Syftet med livet

En vän ställde en enkel fråga till mig tidigare ikväll.
Han frågade: Vad är syftet med ditt liv?

Jag blev lite ställd, för det kom från ingenstans och jag svarade att jag inte vet. Vem vet det? Tänkte jag.
Men frågan satt kvar i skallen och nu måste jag skriva om det, som att få skaka av det för att få kunna släppa det. Jag vill ju ha ett svar på frågan, det är väl det allting egentligen bottnar i.

Meningen med livet. Varför lever jag? Är det för att fortplanta mig, föda ut några individer som växer upp till vuxna och gör samma sak? Att finna mig själv? Att utforska världen?

Jag tror att en sak jag iallafall vill göra med mitt lev är att uppleva. Det är en väldigt abstrakt tanke, kanske, men jag menar att jag vill uppleva nya platser, flytta runt lite. Bo i olika världsdelar, uppleva olika kulturer. Hade velat bo i Japan ett slag, i Berlin några månader och New York. New Orleans och södern i USA. Känna solens gassande strålar mot mina nyckelben. Paris, självklart.

Jag skulle vilja ha ett jobb som man kan ta med, där jag bara behöver internet och en dator (och en kaffe) för att kunna jobba, jag tycker nog inte om tanken av att vara bunden någonstans.
Samtidigt kanske det är precis det som jag verkligen vill. Att ha en plats, någonstans där jag känner mig hemma och trygg. Där jag kan lägga mig i soffan och titta på en film eller ligga och dra mig en söndagsmorgon och läsa morgontidningen i lugn och ro medan jag sippar på kaffet.

Kanske är vad jag behöver, att få utforska världen för att först och främst se var jag hör hemma. Kanske hör jag hemma i ett trähus på landet, som jag alltid tänkt att jag gör, eller så hör jag hemma i en takvåning i en enorm stad, där jag har ett staffli alltid uppställt och där jag alltid har en flaska vin hemma. Kanske hör jag hemma  någonstans där jag är älskad för vem jag är och har hjärtefina vänner. Därför är det en väldigt läskig tanke att lämna Stockholm till exempel. Jag har bott här i snart tre år och jag trivs bra här, det är mycket skevheter, som vanligt, men jag har så otroligt fina vänner här. Jag blir lycklig av dem. De gör Stockholm värt att stå ut i. Och som en av mina finaste sa till mig; det kanske inte är staden jag behöver ändra, utan innehållet i mitt liv. Det är där felet ligger.
Och det är så himla sant.

Jag skulle vilja dansa till improviserad jazz mitt på gatan någonstans i Amerikas söder, med en klänning som svänger lika vackert som de långa grässtråna dansar i vinden, en sval sommarafton.
Jag skulle vilja gå på vinprovning på en vingård i Italien eller södra Frankrike.
Kanske lapa sol i Grekland. Och avsluta dagen med en riktig grekisk sallad.

Jag kanske borde leva "min vita dröm" som jag en gång skrev om, ärva ett piano och träffa den mest fantastiska taniga mannen som får det att börja leva. Kanske borde skaffa en permanent bostad som är min och ingen annans, där böcker ligger i hundratal och en katt stryker sig mot mitt ben.
Där mitt te aldrig tar slut och där grannarna vet mitt namn och hälsar på mig när de ser mig.
Jag kanske borde bo där det är mindre kallt och mer varmt.
Jag borde lära mig fler språk och läsa mer böcker på min fritid.

På ett sätt är allt detta väldigt löjligt att skriva. Jag om någon vet ju att livet inte är såhär enkelt och vackert. Det är inte en IKEA-katalog där alla ler och alla lösningar är så smarta att man bajsar på sig.
Livet är inte så. Livet slår en på käften minst två gånger per dag, och blir man inte ekonomiskt våldtagen av systemet så hyr man i tredje hand, på oviss tid. Livet.

Smaka på det ordet. Livet. Det är det du har just nu, när du läser den här texten, när du vaknar upp imorgon och diskar gårdagens disk. Det är det du har när du träffar den där personen du egentligen inte vill träffa men gör det ändå för att det är jobbigare att säga upp kontakten, trots att ni inte har ett dugg gemensamt längre. Livet är när någon snor din tvättid eller när din mamma ligger på sjukhuset döende av en sjukdom hon inte bestämt att få.

Ja, livet är så himla mycket. Men jag kanske väljer att se livet såhär drömskt som jag alltid gjort, för att orka med det. För att känna att jag vill gå upp i morgon bitti också. För att känna att saker är värda tiden  man lägger på dem, för att leva åt andra som inte får leva.

Jag vet inte vad syftet med mitt liv är, men det jag iallafall vet är att jag kommer att ta varenda chans jag kan få till att leva så bra som möjligt. Att få vara så lycklig som möjligt. Det, att få skratta med sina vänner eller gråta mot sin bästa väns axel, gör allt skit i livet värt, hur värt som helst faktiskt.