12.15.2012

Fara iväg

Lund: mamma, cykeln, lördagsloppis, katterna, familjen, Glasskulturen, Erikshjälpen, Ariman, åkrarna, minilägenheten, paristavlorna, Lomma, jo-jo, Strahls, En bit bort, TGR, So tough! So cute!(Malmö förvisso), Falafelkungen, LBS, kaffepauser i Tegnérparken, Stadsparken, Botaniska trädgården, Proffesorstan, pågatåg, picnics, vänthallen i centralstationen, sushin, alla nya vänner, alla gamla vänner, balkongen, kvällssolen, oljemålningen på bordet.
Jo, det blir nog bra ändå. Trots allt.












12.13.2012

och utanför fönstret dansar fåglarna sin morgondans

Det hela börjar med en blick, som det så ofta gör, men en blick som denna fastnade i luften för alla att se, kanske känna lite på i den dova miljön.
De satt i olika änder av rummet, en insjunken i en "bok" och en rörandes långsamt i sin cafe au lait.

Ingenting var annorlunda denna gråbleka dag, ingenting förutom att hela världen skulle förändras för två individer som egentligen kanske inte betyder så mycket för kollektivet, men som kommer att betyda så otroligt mycket för varandra. Tiden bara tickar ned till momentet deras blickar möts.

Han läser en avhandling som ingen annan förmått sig att göra ännu, en tjock häftad klump av intetsägande papper ligger livlöst framför honom och han gnuggar sig i ögonen då och då för att orka läsa igenom sida efter sida. Varje gång en sida är färdigläst, tar han en klunk av drycken framför honom. Han tänker att det är en bra taktik. En liten, men välbehövd belöning för varje sida han orkar sig igenom. Då kommer man någonvart också.
Han försöker motverka tankarna om att hemma lockar, att tekannan på spisen och den stora insjunkna fåtöljen är ett mycket bättre sällskap än denna halvtrista cafémiljö, som fungerar perfekt i en bestämd mängd tid, när man till exempel behöver läsa en text lika trist som interiören i rummet.

Till slut lutar han sig tillbaka i den tygklädda stolen och kliar sig i skägget. Låter ögonen falla på högen på bordet och han suckar. En snabb tanke far igenom huvudet, han försöker låta den passera, försvinna. Men den stannar kvar precis så länge så att han inte kan låta bli att smaka på den. Mycket tydligt dyker frågan om vad fan han sysslar med, upp framför ögonen. När bestämde han sig för att sitta och läsa uråldriga texter om lite allt möjligt inom litteratur? När bestämde han sig för att det här är hans liv?

Hans blick fastnar på en rufs av mörka lockar längre in i rummet. Längst in i ett hörn mer bestämt. Hon sitter överlutad bordet framför sig och lockarna ligger mjukt och oorganiserat på huvudet.
Hon skriver något...ritar? Han blir nyfiken. Vill nästan gå fram, lyfta på lockarna och fråga henne om han får se vad hon gör. Vad som helst som är roligare än texten han försöker komma ihåg i tänkande stund. Han märker knappt att hon inte är överlutad längre, att lockarna nu istället lagt sig på axlarna och studsar till när hon slänger till håret åt sidan.
Hon har en mörkblå tröja med röda ränder och en svart kjol som sitter  just under hennes revben.
Ansiktet. Han får inte en tydlig bild av ansiktet. Hon tittar fortfarande lite nedåt och verkar vara helt inne i sin egen värld.

Han lägger ifrån sig pennan. Sträcker lite på sig, som för att se henne tydligare.
Lägger händerna på armstöden och försöker studera henne. Hon fingrar på en svart penna som dansar med hennes fingrar, framför henne ett block som hon noga ritat mönster i. Med andra handen rör hon kontinuerligt om i sin kopp.
Någonstans i det hela inser han att hon tittar tillbaka. Hennes stora ögon har letat sig igenom rummet och fastnat i hans.

Hon har suttit på cafét sedan de öppnade. Hon känner Hubert som bakar baguetterna och som toppar de små kakorna med frosting. Hon kommer in, slarvigt hår och trötta ögon men med ett mål. Hon ska klara av att rita färdigt bilden idag. Den hon så länge tänkt på att göra. Idag vaknade hon av att den gråmulna himlen lyste in i rummet (hur kan det lysa? frågade hon sig) och hon var alldeles varm och hjärtat slog lite extra och hon visste, idag är dagen.
Hon sätter sig på favoritplatsen och beställer in en cafe au lait, dunsar ner väskan vid sidan av stolen och knäcker fingrarna. Drar snabbt dem igenom håret, som av ren vana och börjar dra ett streck på den vita sidan. Hon ler för sig själv och utanför fönstret dansar fåglarna sin morgondans.

Hennes största dröm var alltid att bli något hon skulle älska att vara. Och verktygen hon fått på vägen har gjort att den drömmen blivit sann. Hon spinner inuti när hon tänker att drömmen om att få skapa, kreativt skapa saker blivit sann, blivit hennes leverne och hon skattar sig så lycklig att hon lyssnade på den envisa rösten i hjärtat och följde magkänslan.

Så när han ser på henne och hon inser att han är något utomordentligt vacker, med nyfiken blick och händer som mjukt omfamnar armstöden, kittlar det till i henne. Hon vill våga göra något men hon vet inte vad och teckningen lockar lika mycket som hans ögon och hon känner att om några millisekunder är det här ögonblicket över och världen som vanligt igen och hon fick inte låta det hända. Så hon ler stort rakt mot honom, tar fram ett nytt ark papper och skriver med stora bokstäver: HEJ.
Visar lappen. Han vinkar tillbaka.
Sedan lutar hon sig över pappret igen och skriver på baksidan. KOM HIT.


Han läser texten och vinkar. Sedan slår det till lite varmt i magen och när hon lutar sig ner över pappret biter han sig i läppen och tänker att han vill gå dit. Dra fingrarna genom hennes hår utforska hennes värld hålla henne i sin famn lukta på hennes hals kyssa hennes röda läppar åherregudvadärdetsomhänder och vem är hon som gör att tankarna bara far omkring från ingenstans och varför tänker han såhär han vet ju ingenting om henne men hon tar upp lappen i luften igen, och utan att tveka tar han sin bunt med papper, hänger väskan över axeln, lägger glasögonen i bröstfickan och kliar sig i skägget. Lämnar drycken och går långsamt men i hjärtat kastar han sig ditåt. Han sätter sig mittemot henne, lutar sig över pappret och skriver på ett hörn:
jag hoppades att du skulle
skriva det

11.23.2012

Jag älskar er

Jag behöver få ner det här på papper. Here goes.

Det finns en handfull personer som har förändrat hela mitt liv.

Pappa
(Känns ärligt talat märkligt att kalla honom för det eftersom han inte har någon roll i mitt liv, men för att inte hänga ut honom eller faktiskt göra honom mer personlig än vad det ordet väger hos mig (ingenting) så skriver jag så. Ja, som de flesta vet är det här inte en positiv påverkan men om än den största.)

Trots allt som har hänt har han lärt mig att stå på mig som människa, att inte ta skit och att aldrig lägga mig ned för någon annan att trampa på mig. Jag är fortfarande en väldigt naiv och godtrogen människa som många fortfarande utnyttjar till sitt förfogande, men jag tror i det stora, att jag är bra på att syna människor ganska tidigt. Jag har lärt mig hur viktiga bra relationer är, inte bara till grunden utan hur bra de får en att må. Skulle min pappa komma imorgon och be mig om förlåtelse och vilja ha en roll i mitt liv hade jag antagligen inte låtit honom ta den platsen, eftersom jag i grund och botten inte skulle tro honom. Och det är helt okej, det är hans val. Han valde att göra allt han gjort mot mig och det är inte en ursäkt, men åtminstone en förklaring. Så tack för allt, verkligen.

Mamma
Kommentar överflödig. Faktiskt.
Nej okej, kortfattat. Hon har stått vid min sida genom rebelliska tuppkammar, rättegångar, gråtfyllda nätter, sjukhusvistelser och skype-skrattattacker. Hon är den bästa mamman jag någonsin skulle kunna be om, och jag vet att de flesta tycker likadant om sina föräldrar, och det är helt fantastiskt. Precis så det ska vara.

Sofie
Sofie är min bästa vän som bor i Malmö. Vi har växt upp sida vid sida och hennes familj är min plastfamilj, hon är min syster. Simple as that. Hon var med mig på min första fylla, kramat mig i mina värsta tillstånd och alltid varit där, bara funnits tillgänglig. Hon är en av de personerna som jag inspireras mest av i min vardag. Tar livet lite med en klackspark, fast en realistisk klackspark. Så himla bra människa är hon. Jag älskar henne något så oerhört. Ibland har jag svårt att greppa det. Tanken på att förlora henne har fått mig att nästan kvävas lite. Är oerhört rädd om vår relation. Hon är en helt fantastisk, underbar, älskande, god, envis, lysande människa och jag hoppas att vi har den här relationen livet ut.

Axel
Åh. Alltså Axel. Jag brukar jämt säga att världen skulle vara en mycket bättre plats med fler Axels i den. Jag menar verkligen det, från botten av mitt hjärta. Han är en strålande godhjärtad människa som verkligen lärt mig att jag kan våga lita mer på människor och släppa taget lite, på ett väldigt bra sätt. Min första knäppa fylla och riktiga fest var med honom. Vet inte ens om han vet det (nu gör du kanske det. Lappis, haha) och jag känner att jag kan se en ljus framtid i mitt liv eftersom han är en av mina inspirationskällor och han har det så fint, i all sin enkelhet så himla himla fint. Det är som att allting i hans lägenhet är individuellt utplockat för att finnas där inne. Det är så himla bra. Han är en sådan person med extremt röd tråd. Jag älskar den här människan. Så otroligt mycket.

Anna
Första gången jag såg Anna var i skolan och jag tyckte hon var helt absurt vacker och jag hade en fascination av den här människan utan dess like. Snabbt som satan insåg jag att jag måste våga prata med henne, men jag vågade verkligen inte. Till slut gjorde jag det ändå. Bara kastade ut något (jag pratar väldigt mycket när jag är nervös bl a) och så pratade vi. Jag lånade ut en av mina favoritböcker till henne. Tänkte att hon skulle få ta del av min värld, om än en smulbit bara. (F.ö heter boken Juno & Juliet - Julian Gogh, väldigt "söt" bok men extremt genomtänkt) och sedan byggde vi på något som idag är en oerhört fin vänskap. Jag är så otroligt tacksam för att jag vågade säga hej, vågade kasta mig ut i hennes värld och hoppas att hon skulle fånga. Vilket hon gjorde (tack!) Jag hoppas att vi upplever tusen äventyr tillsammans. Alla som får möjligheten att lära känna henne, borde göra det.
Hon är en f a n t a s t i s k människa. Nuff said.

Elisabeth
Alltså den här människan. Om jag behöver säga det varje dag resten av mitt liv hur otroligt fantastisk hon är, så kommer jag göra det för hon måste verkligen se till att förstå hur otrolig hon är. Hon är den personen som klappar på mig när jag kvävs och bölar ihjäl mig på konserter, hon som ryter till när jag är för full för att fatta vettiga beslut och den som kramar mig och låter mig sova bredvid henne när jag är vrålledsen. Den som ser när jag egentligen är en gråtmås och inte en solskensstråle. Har typ gett upp om att försöka förneka när jag är ledsen för hon verkligen fattar ändå. Varje gång jag tänker på folk som gjort illa henne blir jag sjukt arg för jag blir alltid arg när snälla människor far illa, det gäller förstås för alla mina vänner, men jag har en känsligare punkt för den här damen. Antagligen för att jag ser så mycket av mig själv i henne, och henne i mig. Sedan seriöst första stunden vi började prata så tyckte jag om henne. Jag tycker att hon är en av de vackraste kvinnorna jag någonsin träffat. Jag väntar stordåd av den här personen. Kanske som bara kommer påverka 1, 2, 300 000 personer. Jag vet inte, men hon är en sådan man ska komma ihåg. Ellie was here, typ. Älskar henne, älskar älskar älskar henne. Hon är världens bästa person. ÅH!!!

Cherie
En av de få som finns kvar från mitt liv sedan back in the days. Cherie är några år äldre än mig och har funnits lite som en storasyster, den kloka vackra inspirerande storasystern som man vill växa upp och bli som. Hon har ett oerhört lugn i sin hyperaktivitet. Det är det som är så fascinerande. Hon är alltid två kontraster till varandra, jämt. Och hon väger upp det så bra. Lugn och samtidigt hyper, klok och impulsiv. Osv. Hon har pratat med mig om några av de svåraste sakerna i mitt liv och hon har sett mina sämsta sidor, och ändå stannat kvar. Älskar den här människa så oerhört mycket. Att hon finns i Stockholm är överväldigande för mig. Hon känns verkligen som hemma. Shout out till Simon också. Världens finaste fästman till världens finaste vän. Puss på er.

Jessica
Benämns ofta som min partner in crime. Vi har en väldigt rolig relation till varandra. Hon är också en sådan person som jag redan från start kände mig extremt bekväm med. Jag är alltid mig själv med henne, au naturel. Jag har inga problem med att stå naken framför henne eller sova med henne dagar i sträck eller bråka om kaffeval i affären. Vi har ofta misstagits för att vara ett par eftersom vi är så pilliga jämt. Jag kramar och pussar och pillar henne i håret offentligt, typ alltid. Bryr mig inte, tänker inte ens på att det skulle vara något konstigt. Vi har bott ihop och haft de konstigaste äventyren och hon är en nyckel för mig i mitt oändliga Stockholmslås. Finns alltid där, no matter what. Guldperson. Love u.

NG
Jag och NG träffades i en pingisturnering på Strand en varm sommarnatt och började ragga(haha) på varandra. Efter ett skickat sms från mig och inget svar på NG tänkte jag inte mer på det, men vi sprang på varandra igen och jag började prata med honom, mest som en kul grej eftersom jag uppfattade honom som en fin människa. Efter det bestämde vi oss för att vara kompisar istället och typ dricka kaffe och diskutera konst och det gör vi. Vi bodde nästan grannar också ett tag vilket var det bästa någonsin. Måste bli granne med mina vänner, det är världens mest underskattade fördel. NG är iallafall alltid idel öra när jag behöver prata och har bjudit på otaliga mängder cigg när jag var fattig och deppig (tack!) och jag är så sjukt glad att jag vågade snacka med honom. Och alla människor jag lärt känna genom honom, de är mina närmaste kompisar idag. NG är en så sjukt skarp och klok människa som kommer gå så långt om han bara vågar tro på att han kan det. Jag vill vara där och heja iallafall. Så har vi ett team liksom. Älskar den här grabben.

Det finns sjukt många fler som finns i mitt liv hela tiden som jag absolut skulle...inte dö för...men leva för. Leva med! Ni är mina älskade människor, familjemedlemmar, min tröst, min tillbaka-kram, ni är mitt allt. Jag älskar er något så oerhört. Ni är de personerna jag kommer skriva ett brev till som ni får öppna när jag dör. Jag är varje dag så otroligt tacksam över att ni finns. Otroligt. Nästa gång skriver jag om alla andra fina i mitt liv.
Ni är mina vänner, och jag älskar er alla.


Bästa Axel!

Jag med min mamma och styvpappa! Sådan mor sådan dotter..

Bästa vackraste Cherie.

Finaste Adam, kom hem.

Sofie på stranden, hihi.

Maria, finaste Maria.

Min fina bror Ahed.
Jag och Dérine. Kolla så snygg hon är. Helt sjukt

Jag och Erik! Finaste killen.

<3 ALEXANDER <3

Sa jag att Jessica är sjukt fotogenic?

Det här kan nog vara den bästa bilden jag tagit. Någonsin. <3

11.18.2012

Från och med du


Jag vet inte hur jag ska skriva det  här till dig.
Hur jag ska forma orden så att du kommer förstå innebörden, hur tungt de väger.
Det känns som att vad jag än skriver blir serenader som blir alldeles för kletiga, sådant man skrattar åt när man läser, inte tar åt sig och känner i bröstkorgen efteråt. 
Men jag ska försöka förklara hur allt som har hänt har förändrat mig till personen jag är just den här minuten som jag knappar ned orden till dig. Så att du kanske förstår.

Det började en vinternatt när jag står och väntar på bussen och jag var egentligen för trött för att orka stå upp ens, men jag tänkte att jag kommer frysa fast om jag sätter mig.
Imorgon hittar de mig död med Antony & The Johnsons i öronen fortfarande spelandes, fastfrusen på en träbänk ingen annan varit så dum att sätta sig på, som jag.

Men jag står och väntar alldeles alldeles ensam när du plötsligt rundar ett hörn och skriker från andra sidan gatan till mig.
Jag plockar ut min snäcka ur ena örat och gestikulerar med armen. Röker du? Snälla säg ja! Skriker du igen. Jag fifflar upp paketet och säger ja och viftar hit dig.
Egentligen är jag otroligt socialt inkompetent, det har förstört relationerna jag försökt bygga med många under åren, men när jag står där berusad en iskall vinternatt så skiter jag i det.
Du kommer fram till mig, du har rivit upp dina strumpbyxor och jag frågar om du är okej, fast jag inser att det inte behöver betyda något men du svarar att du halkade och slog i ditt knä.
När jag tänder din cigarett ser du mig rakt i ögonen och väjer inte blicken en millisekund. Du står kvar och väntar på bussen med mig, fast du inte alls ska åt det här hållet fastställer du ganska tidigt.

Men när bussen kommer åkandes mot mig så tar du plötsligt min hand och frågar om du får åka med. Jag nickar bara, inuti mig imploderar jag men utanpå är jag för frusen, för rädd och för socialt missanpassad för att kunna uttrycka några gladare uttryck. Du verkar inte det minsta nervös, blyg eller rädd. Jag skulle i praktiken kunna vara vem som helst som skulle kunna göra vad som helst, men du litar blint på mig och något i det gör mig nyfiken.


Jag minns att vi sitter längst bak i bussen för det är närmast motorn och varmast och du plockar upp något märkligt ur din jackficka och drar fingret mot en rostig kant. Jag frågar dig vad det är och du säger en liten trasig lampa som sitter fast på en metallplatta, och någon hade bara slängt den och du tyckte den såg ut att behöva en kompis. Jag skrattar. En kompis? 
Men du skrattar inte. För du menar det du säger. En kompis, ja. Det är väl inte konstigt? Det är en pryl som fungerat någon gång, som gjort vad den är byggd att göra och nu funkar den inte mer och då bara kastar någon iväg den. Som människor gör med varandra.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig, alkoholen liksom försvinner ur blodet i några sekunder och jag försöker komma på vad jag ska säga härnäst.

Men du lägger ner lampan med rostiga metallkanter i fickan igen och drar min jacka mot dig och kysser mig. 
Och det är som att ha hittat hem för dina läppar är som något jag upplevt varje dag av mitt liv och berusningen värmer mig rakt inifrån igen och du viskar med läpparna mot mina fortfarande att det är allt eller inget nu.


Allt eller inget. Jag smakade på orden hela bussfärden hem.
Vi kastade av oss från bussen och jag tänker att hela världen är extra tyst ikväll för du tar all plats, du tar all plats för att det var jävla meningen att jag och du skulle röka tillsammans och diskutera en trasig lampa och känna att en kyss skulle kunna vända upp och ner på hela världens fysik, för en kyssekund. 

Och när du stiger in i min hall för första gången och sätter dig ner för att snöra av dig dina kängor, är det som att det redan finns en plats för skorna i hyllan, som att du redan varit där och redan bestämt att du ska ha en viss plats i mitt liv.
Du säger att jag har ett litet vrå i en stor värld som blir till det mest viktiga man kan ha och jag nickar och sätter på te-vatten, så att vi kan tina upp någon gång men du tar bara mina händer och lägger mig på golvet, mitt på golvet och tar en filt från den lilla soffan och så lägger du den över oss och säger att vi har ett ännu mindre vrå i den minsta vrån i världen. Att det alltid går att göra det mindre.
Jag ser på dig med stora ögon och du viskar att just precis nu är det bara du och jag mot hela världen, oavsett var vi hamnar imorgon eller aldrig pratar igen så är det du och jag just precis nu.
Jag hör mig säga att jag aldrig vill sluta prata med dig och du sätter dig gränsle över mig och har händerna runt mitt ansikte och kysser mig mjukt och varmt och hemmakänslan finns kvar i den kyssen också.

När jag vaknar på morgonen inrullad i lakanet och din nakna kropp bredvid mig tänker jag att jag är så rädd att det inte var du och jag igår utan alkoholdu och alkoholjag men jag lägger min arm om dig och vågar inte krama dig hårt för jag är så rädd att du ska tänka att jag bara är en typisk person som använder dig som ett kåtredskap. Och så är det ju inte. Alla andra gånger är det så. Men inte nu.

När du vaknar sitter jag i fönstret och röker, förfrusen men lyckligare än alla andra dagar i mitt liv, det är jag helt säker på. Jag fattar inte varför, jag fattar inte.
Men du sätter dig bakom mig och lägger benen kring mina och tar ett bloss från min cigarett och säger, vi är inte ingenting, du och jag, du vet det eller hur?


Och nu är det sommar och vi överlevde den bittra vintern sida vid sida. Vi är på äventyr mest jämt och hur jag än försöker vrida och vända på det här så finns det inget dåligt med oss. Det finns inte det och varje gång jag tänker på att du finns i mitt liv och vill vara med mig, hela tiden bara vara min, så får jag en glad smärta i magen som aldrig är dålig. 
För jag älskar ju dig, jag gör det. Jag trodde inte jag kunde prata med någon som skulle kunna vara något mer än en bekant egentligen, och du kommer in och svänger om mitt liv så att det blir så fantastiskt. 
Jag förstår inte hur du vågade komma fram till mig. Jag förstår inte hur du vågade fråga mig om du kunde ta bussen med mig. Hur du vågade sätta dig på mitt hallgolv och ta den platsen. 

Nu är det natt igen och det rengar ute och du sover djupt i min säng, alldeles blöt i ansiktet fortfarande av gråt. Vi pratade ikväll och jag vet inte hur jag hackade fram något om att jag inte vet vad jag känner för dig och det tolkades som att jag inte känner något, men jag känner ju massor. Säkert miljoner känslor dyker upp så fort jag hör ditt namn eller bilden av dig dyker upp i mitt huvud. 

Så jag ville skriva det här, för att text är enklare att formulera sig genom, jag får tid att tänka och klura. Jag vet att vi är olika. Jag vet att jag är långsammare i det att jag inte kan komma fram till allt på en gång, jag avundas dig det. Du är som en raket. Men du grät mot mina axlar och trodde att jag ville att vi skulle sluta vara, men jag övertalade dig om att snälla stanna, och du gjorde det. Alldeles utmattad somnade du i min säng som tycker om att ha dig där. Det får vara så. Att jag bara kan skriva till dig om sådant här. 


Jag älskar ju dig.

11.14.2012

Cashmoneymilad

Så idag hände något.

Jag var på en föreläsning i Rinkeby med ett gäng ungdomar och vuxna som är ungdomsledare(?). Hur som helst, inte jätteviktigt vilka som var där, förutom personen som föreläste. En hjärnskakande turbulent magnifik talare. Milad.

Milad är en sådan där person som man tittar på från långt håll, kanske genom en skärm och tänker. Vilken douche. Så jävla självsäker och pratar massa om hur lite synd det är om en och blaha blaha. Så sitter man och surar ett tag tills man inser att han helt rätt.

Nu har jag ioförsig aldrig tyckt att Milad är en douche, eftersom han faktiskt påminner mig om - yep, mig själv. Klyscha. Men det är sant. Sättet han ser på livet är precis så jag ser på livet och det var fruktansvärt positivt för mig att lyssna på honom prata, jag hade kunnat stå där och använda samma ord, samma formuleringar. Trots det att vi har helt helt olika bakgrunder.
Och det är ju det som gör det hela så himla fint.

Att vi är olika men ändå så himla lika, det är det som binder människor ihop. Att han står där och peppar - eller som han själv säger - ger en en örfil, för att vakna upp. Börja leva, börja bli den personen vi alltid tänkt att vi ska vara.

Jag behövde verkligen höra det här.
Så nu har jag mailat två lärare, mailat en studievägledare och bestämt mig för att fucking bli färdig med mitt plugg som jag valt att titta åt andra hållet åt. Satt mig ner och ska sortera mina mail så jag får struktur, skriva ner viktiga saker i min kalender så jag slutar glömma bort viktiga tillställningar.

Jag behövde höra honom säga allt han sa för att jag ska sluta tänka att jag är meningslös, att när jag står och argumenterar mot en rasist, när jag säger till en förtryckt kvinna att hon visst kan ta sig ur det, när jag pratar med min terapeut, sluta känna mig meningslös. Självklart betyder allt jag gör något, inte för alla men för någon. Och det är i de små stegen som man gör en förändring.

Så, tack Milad, för de uppmuntrande örfilarna och orden. Jag behövde verkligen höra dem.

För att kolla in Milad och det han gör:
Hans Youtube
Hans facebook

Det här är en människa att komma ihåg. Han är en fantastiskt inspirerande individ med mycket hopp och motivation. Definitivt en förebild.

11.12.2012

En gång vägde jag 103 kg

När jag var 14 år gick jag upp extremt mycket i vikt, på väldigt lite tid.
Jag vägde som mest 103 kg och jag mådde fruktansvärt dåligt, egentligen vet jag inte den exakta orsaken till min viktuppgång men jag tror det är en blandning av depression, att jag slutade träna och åt dålig mat. En coctail av dålighet.

Men jag bestämde mig för att det måste förändras, jag hatade att titta mig i spegeln, hatade att se på min kropp och behöva förstå att det faktiskt var min. Jag satt fast i kroppen jag avskydde att se.

Så jag började äta på bestämda  tider och försökte att skära ner på kolhydrater, ris pasta potatis. You know, det som alla vet. Började cykla istället för att åka buss och började bry mig om mig själv, jag tänkte att jag respekterar mig själv tillräckligt för att sluta se ut såhär.

Idag är det sju år sedan jag började gå ner och jag har gått ner 30 kilo. Nu brukar jag ligga på runt 70-75 beroende på hur jag mår och sådär. Jag är jävligt nöjd med det. Enligt mitt BMI borde jag gå ner ytterligare tio kilo men vad fan. Jag mår bra. Jag tycker att jag ser bra ut. Främst av allt är jag stolt över mig, min kropp och hur den här viktminskningsresan sett ut.

Här är några bilder från 14 år och framåt.
Här är jag 14 år gammal, innan jag gick upp alla kilon.

Här är en lucka emellan, men här är en bild från 2006 tror jag, överviktig. Mådde kasst.
2007. Kommentar överflödig.
Tydlig bild. Huj. 2007
Det är nästan exakt ett år mellan denna bild och bilden över. Stor skillnad. 2008.


Egentligen en ganska kass bildvisning. Men 2009 såg jag ut såhär.


Jag tog studenten 2010 och hade gått upp i vikt igen, dock inte lika mycket som min maxvikt.
2011 syntes det att jag gick ner 2010-övervikten.

Och nu ser jag ut såhär. 2012. Gått ner några kilon från förra året. Jag älskar min kropp!


Varför valde jag då att skriva om detta? Jo, för att idag vaknade jag upp på morgonen, såg mig i spegeln och tyckte att jag ser tjock ut. Jag vet inte om det var tanke jag själv faktiskt tycker eller om det är för att jag SKA se ut på ett visst sätt som ung kvinna i dagens samhälle. Men om vi skiter i samhällsdebatten så kände jag att jag var tvungen att göra det här, för att själv med egna ögon banka in i skallen att jag inte alls är tjock. Att jag ser så jävla bra ut precis som jag gör och att om jag inte hade gått ner ett gram i mitt liv mer, så hade det varit helt okej. Jag är jätteledsen å min kropps vägnar att den fått utsättas för så mycket viktupp- och nedgångar, men jag vet inte. Det kanske bara är så.

Hur som helst, tack för att du tog dig tid att läsa detta. Du är otroligt fantastisk och vacker! Glöm inte det. Peace.

11.09.2012

Varför jag gör det jag gör

Idag är det 22 dagar sedan jag började engagera mig i föreningen Varken Hora Eller Kuvad och det har verkligen varit en så himla stark, läskig och spännande början på ett arbete som aldrig kommer ta slut. 

När jag började prata öppet om att jag varit utsatt för hedersförtryck visste jag inte alls vad jag skulle få för reaktion tillbaka. Det är en otrolig skam att prata om detta, trots att det är Sverige 2012 vi pratar om. Jag har alltid skämts över min historia. När jag var liten önskade jag inget annat än att vara blond blåögd och pursvensk. Vad det nu är. 

Men kan man egentligen klandra ett barn för att känna så? Inte nog med att man växer upp i en miljö som är fientlig till en på grund av ens utseende, men man blir också otroligt förtryckt hemma, där det ska vara tryggt. Där blev jag mer nertrampad än någon annanstans. 

Men jag kan iallafall säga att reaktionerna har varit så himla positiva. Ingen har sagt något kränkande, ingen har ifrågasatt min roll i det hela, ingen har skrattat åt mig, eller förminskat mig. För det är jag evigt tacksam. Egentligen handlar det inte om vad andra tycker om hur jag har upplevt det här, utan det handlar om hur man väljer att hantera problemet i fråga. Hur ser man på hederskulturen?

När jag har pratat med vänner om det här har svaren varit skiftande. Ofta delar man samma fördomar om vem som utsätts för det här, var i världen det finns och så vidare. Man kanske måste börja med att fråga sig: Vad är hederskultur?
Det är ju självklart en fråga i sig, som jag inte tar upp nu.

Jag blev faster för tre månader sedan, till ett litet knyte som är så himla himla fin. Egentligen spelar hens kön inte roll men jag tänker säga vad det är ändå, mer för att stärka min poäng ytterligare.

Barnet är en flicka. Min första tanke var när jag fick veta om att min bror skulle bli pappa till en dotter, var faktiskt rädsla. Eftersom jag vet att släkten som utsatte mig för det jag utsattes för, även kommer vara hennes släkt, blev jag extra känslig för det.

Det är ju förstås underförstått varför jag kände som jag gjorde. Jag är rädd att hon också ska bli utsatt. Känna sig som jag gjorde. 


Därför känner jag att mitt jobb i föreningen är otroligt viktigt. 

Eftersom jag vet att det jag gör, hur jobbigt och läskigt det än är eller känns, är oerhört viktigt för de flickor och pojkar där ute som varje dag utsätts för det här och inte förstår att det finns hjälp att få, eftersom ingen säger till dem eller visar dem. 


Jag vill att min brorsdotter växer upp i en värld som värnar om henne, älskar henne för att hon är en människa, inte ett objekt, inte en kvinna, inte ett offer för en kultur som krossar människor.

Det här jobbet är så viktigt för att varenda människa på den här jorden ska ha rätt till sina mänskliga rättigheter, aldrig behöva bli kränkt på grund av hur hen ser ut, har för sexuell läggning, eller tror på. Eller något annat överhuvudtaget. 

Jag kan fortfarande tycka att det känns jobbigt att vara så här öppen om mitt liv. Det har alltid varit en, för offentligheten, helt oexisterande bit som inte fanns där förrän jag öppnade upp mig tillräckligt och sa något om det. Men det hände sällan eftersom jag som sagt skämdes något så fruktansvärt över det. Och nu säger jag det nästan rakt av, lägger liksom en bomb. Men människorna som hört det har liksom bara reagerat på ett sätt som fått mig att våga fortsätta. Våga känna att det inte alls är farligt. 

10.26.2012

Feminist, antirasist och socialist


Jag heter Izabella. Jag är 21 år gammal. Jag är feminist, antirasist och socialist. Låt mig berätta varför. 

Jag kallar mig feminist eftersom jag tror på ett samhälle som är jämlikt. Jag älskar män lika mycket som jag älskar kvinnor och allt däremellan. Jag ser inte en människa som kön utan som person och det tycker jag ska vara en självklarhet för alla. Hur mycket man än definierar sig som ett kön har ingen skillnad. Det är inte det det handlar om. Det handlar om att inte tvinga barn in i könsroller de inte valt, för att vi är bekväma i den rollen. Feminism handlar om att se förbi människors kön och socioekonomiska bakgrund och istället se individen och att förutsättningarna ska vara lika för alla. Därför är jag stolt över att kalla mig feminist. 
Vidare tycker jag tycker att "hen" är ett jättebra ord. När man förstår varför man ska använda det ordet kommer säkert resten av världen också älska det. Men i grund och botten handlar det om att alla som på något sätt är kritiska till ordet gärna hakar sig fast på att hen ska sudda bort könsorden hon och han. Det ska det inte. Hen är ett mellanläge. När en person varken definierar sig som man eller kvinna, använder man ordet hen (Jo, det finns faktiskt människor som känner så).När man refererar till en person man inte vet könet på, använder man hen. T ex: lokföraren är duktig på att köra tåg. Hen gör sitt jobb väldigt bra.

Jag jobbar för ett antirasistiskt samhälle. Jag tycker att rasism och allt som hör därtill är något skapat av människan och som borde elimineras från jordens yta. Med det sagt tycker jag att människor som är rasister är lika värda som alla andra antirasister och jag tror på att om man en gång lärt sig att tycka något (man föds inte rasist) så kan man också förändra den åsikten. Jag respekterar människor olika åsikter, men jag behöver inte nödvändigtvis acceptera dem. Och finns det någon som uttrycker sig rasistiskt framför mig kommer jag göra allt i min makt för att ändra hens åsikt.

Jag är socialist, men skulle lika bra kunna vara grön eller blå eller vad som helst. Men jag är socialist eftersom solidaritet, antirasism, medmänsklighet är vad jag lever efter. Jag kan inte se hur jag ska se till mitt eget bästa och strunta i min omgivning när jag ser hur världen omkring mig rasar. Hur kan jag äta en lyxmiddag när människor i Sverige inte har tak över huvudet och inte får äta något under dagarna? Jag tror på att alla människor ska dela allt för att det gör oss osjälviska och kärleksfulla. Väldigt kortfattat men övergripande är det därför jag är socialist.

En annan sak som jag tycker är jätteviktig är medmänsklighet. Att hjälpa andra. Det kan man göra på olika sätt. Man kan vara bärhjälp till någon som bär väldigt tunga matkassar hem. Man kan ge sin plats i kollektivtrafiken till någon som behöver den mer än en själv. Man kan säga till när man hör någon uttrycka sig väldigt elakt (tex rasistiskt). Stå i soppkök. Trösta någon som gråter. Hjälp en full tonåring som däckat att komma hem. Listan kan göras lång. I grund och botten hjälpa andra människor med vad som i stunden behövs. Jag tror verkligen vår värld hade blivit så mycket bättre då. 

I grund och botten vill jag bara säga att jag inte tror på det här kyliga klimat som på grund av den  rasistiska brunpolitik som har vältrar över Europa de senaste åren skapat.
Jag tror inte på att rasism och att hata människor någonsin kommer att lösa något. Det är självklart enklare att skylla våra samhällsproblem på en grupp eftersom vi själva kan rentvå vårt namn. Men det är farlig mark vi är ute på, och ju mer vi klagar och föreställer oss att den illusion av verkligheten vi har, faktiskt är sanning, desto djupare sjunker vi.
Vi har en historia vi kan blicka tillbaka på och se vad som händer när fascismen blir vardagsmat. Och hur mycket de som är "bara lite muslimkritiska och ska ha rätten att säga svarting" inte tycker att vi är i närheten av samma situation, så kan de ju fråga sig vad människor sa till varandra innan Hitler propagerade för sina åsikter och "lösningar" på problemen som fanns. Vi måste öppna våra hjärtan. Vi måste inse att vi alla är människor, precis lika värda oavsett var vi kommer från. Människor föds inte med elaka gener, vi föds inte till brottslingar, vi föds inte till att hata varandra, vi föds inte till att vara rasister. Alla dessa problem är något som är rotat i vårt samhälle, och så fort vi kan förstå att det inte är människorna det är fel på, utan strukturerna, då kan vi på riktigt starta den riktiga kampen för ett bättre samhälle. Inte genom att mörda någon, inte genom att utvisa någon, inte genom att prioritera vissa över andra, utan genom att vara människor. 

10.23.2012

andetag

Jag är så rädd för att försvinna. Så himla himla rädd.





10.11.2012

Den svåraste texten.

Jag kommer att skriva den svåraste texten jag någonsin skrivit, nu.

Det känns jätteläskigt. Som att dra av ett plåster när man inte är beredd.
Jag ska skriva om döden. Helt öppet, naket, ärligt. Precis som jag känner just nu.

Okej, ärligt talat slår hjärtat lite extra hårt när jag sitter och trycker på tangenterna. Hinner ångra mig, bestämma mig och ångra mig igen. Men jag ska skriva om det, om ångesten, för kanske, kanske känner någon igen sig och känner att hen inte är ensam i kaoset som uppstår av de tankarna.

För ungefär sex veckor sedan började det. Från absolut ingenstans kom det. Jag skulle sova, precis som vanligt, och i bröstkorgen kom en iskall känsla, magen smärtade till och det enda som fanns i huvudet var tanken "JAG KOMMER DÖ. SLUTA EXISTERA" och jag kved till och behövde en kram.

Efter det tillfället har det kommit mer och mer intensivt. Hemska panikångestattacker som kommer när jag kan sitta på tunnelbanan, ligga i min säng, sitta på lektion, promenerar, det kommer och totalt slår ut mitt system. Jag blir helt paralyserad och kan inte koncentrera mig. Död död död död död död död.
Det enda som är i huvudet. Tanken på att jag helt kommer sluta andas någon dag. Någon kommer gräva ned mig i jorden och jag kommer inte leva, alls. Jag älskar ju det, att leva. Bara tanken på det krossar mig, att jag mot min vilja inte kommer att få det en vacker dag.

Och hur mycket jag får höra att jag ska rycka upp mig, inte vara rädd, bli glad, så kan jag inte bara förändra allt. Jag önskar jag kunde öppna en lucka i mitt huvud och visa hur det ser ut, ett totalt cluster fuck av ångestkänslor och skakiga fingrar. Det går inte, jag önskar inget annat än att bara må som jag mådde för sju veckor sedan. Helt magiskt normal, innan det här.

Jag tittade på en film tidigare idag, en sådan som en verkligen skrattar åt. Jag gjorde det, sedan, från ingenstans kryper det sig upp i skallen på mig och jag vill bara lägga mig i fosterställning och gömma mig.

Det absurda med att känna så är att när jag inte gör det, mot all förmodan, vissa stunder under dagen, så känns det helt sinnessjukt abstrakt att jag ens känner så. Att jag ens kan vara rädd för det mest naturliga i universum. Allt dör ju. Men jag vill ju inte det. Jag vill ju leva. Jag vill inte att det tar slut.

Jag är 21 år gammal. Jag känner mig som en tant, jag kan knappt titta på äldre människor just nu. Jag tänker herregud de är så himla nära döden och en dag kommer jag vara en av dem. Ibland vill jag bara knacka dem på axeln och viska "är du aldrig rädd? hur kan du klara av det?" Men det är klart att jag inte vågar det. Jag klarar inte av tanken på att jag ska ta slut, sluta finnas, jag vill ju leva! Bara leva leva leva.

Det är som att vara vilsen där man är som mest van att vara, eller som att en vaknar upp efter en minnesförlust och har glömt bort hur livet fungerar normalt. Som att manualen är borta och det enda jag gör är att leta efter den.

Vad jag är mest arg på just nu, iallafall, är att jag föddes. Att jag behövde födas och då också behöver uppleva att dö. Det gör mig så himla arg, sådär löjligt arg. Jag är ju bara ett litet obetydligt frö i en jättejättelång tidsloop och alla som finns omkring mig i min vardag har samma tickande klocka som jag. Och det driver mig till vansinne.

Den här meningslösheten med allt, som jag känner nu. "Varför ska jag göra det här? Jag kommer ändå att dö, och då gör det inte någon skillnad". Eller att känna att jag inte kommer hinna göra någonting alls. Jag försöker att sätta saker i sin kontext och inse att jag visst kan hinna hur mycket som helst. Men hur jag än vrider och vänder på det här så känner jag mig helt söndrig ändå.

Viljan att tro på att det finns något större än människan, som gör att jag inte dör när jag dör, är det enda som hjälpt hittills men till och med det känns inte helhjärtat. Hur ska jag våga tro att jag inte har kontroll på något vis? Jag vet ju inte. Ingenting.

Inte nog med ångesten jag känner, jag har börjat ifrågasätta precis allting med vår värld. Jag ser hur hemsk vår värld är och det gör mig ännu mer deprimerad. Vi har så mycket sorg i vår värld att det gör ont att hålla ögonen öppna för länge.

Jag kan fortsätta i evigheter men jag vågar inte. Jag kanske fortsätter skriva lite mer någon gång. När det känns som att det hjälper. Nu ska jag försöka sova, jag ska hålla min egen hand och trösta mig själv till sömns.

8.10.2012

Det här med att förändras.

Jag har tänkt mycket på hur mycket det här året har påverkat mig, till det sämre men även till det mycket bättre.

I början av året hände för mycket jobbigt på en gång och jag splittrades i miljoner små bitar, och jag vet att jag skrivit om det flera gånger här, försökt förklara på något sätt hur det varit. Men det går aldrig att göra det, ingen kan förstå hur allt har känts, om man inte varit på besök inuti min kropp och känt av spänningen. Och det är ju helt okej.

Men att ha blivit förminskad av människor som tycker att jag ska "skatta mig lycklig att han B A R A blottade sig, att han B A R A rörde sig själv, men inte oss." Det gjorde hemskt ont. Att folk inte kan förstå att blottare visst är fruktansvärda (och att statistik visar på att blottare oftare mer än sällan utvecklas till att bli våldtäkts-män, men det är en annan femma) och att man visst kan få må fruktansvärt av det, utan att behöva skämmas. Utan att känna sig skyldig till att jag utsattes istället för, tex min granne.

Men så finns de också de som fanns där hela tiden. Som kramade, lånade ut sängar, som vågade lyssna och som lät mig röka inomhus, som lät mig gråta floder mot deras golv/axlar/örngott. Jag vill verkligen säga tack för det. För utan det hade idag nog inte sett ut som idag gör.

Jag bor med Jessica nu, vi som båda utsattes för denna vidriga människa, och vi som var där dagarna efter, som grät i omgångar och tröstade varandra hela tiden. Vi pratar ofta om det här. Det finns med i vår vardag hela tiden. Vi kan inte sova ordentligt ensamma. Vi är rädda. En människa som nu gått fri från anklagelser p.g.a brist på bevis, får sova gott om natten medan vi är sargade fortfarande.
Men vi kämpar. Vi satte upp bakplåtspapper på balkongdörrens fönster så att vi slipper insynen från det hållet (den är väldigt jobbig kvällstid) och vi gör vad vi kan för att känna oss trygga. I allt detta osäkra, rädda och sårbara kanske det är fantastiskt att vi ändå har varandra nu. Still going strong, liksom.

Nu har det gått åtta månader sedan den där förjävliga vintern och tiden fortsätter gå, och vilka förändringar som skett! Mycket på grund av det här som hänt, vill jag faktiskt tro.

För utan dessa vidriga omständigheter hade jag aldrig träffat min fantastiske terapeut som lyssnar på mig och bollar och löser mitt snåriga jag, med mig. Hon är som en droppe kristallklart vatten i min  grumliga hjärna. En gång i veckan får jag släppa ut lite.
Utan detta hade jag aldrig insett att jag älskar ämnen jag aldrig hade en aning om att jag ens skulle vidröra. Som fick mig att vilja motivera mig till att studera igen, på riktigt.
Under allt detta fick jag också träffa en helt fantastisk människa som behandlar mig så väl, som jag blir alldeles till mig av, av att bara se och som jag är så kär i.
Han är min pojkvän och tillsammans med honom känns allting överlevbart.

Jag slutade röka, drack mindre, festade för den delen mindre också. Jag började träna igen, efter alldeles för många års uppehåll. Och jag har aldrig känt mig så här stark, oövervinnlig, vacker och klok. Jag har total kontroll över mitt liv, jag vågar säga nej när jag vill det, jag vågar stå på mig och jag vågar välja vilka människor jag har i mitt liv. Jag känner hur min självkänsla växer sig starkare och även fast jag har ett otroligt hektiskt år framför mig, så är jag helt säker på att jag kommer att klara det, eftersom jag kommer att hänge mig det till 100%. För det är något jag vill så hemskt mycket, att det inte finns något som kan ta det ifrån mig. Jag har mina närmaste vänner och min familjs stöd i mina val, och för mig betyder det allt.

Det var länge sedan lycka har hållt i sig lika länge som nu. Jag går konstant runt och är glad.
Även om kvällarna fortfarande kan vara väldigt jobbiga och jag kan känna mig otroligt rädd och nervös när jag är ensam, försöker jag ändå hitta på sätt att kunna bearbeta det. Små ting som gör att det går att överleva. Jag har världens bästa program på min dator. Jag vet inte om det bara finns för mac men det heter hur som helst: iWannaSleep och är det bästa verktyget någonsin. Jag stänger av alla program på datorn förutom iTunes, sätter igång en lista eller en podcast, ställer timern på när jag vill att datorn ska stänga av sig, bäddar ned mig och somnar till fint ljud. Jag kan inte ens förklara hur mycket det har hjälpt mig. Så ofantligt!!!
Det går självklart alltid bättre att sova med sällskap, men sinom tid kommer det nog kännas helt reko att sova ensam igen. Små steg, små steg.

Jag vill förresten rekommendera alla, varenda jäkla kotte som läser den här texten, att börja röra på sig. Det är helt absurt hur bra man mår av det. ALLT fungerar bättre. Ens sömn, ens mage, man är piggare än annars, man har naturliga mat- och sovrytmer. Framför allt mår kroppen riktigt riktigt bra. Och man behöver inte ett gymkort. Det finns vatten, vägar, skog och milslånga gång/cykelvägar. Använd dem! Gratis och fantastiskt.

Jag behövde verkligen skriva det här. Jag är otroligt tacksam för allt, vänner är världens bästa sak. Livet är världens bästa sak. Tack, och godnatt! <3

7.25.2012

ÄNTLIGEN

Äntligen känns det bra i bröstkorgen. Sådär sprakande magiskt fantastiskt. Ni vet, den känslan som bara kommer ibland och som nästan slår en hårt i ansiktet (fast på ett bra sätt) och bara "här är jag! älska mig, älska känslan jag ger dig, gör något av den!!!"
Och så gör jag det.

Jag ritar mindmaps och listor, jag kollar upp saker jag borde kollat upp för (vad som känns som) hundra år sedan, jag gör det jag borde gjort igår och dagen innan det och jag klappar mig på axeln för att jag trotsar soffmyset och fotbollsmatchen mot en saftig löprunda. Det är en helt fantastisk känsla att älska sig själv. Älska ens person och allt som har med en att göra.

Så nu gäller det. Stora förändringen, eller snarare förändringarna, som ska ske i mitt liv. Nu. Jag ska bli allt jag hela tiden drömmer om att bli, eller att vara.

Jag har börjat träna. Regelbundet. Varannan dag springer jag (och ibland C) och det är en så himla episk känsla. Man springer och tror inte att man ska klara det men visst fan gör man det. Och varje dag blir bättre.

Och med att man börjar träna börjar allting att kännas bättre. Ens sömn är mycket bättre. Man är riktigt vaken när man är vaken. Man är så pigg och alert. Jag älskar den här nyfunna (men egentligen bortglömda ruvande) känslan!

Jag längtar så himla mycket till skolan. Till mitt tekniska basår. Ska bli så kul med rutiner, med att lära mig så mycket nytt! Allt jag kommer läsa det kommande året är helt nytt för mig. Det är som att öppna en helt ny dörr till en outforskad värld. Så himla fantastisk känsla.

Tänk vad underbart det kommer vara att att må så bra igen. Jag tycker fan att jag förtjänar det. Ja jisses.




6.10.2012

Det dunkar

Det dunkar av text inuti mig. Jag skriver och skriver men allting blir bara utkast för egentligen vet jag inte om jag vill dela med mig av det. Gråten ligger långt upp i halsen även fast jag inte vill.
Jag vet inte varför saker fortfarande gör ont fast det var månader, jag vet inte, försöker, försöker så jävla mycket att förstå men det går inte och till slut splittras jag ändå.

Jag gråter när ingen ser, på offentliga toaletter och jag bär inte smink längre trots att jag vill för det syns när tårar runnit genom rouge eller att mascaran blivit små stjärnstoft under ögonen. Obetydligt men så fruktansvärt tydligt. Visst är det löjligt ändå, på något skevt vis?

Och i allt detta röriga känner jag mig så himla förvirrad. Jag förstår inte mina egna känslor, jag är ju lycklig. Och olycklig. Glad, men ledsen. Jag vill förstå, försöker förstå men det går inte. Jag läser böcker och gråter bakom sidorna. Räknar tal och går in på toaletten och får ut lite frustration.
Jag kysser honom och samtidigt vill jag gråta. Bara storgråta rakt mot hans mjuka axlar. Han säger att han älskar mig, han säger att han finns där. För mig handlar det om att pussla ihop de bitarna i mitt röriga liv och försöka hantera att det finns någon där som bryr sig om mig så pass mycket. Jag vet att det finns andra älskande människor i mitt liv som bryr sig till den grad att jag knappt förstår dem, men jag vet det. Och jag uppskattar det.

Det här en slags melodramatisk text om vad som händer i mitt huvud. Egentligen borde jag inte slänga ut mitt splittrade jag för alla att trampa på, men på något vis kanske jag gör det verkligt genom att visa det. Gör mig själv verklig. Att våga vara ledsen, att våga visa att man inte är fantastisk eller perfekt. Jag är jag. Deal with it, liksom.


Jag har en kurs just nu. Den går väldigt bra. Jag lär mig så mycket och jag har gått på varenda lektion sedan kursen började. Jag pluggar varje dag efter skolan. Jag drömmer om kursen, jag vill gå dit, vara där, känna hur min hjärna bearbetar ny information. Jag älskar att det känns så här bra. Jag har saknat den känslan. På grund av dessa nostalgiska känslor har denna kurs öppnat nya dörrar för mig. Jag vill fortsätta på den linjen, läsa mer och mer och mer. Har saknat känslan av motivation. Av drömmar som känns som att de kan slå in, av att känna att lilla jag kan komma någonstans i världen. Är så otroligt tacksam för det.

Och även om saker känns jobbiga ändå så kommer jag att klara av dem så länge jag känner att de som älskar mig finns runt omkring mig och att min motivation och min inställning till mitt liv förblir densamma.

Kärlek.

5.14.2012

En hemsk kalender

Jag trodde aldrig att jag skulle sätta mig och skriva det här. Men jag känner att det gnager inom mig så att jag måste klia och när man kliar känns det bara ännu mer, så nu. Here goes.

Mitt liv från januari - 12 till nu, maj - 12, har varit totalt katastrof på ansvarshållet. Jag har knappt ord eller mod, eller kanske inte ens ork att försöka förklara. Men jag ska för min egen skull försöka.

Januari
Jag och Jessica utsätts för en blottare som mitt i natten följer efter oss och totalt förstör vår trygghet, min trygghet försvann ut från fönstret och har fortfarande inte kommit tillbaka.
Jag faller in i ett djupt svart hål och mår fruktansvärt dåligt. Det är en berg- och dalbana om hur jag ska bli bättre, må bättre. Träffar en terapeut som ska hjälpa mig att fixa allt inne i skallen. Inne i bröstkorgen.

Februari
Saker börjar sakta (och jag menar sakta) bli lite bättre. Försöker fokusera på att gå på lektioner och göra mina läxor och plugga plugga plugga, jobba med världens roligaste spex (som jag så djupt älskar), diska, må bättre. Må tusen gånger bättre. När jag på riktigt börjar våga mig ut på kvällen igen utan att prata i telefon med någon händer det igen. En man förföljer mig fram till min dörr och är hotfull.
Jag. Går. Sönder.

Mars
Flyttar temporärt ut ur min lägenhet för att jag inte klarar av att bo där mer. Försöker hitta en lösning. Försöker klara skolan, går inte så bra. Flunkar kurser. Blir arg, blir ledsen, besviken men mest likgiltig till allt som har med ansvar att göra, för att det knappt går att komma ur sängen utan att det gör ont i bröstkorgen. Jag gråter febrilt. Men det händer små fina saker då och då som gör att jag orkar tro att det kan bli bra, mina vänner kramar mig och bjuder på kaffe och låter mig få må skit. Jag får sova i ett pastellfärgat rum och får krama absolut fantastiska människor som på riktigt bryr sig om mig.
Träffar en fin person som får det att kittlas i magen och jag blir erbjuden temporärt hem för de kommande månaderna.

April
Flyttar innanför tullarna, åker hem och kramar min mamma, faller i 3-timmars gråt natten till att jag ska åka hem och känner att jag inte är redo att komma tillbaka till Stockholm. Känner att jag behöver min familj lite längre tid och jag blir så arg på mig själv, på allt. Blir kär och känner att det nog ändå kommer att bli bra. Men skolan är katastrof och jag håller kvar i de trådar som finns kvar för att kunna känna att jag kan göra något. Träffar terapeuten en gång i veckan och river upp sår efter sår för att kunna läka ordentligt.

Maj
Jag försöker fortsätta att plugga, försöker fixa det som ska lämnas in men det går sådär. Sätter mig och ska läsa men inget går riktigt in i huvudet för allt annat maler. Det kanske blir rättegång. Jag måste flytta igen. Jag hyperventilerar då och då och folk behandlar mig illa. Spexet blir succé och jag tror att jag vet vad jag ska jobba med. Vill ha stadga. Blir galen på att hänga löst, på att inte riktigt veta, på att vara fattig, trött på allt. Och ändå känns det som att det löser sig. I slutet kommer det att lösa sig på något magiskt vis, för så är livet. Men jag vet inte när eller hur, väntar bara otåligt på att vakna upp utan en sten som ligger över mina lungor som tynger allt. Håller tummarna.



4.22.2012

För att det är mitt liv

Jag sitter på en hård trästol i en liten lägenhet med högt i tak och jag känner doften av mitt te som luktar precis som höst luktar för mig och jag äter husmansknäckebröd med mjölkfritt smör på. Och jag tänker.

Jag tänker att våren känns iskall fortfarande och att det ibland fortfarande isar till på mina kinder av snöflingor som envisas med att komma tillbaka och förstöra mina förväntningar. Jag tänker på alla planer jag gjort upp med mina vänner och hur jag hoppas att allting kommer att hända.

Jag tänker att jag har gråtit mer än jag vill den senaste tiden och att det inte alltid har varit ledsna tårar. Att bra saker kan kännas så bra också att man faktiskt behöver gråta över dem. Att det är okej att känna så.

Jag tänker på att mina vänner är de bästa vännerna på jorden och att alla nog känner så om sina egna vänner, och så tänker jag att jag önskar att allting vore enklare med alla som jag håller kär. Att alla kunde förstå hur mycket jag älskar dem. Hur jag önskar att de kunde scanna mitt hjärta och bara, se.

Jag tänker att det är fruktansvärt roligt att skrika "WE ARE YOUR FRIENDS, YOU'LL NEVER BE ALONE AGAIN" i en mörk klubb med tio av mina bästa människor. Att Han är där och kysser mig i mörkret och ler som bara Han gör. Att det gör mig fånigt lycklig och att det egentligen inte går att vara fånigt lycklig. Man kan bara vara lycklig. För det finns inget fånigt i det alls.

Jag tänker att det inte finns något bättre just nu, än att vakna upp av riviga pussar i ansiktet, att vakna upp med armar hårt hållandes runt ens kropp och att hjärtat slår tusen gånger hårdare för att man fortfarande inte riktigt vågar tro att det som händer mig just precis nu faktiskt händer och inte är något som någon skriver om i en liten bok eller på en blogg eller visar i en film. Det är mitt liv och han är där lika mycket som jag är, han säger allt han säger till mig, det händer det är på riktigt. Han är på riktigt.

Jag tänker att om man får höra det man inte tror om sig själv tillräckligt ofta så börjar man tro på det själv. Att det inte behöver vara negativa saker utan att komplimanger faktiskt också fastnar i hjärnan. Till slut.

Jag tänker att skolan kväver mig men att mina vänner gör att det känns som att jag kommer kunna klara vad som helst i mitt liv och att jag är så fruktansvärt tacksam att jag har det livet jag har, de vännerna jag har, den lägenheten jag har, den mamma jag har, de intressen och hjärtesaker. Att jag är så tacksam att det känns i hela hjärtat, bröstkorgen och kroppen också. Precis det här tänker jag just precis nu.

Tack, för att alla ni som gör mitt liv så jävla värt, finns och vill det. Jag älskar er så himla himla mycket.

PUSS!!!

4.04.2012

Syftet med livet

En vän ställde en enkel fråga till mig tidigare ikväll.
Han frågade: Vad är syftet med ditt liv?

Jag blev lite ställd, för det kom från ingenstans och jag svarade att jag inte vet. Vem vet det? Tänkte jag.
Men frågan satt kvar i skallen och nu måste jag skriva om det, som att få skaka av det för att få kunna släppa det. Jag vill ju ha ett svar på frågan, det är väl det allting egentligen bottnar i.

Meningen med livet. Varför lever jag? Är det för att fortplanta mig, föda ut några individer som växer upp till vuxna och gör samma sak? Att finna mig själv? Att utforska världen?

Jag tror att en sak jag iallafall vill göra med mitt lev är att uppleva. Det är en väldigt abstrakt tanke, kanske, men jag menar att jag vill uppleva nya platser, flytta runt lite. Bo i olika världsdelar, uppleva olika kulturer. Hade velat bo i Japan ett slag, i Berlin några månader och New York. New Orleans och södern i USA. Känna solens gassande strålar mot mina nyckelben. Paris, självklart.

Jag skulle vilja ha ett jobb som man kan ta med, där jag bara behöver internet och en dator (och en kaffe) för att kunna jobba, jag tycker nog inte om tanken av att vara bunden någonstans.
Samtidigt kanske det är precis det som jag verkligen vill. Att ha en plats, någonstans där jag känner mig hemma och trygg. Där jag kan lägga mig i soffan och titta på en film eller ligga och dra mig en söndagsmorgon och läsa morgontidningen i lugn och ro medan jag sippar på kaffet.

Kanske är vad jag behöver, att få utforska världen för att först och främst se var jag hör hemma. Kanske hör jag hemma i ett trähus på landet, som jag alltid tänkt att jag gör, eller så hör jag hemma i en takvåning i en enorm stad, där jag har ett staffli alltid uppställt och där jag alltid har en flaska vin hemma. Kanske hör jag hemma  någonstans där jag är älskad för vem jag är och har hjärtefina vänner. Därför är det en väldigt läskig tanke att lämna Stockholm till exempel. Jag har bott här i snart tre år och jag trivs bra här, det är mycket skevheter, som vanligt, men jag har så otroligt fina vänner här. Jag blir lycklig av dem. De gör Stockholm värt att stå ut i. Och som en av mina finaste sa till mig; det kanske inte är staden jag behöver ändra, utan innehållet i mitt liv. Det är där felet ligger.
Och det är så himla sant.

Jag skulle vilja dansa till improviserad jazz mitt på gatan någonstans i Amerikas söder, med en klänning som svänger lika vackert som de långa grässtråna dansar i vinden, en sval sommarafton.
Jag skulle vilja gå på vinprovning på en vingård i Italien eller södra Frankrike.
Kanske lapa sol i Grekland. Och avsluta dagen med en riktig grekisk sallad.

Jag kanske borde leva "min vita dröm" som jag en gång skrev om, ärva ett piano och träffa den mest fantastiska taniga mannen som får det att börja leva. Kanske borde skaffa en permanent bostad som är min och ingen annans, där böcker ligger i hundratal och en katt stryker sig mot mitt ben.
Där mitt te aldrig tar slut och där grannarna vet mitt namn och hälsar på mig när de ser mig.
Jag kanske borde bo där det är mindre kallt och mer varmt.
Jag borde lära mig fler språk och läsa mer böcker på min fritid.

På ett sätt är allt detta väldigt löjligt att skriva. Jag om någon vet ju att livet inte är såhär enkelt och vackert. Det är inte en IKEA-katalog där alla ler och alla lösningar är så smarta att man bajsar på sig.
Livet är inte så. Livet slår en på käften minst två gånger per dag, och blir man inte ekonomiskt våldtagen av systemet så hyr man i tredje hand, på oviss tid. Livet.

Smaka på det ordet. Livet. Det är det du har just nu, när du läser den här texten, när du vaknar upp imorgon och diskar gårdagens disk. Det är det du har när du träffar den där personen du egentligen inte vill träffa men gör det ändå för att det är jobbigare att säga upp kontakten, trots att ni inte har ett dugg gemensamt längre. Livet är när någon snor din tvättid eller när din mamma ligger på sjukhuset döende av en sjukdom hon inte bestämt att få.

Ja, livet är så himla mycket. Men jag kanske väljer att se livet såhär drömskt som jag alltid gjort, för att orka med det. För att känna att jag vill gå upp i morgon bitti också. För att känna att saker är värda tiden  man lägger på dem, för att leva åt andra som inte får leva.

Jag vet inte vad syftet med mitt liv är, men det jag iallafall vet är att jag kommer att ta varenda chans jag kan få till att leva så bra som möjligt. Att få vara så lycklig som möjligt. Det, att få skratta med sina vänner eller gråta mot sin bästa väns axel, gör allt skit i livet värt, hur värt som helst faktiskt.


4.01.2012

Svår kärlek och förband

Jag går förbi mörka bilar med kritvit snö på taken i rask takt, går upp för backen och stannar utanför dörren. Jag tar av mig skorna innan jag går in och stänger dörren om mig så tyst det bara går när jag går in och ställer mig på mattan. Jag tassar uppför trapporna och smyger in i rummet, aktar mig för plankan på golvet som låter och lägger det luftiga täcket på mig och låter det sjunka långsamt över min iskalla sjuka kropp.

Jag tänker på en miljon saker men vissa saker stannar en millisekund längre och fastnar i mitt minne.
Enpersonmedvackertnamn. Ettsmsomenfilm. Enhemsktdåligjävlafestsomkostadepengarjagegentligenintehar. Vännermanaldrigvillskiljasfrånfördådörjag. Blommigttygmankangöraklänningarav. Kungsholmenlägenhetensomsnartärmin. Vitaminvattnetsomskagöramigfrisk. Dendärpersonensomkanskeintefinnsmenändåärhurtydligsomhelst. Gratiskorvutanföräckelfesten.


Jag tänker att jag snart kommer att somna, med en sårig hals, med ett dunkande huvud och med ingen fylla i kroppen alls. Att det sistnämnda smakar lite bättre än allt annat, att jag inte kommer att vakna upp halvdöd imorgon, att jag kanske vaknar upp trött och ynklig av förkylning men inte av något annat.

Och även om jag borde räcka fingret åt världen och be alla låta mig vara, gör jag inte det och jag har fortfarande inte kommit fram till om det är en positiv eller negativ sak, men jag tänker på det, vänder och vrider på det, men jag kan inte komma fram till ett vettigt svar och det dödar kanske mig lite inifrån, men jag dör efter kramar och kärlek från mina finaste och jag dör hårdare om jag får vara utan det.

Jag borde bara låta allting gå utan att lägga större vikt vid det. För så enkelt är livet.


3.27.2012

Här är den nakna sanningen


Jag tror att jag har tappat bort mig själv. Någonstans på vägen till att bli helt självständig försvann mitt Jag. Den jag är, det som definierar mig, eller åtminstonde vetskapen om vad det är. Jag jobbade så hårt på att bygga upp en stark sköld, någon form av järndräkt som skulle fungera som ett extra skydd så att när livet kändes lite för mycket så skulle jag iallafall överleva det.
Pengar, bostad, vänskaper, allting var så fragilt, jag var fragil.
Nu har jag väl funnit någon form av stabilitet, samtidigt inte alls. Jag har ingen fast bostad, jag får pengar av staten. Inte alls stabilt, faktiskt.

Men det viktiga här är faktiskt inte stabiliteten, det viktiga här att poängtera, är att Jag försvann på vägen. Jag som hade så extremt tydliga riktlinjer om vad jag tycker om, hur jag fungerar, vad som får mig att tåra upp och vad jag blir så glad av att hjärtat slår i 180.
Vad hände med allt detta? Vad hände främst med mig? Vad hände med alla skivor med skev musik, med alla sena nätter av kreativt skapande eller mitt självsäkra sätt att se på livet?

Allt och alla är under konstant förändring, det vet jag, men ofta brukar man åtminstonde behålla sin identitet trots att man förändras, eller att ens omgivning förändras. Jag har verkligen råkat glömma bort att ta med mig det viktigaste på min resa igenom livet, nämligen mig själv.

Det här är nog ganska abstrakt och svårt att förstå om man inte har mitt huvud att tänka igenom när man läser igenom det här.
Men för att förenkla det enormt, kan man säga att jag kontinuerligt sparat bilder från olika källor med bilder jag tycker "är jag". Om man nu kan säga så.

Och idag vaknade jag, gick in på en sida jag tittar på bilder på, och någonting knäppte till i min bröstkorg. Jag känner inte personen som har tagit bilderna, jag har ingen aning om vem det är. Men genom hens lins, fångade hen en liten bit av mig, eller vad som definierar mig.

En gång, när jag var 15, rymde jag nästan till Paris. Jag visste att jag hörde hemma där, på något vis. Jag hade aldrig varit där, nej, bara sett bilder, filmer och lyssnat otåliga timmar på bland annat Edith, suttit och letat efter språkspel så jag kunde försöka lära mig lite mer ord och meningar, så att jag kunde ta mig dit. Jag brydde mig faktiskt inte, jag skulle dit, kosta vad det kosta vill.
Och så en natt. Jag satt och stirrade på skärmen och världen sov men det gjorde inte jag och jag satt inne på hemsidan där man köper flygbiljetter och jag behövde bara trycka bekräfta. 
Jag gjorde aldrig det. För något sa mig att det inte skulle bli så fint som jag hade tänkt mig. Jag behövde en plan, behövde mer pengar. Behövde något tak över huvudet först. Sen, sen Bella, sa jag till mig själv med en len röst. Och jag tog en stor klunk av teet.

Jag tog mig inte till Paris förrän jag var 19 år istället. Februari och det regnade och jag grät floder av glädje inuti men utanpå log jag bara stort. Tittade ut på var jag hörde hemma och jag visste. Jag visste att jag hade hittat hem.
Jag var där i fem dagar, jag  var så absurt lycklig, som i en trans och varje steg jag tog på gatorna registrerades i mitt system och jag visste att ingenting på hela jorden betydde något, för nu var jag här.
Jag återvände till ett regnigt Stockholm, till ett dåligt jobb och ingen stabilitet. Grät floder, nu utanpå. Kunde inte förklara för någon. 

Konstant beroende av min omgivning på något vis, under konstant förändring och en strävan efter det bästa hela tiden, trots att jag inte visste riktigt vad det var eller hur jag skulle uppnå det, jag fortsatte att hoppas, hålla hårt i tanken om att det skulle visst gå. Jag ska må fruktansvärt bra igen, en vacker dag. Idag är det en vacker dag ute och jag är fortfarande inte riktigt okej.


Mitt Paris försvann lite och jag försöker förstå varför, jag älskar fortfarande staden och jag vill fortfarande bo där, men jag har slutat vara modig, slutat tänk på mig själv först, men främst slutat våga. Och varje gång jag tänker på det så blir jag så himla arg och besviken på mig själv. Varför vågar jag inte följa mina drömmar längre? Jävlajävlaskit.

Sedan insåg jag att jag kanske ändå hade uppnått mina drömmar lite. Att när jag flyttade hit, helt ensam med mina böcker, med mina klänningar och med en inställning som egentligen bara skulle kunna gynna mig, kanske jag ändå uppnådde kvoten av att "uppnå lycka" om än bara halvt.
Jag blev kär, jag slutade vara kär, jag flyttade, jag flyttade fem gånger till, jag pluggade, sluta plugga, började plugga igen. Och som något märkligt instuderat schema, inser jag att jag kanske ändå gillar det jag håller på med varje dag. Kanske ändå liksom.

Jag kanske bara behöver hitta tillbaka till mina grundbultar igen. Till det som är jag, uppfylla den kvoten också. Göra det där som alltid gjorde mig lycklig när jag var som mest sargad. Det som fick mig att le när mitt hjärta konstant grät. 
Jag sparar dessa förbannade bilder i min mapp på datorn och jag hoppas kanske att de ska bli mitt liv någon gång. Att varenda bild egentligen bara är en knäppt bild av en liten del av mig. Att den mörkgråa soffan med kuddar i olika färger är min, att ljuslyktorna hänger i min balkong. Att det är min fika på bilderna och att det är mitt långa hår som svallar på vissa bilder.
Kanske försöker jag bara bocka av mål av vad det är jag vet att jag vill leva med, för att jag vet att det egentligen är det som gör mig lycklig.

Att skriva. Att skapa, att tala och att göra en förändring. Jag vet inte hur jag bäst ska förklara det för någon, hur det känns inuti mitt huvud eller i min lilla rökta bröstkorg, hur svårt det känns eller hur viktigt det är för mig att inte göra fel. Att jag liksom redan gett så mycket tid av mig och mitt liv till folk som inte förtjänar det, till folk som trampat på mig och ibland gör jag nog det fortfarande. Jag vet inte hur mycket man egentligen tror att man kan kontrollera sådant där, men ibland tror jag att det fortfarande händer, även om jag kommer på det fortare och löser det innan det gått för långt. 

Nej, jag vet inte hur jag ska uppnå allt, men jag tror att det kanske handlar om att fortsätta drömma men att även göra de där drömmarna till delmål och uppnå dem en efter en, och jag är ju på god väg, faktiskt. Jag måste bara fortsätta våga och inse att jag är äldre det och med det kommer insikt och klokhet som jag inte hade när jag var 15, även om jag på ett sätt var modigare då (eller kanske dumdristig men jag väljer att inte se för djupt in i det) 

Kanske handlar det om att fortsätta spendera mina dagar med bra människor som tillsammans med mig gör bra saker och att låta mig själv skapa mer, prata mer och leva mer. Så hej, jag behöver bara påminna mig själv om det här ibland. 

Att fortsätta våga, att fortsätta lova mitt lilla jag att det visst går. Med lite mod och lite dumdristighet kommer jag att våga allt.