4.07.2014

Tacksam implosion

Det är som en total implosion inom mig. Den når ut till varenda lilla centimeter av min kropp och jag blundar extra hårt när den når hjärtat. Ännu är jag hel.
Ännu klarar jag av den fysiska chocken av förändringarna som nyligen skett.
Jag skattar mig lycklig åt att jag ändå är jag. Att jag har integritet.
Men det smärtar att ibland tänka rätt.
Och så tacksam är jag som är älskad.
Av alla, av honom, av dem. Tacksam.

Tiden och havet

Tiden far iväg i takt med min resas rörelse. Jag ser ut och ser världens suddiga gränser och jag undrar om det slutar med rörelsen för att jag gör det. Undrar när jag ska finna min känsla av stabilitet, om jag klarar att gå vidare. Om det blir som jag önskar någon gång.
Jag känner mig så himla fragil. Som att minsta vindpust kommer bräcka mig. Ta itu mig i bitar som aldrig finner sin plats igen. Jag frågar havet. Jag står inför det och jag låter det storma mot min hud. Vet inte vad annars jag ska göra mer. Jag låter sältan i luften slå fram tårarna. Jag låter det ruska om mig.
Frågar om jag kommer bli bra igen. Det lugnar sig markant innan det tar ett djupt andetag och sedan kastar vågorna åt mitt håll. Jag gråter.
Vill bara bli omfamnad, vill att världen ska låta mig vara ifred och samtidigt vill jag inget annat än att finnas i ett sammanhang. Jag splittras i rätta val som behöver tas, som har tagits. Jag måste ta extra andetag ibland, så till grad att det blir tungt, när andetagen smärtar. Jag omfamnar mig själv nu. Håller hårt.