Svår kärlek och förband

Jag går förbi mörka bilar med kritvit snö på taken i rask takt, går upp för backen och stannar utanför dörren. Jag tar av mig skorna innan jag går in och stänger dörren om mig så tyst det bara går när jag går in och ställer mig på mattan. Jag tassar uppför trapporna och smyger in i rummet, aktar mig för plankan på golvet som låter och lägger det luftiga täcket på mig och låter det sjunka långsamt över min iskalla sjuka kropp.

Jag tänker på en miljon saker men vissa saker stannar en millisekund längre och fastnar i mitt minne.
Enpersonmedvackertnamn. Ettsmsomenfilm. Enhemsktdåligjävlafestsomkostadepengarjagegentligenintehar. Vännermanaldrigvillskiljasfrånfördådörjag. Blommigttygmankangöraklänningarav. Kungsholmenlägenhetensomsnartärmin. Vitaminvattnetsomskagöramigfrisk. Dendärpersonensomkanskeintefinnsmenändåärhurtydligsomhelst. Gratiskorvutanföräckelfesten.


Jag tänker att jag snart kommer att somna, med en sårig hals, med ett dunkande huvud och med ingen fylla i kroppen alls. Att det sistnämnda smakar lite bättre än allt annat, att jag inte kommer att vakna upp halvdöd imorgon, att jag kanske vaknar upp trött och ynklig av förkylning men inte av något annat.

Och även om jag borde räcka fingret åt världen och be alla låta mig vara, gör jag inte det och jag har fortfarande inte kommit fram till om det är en positiv eller negativ sak, men jag tänker på det, vänder och vrider på det, men jag kan inte komma fram till ett vettigt svar och det dödar kanske mig lite inifrån, men jag dör efter kramar och kärlek från mina finaste och jag dör hårdare om jag får vara utan det.

Jag borde bara låta allting gå utan att lägga större vikt vid det. För så enkelt är livet.