tankar och jag nog inte hans, men jag förstår gott de som cirkulerar omkring i mitt huvud. Och jag vet.

Jag vet att jag lurar mig själv för att må lite bättre. Vet att jag nog kan få mig själv att ljuga länge nog. Men sanningen kommer hinna ikapp mig innan jag hinner andas igen eftersom livet inte är så enkelt, livet spelar inte mina regler, det skiter i mig. Jag harklar mig igen, nu ännu tydligare. Jag ser på honom.
Kom igen nu. Kom hit.

Men han ser inte mig nu heller. Fortfarande det tysta talandet och det tjocka blocket av is emellan oss igen. Det smälter för långsamt, jag tappar taget.

Nu försvinner jag från oss

Bästa just nu

One night to be confused

Vi pratar om livet, som så många gånger förr. Ikväll gråter jag och du ler varmt mot mig, ömt säger du att det är okej att vara rädd. Att rädsla är något jag kan använda som motivation, som bränslet till mina drömmar.
Bakom mina tårar ler jag och mitt hjärta slår tusen gånger om för dig.

Jag vet inte, det har alltid varit en ångestboll som levt i bröstkorgen min, en jag inte kunnat eliminera hur som helst. Den har gnagt och drivit mig till vansinne, av skräck, av beslutsångest, av viljan att lösa knuten. Envist tvingar jag mig själv att fortsätta svälja och ha riktningen fokuserad rakt framför mig. Titta inte tillbaka, misstag sker, minnena av förlorad tid påminner sig som ett slag i ansiktet. Men titta bara framåt.

- Jag drömde häromkvällen att en okänd kvinna sa till mig att sluta oroa mig för min dotter. Hon kommer att klara sig fint, det som gjort så ont kommer att försvinna och hon kommer att bli helt återställd. Jag hör hur du ler i telefonen medan du berättar för mig. Jag ler tillbaka i telefonen och säger att det ju var goda nyheter, men inuti säger jag: vad kommer läka? Hjärtat? Minnena? Saknaden som kväver mig på kvällarna? Allt?
Men jag släpper inte ut det, det lägger sig till slut, som dammet lägger sig efter att ha blivit uppretat.

Vem är jag ikväll? Jag står ensam på gatan och jag andas avgaslukt medan jag blundar och försöker hitta tillbaka till min röda tråd. Jag är avslappnad i kroppen men spänd i hjärtat. Jag är rädd. Jag är så rädd. Allting känns konstant fel, som att jag väljer fel vägar för att de är enklast. Vägrar erkänna för mig själv att jag är svag, svagare än jag någonsin trott men mina handlingar talar högre än de osagda orden. Mina handlingar visar mig vem jag verkligen är.

Hon ställer sig nära mig medan mina tårar långsamt rullar ned för kinderna. Hon lägger handen mot mitt hår, mot min kind. Hon ler och säger självsäkert att jag aldrig ska oroa mig. Det är vad det är och jag kommer aldrig uppleva mina värsta farhågor, de kommer aldrig slå in. De kommer fortsätta vara rädslor, små korn som kommer driva min motivation framåt. Få mig att aldrig sluta röra på mig, att alltid sträva efter något bättre. Jag ler igen. När jag gråter känner jag alla rädslor i själen. När jag ler dödar jag dem. Så jag ler. Lever och ler.

Brustna hjärtans höst

Jag lever. Jag ville bara säga det.

När livet känns för tungt eller läskigt gömmer jag mig i jordens minsta kåk, fylld av mina böcker och bilder. Fantasier om ett bättre liv och två katter. Bland deras varma päls lägger jag mig och sluter ögonen i hopp om att få den tröst jag så länge känt att jag vill ha.
Jag försöker älska allt, tänker att jag måste uppskatta så mycket jag kan innan allting försvinner, innan jag försvinner. Jag är rädd, så rädd.

Det var när jag träffade honom första gången som jag visste att han var någon som skulle finnas kvar för alltid. Jag visste inte hur men jag var helt säker på att vi aldrig skulle tappa bort varandra i den råa värld i råkar befinna oss i. Bland gröna buskar och fågelkvitter ligger sylvassa törnar och väntar på att sarga oss, fullständigt ta sönder oss.
De greppade tag i oss till slut, tog slut på en saga så vacker så att det inte gick att förstå. En första explosiv kärlek som skulle förbli djupt inom hjärtan av två.

Det har gått så lång tid nu, jag väntar och längtar. Drömmer när jag är vaken och analyserar allt. Jag tror att jag håller på att bli galen snart. Snart förlorar jag vettet, snart löper jag amok och snart behöver jag honom här igen, för att styra upp mitt inre. Lägga sin hand över mitt hjärta så att det kan slå lugnt igen.

Han gör mig samtidigt så arg, att jag ska behöva honom till den grad jag gör. Jag ser mig som stark, självständig och modig. Och samtidigt så kärlekssuktande. Åh det driver mig till sådant vansinne.
Han gör det mot mig egentligen, totalt ovetande får han mitt hjärta att slå dubbelslag, min hjärna att spela upp minne efter minne efter minne.

Kan du inte bara bli min?