För att det är mitt liv

Jag sitter på en hård trästol i en liten lägenhet med högt i tak och jag känner doften av mitt te som luktar precis som höst luktar för mig och jag äter husmansknäckebröd med mjölkfritt smör på. Och jag tänker.

Jag tänker att våren känns iskall fortfarande och att det ibland fortfarande isar till på mina kinder av snöflingor som envisas med att komma tillbaka och förstöra mina förväntningar. Jag tänker på alla planer jag gjort upp med mina vänner och hur jag hoppas att allting kommer att hända.

Jag tänker att jag har gråtit mer än jag vill den senaste tiden och att det inte alltid har varit ledsna tårar. Att bra saker kan kännas så bra också att man faktiskt behöver gråta över dem. Att det är okej att känna så.

Jag tänker på att mina vänner är de bästa vännerna på jorden och att alla nog känner så om sina egna vänner, och så tänker jag att jag önskar att allting vore enklare med alla som jag håller kär. Att alla kunde förstå hur mycket jag älskar dem. Hur jag önskar att de kunde scanna mitt hjärta och bara, se.

Jag tänker att det är fruktansvärt roligt att skrika "WE ARE YOUR FRIENDS, YOU'LL NEVER BE ALONE AGAIN" i en mörk klubb med tio av mina bästa människor. Att Han är där och kysser mig i mörkret och ler som bara Han gör. Att det gör mig fånigt lycklig och att det egentligen inte går att vara fånigt lycklig. Man kan bara vara lycklig. För det finns inget fånigt i det alls.

Jag tänker att det inte finns något bättre just nu, än att vakna upp av riviga pussar i ansiktet, att vakna upp med armar hårt hållandes runt ens kropp och att hjärtat slår tusen gånger hårdare för att man fortfarande inte riktigt vågar tro att det som händer mig just precis nu faktiskt händer och inte är något som någon skriver om i en liten bok eller på en blogg eller visar i en film. Det är mitt liv och han är där lika mycket som jag är, han säger allt han säger till mig, det händer det är på riktigt. Han är på riktigt.

Jag tänker att om man får höra det man inte tror om sig själv tillräckligt ofta så börjar man tro på det själv. Att det inte behöver vara negativa saker utan att komplimanger faktiskt också fastnar i hjärnan. Till slut.

Jag tänker att skolan kväver mig men att mina vänner gör att det känns som att jag kommer kunna klara vad som helst i mitt liv och att jag är så fruktansvärt tacksam att jag har det livet jag har, de vännerna jag har, den lägenheten jag har, den mamma jag har, de intressen och hjärtesaker. Att jag är så tacksam att det känns i hela hjärtat, bröstkorgen och kroppen också. Precis det här tänker jag just precis nu.

Tack, för att alla ni som gör mitt liv så jävla värt, finns och vill det. Jag älskar er så himla himla mycket.

PUSS!!!