En gång vägde jag 103 kg

När jag var 14 år gick jag upp extremt mycket i vikt, på väldigt lite tid.
Jag vägde som mest 103 kg och jag mådde fruktansvärt dåligt, egentligen vet jag inte den exakta orsaken till min viktuppgång men jag tror det är en blandning av depression, att jag slutade träna och åt dålig mat. En coctail av dålighet.

Men jag bestämde mig för att det måste förändras, jag hatade att titta mig i spegeln, hatade att se på min kropp och behöva förstå att det faktiskt var min. Jag satt fast i kroppen jag avskydde att se.

Så jag började äta på bestämda  tider och försökte att skära ner på kolhydrater, ris pasta potatis. You know, det som alla vet. Började cykla istället för att åka buss och började bry mig om mig själv, jag tänkte att jag respekterar mig själv tillräckligt för att sluta se ut såhär.

Idag är det sju år sedan jag började gå ner och jag har gått ner 30 kilo. Nu brukar jag ligga på runt 70-75 beroende på hur jag mår och sådär. Jag är jävligt nöjd med det. Enligt mitt BMI borde jag gå ner ytterligare tio kilo men vad fan. Jag mår bra. Jag tycker att jag ser bra ut. Främst av allt är jag stolt över mig, min kropp och hur den här viktminskningsresan sett ut.

Här är några bilder från 14 år och framåt.

Här är jag 14 år gammal, innan jag gick upp alla kilon.

Här är en lucka emellan, men här är en bild från 2006 tror jag, överviktig. Mådde kasst.

2007. Kommentar överflödig.

Tydlig bild. Huj. 2007

Det är nästan exakt ett år mellan denna bild och bilden över. Stor skillnad. 2008.

Egentligen en ganska kass bildvisning. Men 2009 såg jag ut såhär.

Jag tog studenten 2010 och hade gått upp i vikt igen, dock inte lika mycket som min maxvikt.

2011 syntes det att jag gick ner 2010-övervikten.

Och nu ser jag ut såhär. 2012. Gått ner några kilon från förra året. Jag älskar min kropp!

Varför valde jag då att skriva om detta? Jo, för att idag vaknade jag upp på morgonen, såg mig i spegeln och tyckte att jag ser tjock ut. Jag vet inte om det var tanke jag själv faktiskt tycker eller om det är för att jag SKA se ut på ett visst sätt som ung kvinna i dagens samhälle. Men om vi skiter i samhällsdebatten så kände jag att jag var tvungen att göra det här, för att själv med egna ögon banka in i skallen att jag inte alls är tjock. Att jag ser så jävla bra ut precis som jag gör och att om jag inte hade gått ner ett gram i mitt liv mer, så hade det varit helt okej. Jag är jätteledsen å min kropps vägnar att den fått utsättas för så mycket viktupp- och nedgångar, men jag vet inte. Det kanske bara är så.

Hur som helst, tack för att du tog dig tid att läsa detta. Du är otroligt fantastisk och vacker! Glöm inte det. Peace.