Från och med du

Jag vet inte hur jag ska skriva det  här till dig.
Hur jag ska forma orden så att du kommer förstå innebörden, hur tungt de väger.

Det känns som att vad jag än skriver blir serenader som blir alldeles för kletiga, sådant man skrattar åt när man läser, inte tar åt sig och känner i bröstkorgen efteråt. 

Men jag ska försöka förklara hur allt som har hänt har förändrat mig till personen jag är just den här minuten som jag knappar ned orden till dig. Så att du kanske förstår.

Det började en vinternatt när jag står och väntar på bussen och jag var egentligen för trött för att orka stå upp ens, men jag tänkte att jag kommer frysa fast om jag sätter mig.

Imorgon hittar de mig död med Antony & The Johnsons i öronen fortfarande spelandes, fastfrusen på en träbänk ingen annan varit så dum att sätta sig på, som jag.

Men jag står och väntar alldeles alldeles ensam när du plötsligt rundar ett hörn och skriker från andra sidan gatan till mig.

Jag plockar ut min snäcka ur ena örat och gestikulerar med armen. Röker du? Snälla säg ja! Skriker du igen. Jag fifflar upp paketet och säger ja och viftar hit dig.

Egentligen är jag otroligt socialt inkompetent, det har förstört relationerna jag försökt bygga med många under åren, men när jag står där berusad en iskall vinternatt så skiter jag i det.

Du kommer fram till mig, du har rivit upp dina strumpbyxor och jag frågar om du är okej, fast jag inser att det inte behöver betyda något men du svarar att du halkade och slog i ditt knä.

När jag tänder din cigarett ser du mig rakt i ögonen och väjer inte blicken en millisekund. Du står kvar och väntar på bussen med mig, fast du inte alls ska åt det här hållet fastställer du ganska tidigt.

Men när bussen kommer åkandes mot mig så tar du plötsligt min hand och frågar om du får åka med. Jag nickar bara, inuti mig imploderar jag men utanpå är jag för frusen, för rädd och för socialt missanpassad för att kunna uttrycka några gladare uttryck. Du verkar inte det minsta nervös, blyg eller rädd. Jag skulle i praktiken kunna vara vem som helst som skulle kunna göra vad som helst, men du litar blint på mig och något i det gör mig nyfiken.

Jag minns att vi sitter längst bak i bussen för det är närmast motorn och varmast och du plockar upp något märkligt ur din jackficka och drar fingret mot en rostig kant. Jag frågar dig vad det är och du säger en liten trasig lampa som sitter fast på en metallplatta, och någon hade bara slängt den och du tyckte den såg ut att behöva en kompis. Jag skrattar. En kompis? 

Men du skrattar inte. För du menar det du säger. En kompis, ja. Det är väl inte konstigt? Det är en pryl som fungerat någon gång, som gjort vad den är byggd att göra och nu funkar den inte mer och då bara kastar någon iväg den. Som människor gör med varandra.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig, alkoholen liksom försvinner ur blodet i några sekunder och jag försöker komma på vad jag ska säga härnäst.

Men du lägger ner lampan med rostiga metallkanter i fickan igen och drar min jacka mot dig och kysser mig. 

Och det är som att ha hittat hem för dina läppar är som något jag upplevt varje dag av mitt liv och berusningen värmer mig rakt inifrån igen och du viskar med läpparna mot mina fortfarande att det är allt eller inget nu.

Allt eller inget. Jag smakade på orden hela bussfärden hem.

Vi kastade av oss från bussen och jag tänker att hela världen är extra tyst ikväll för du tar all plats, du tar all plats för att det var jävla meningen att jag och du skulle röka tillsammans och diskutera en trasig lampa och känna att en kyss skulle kunna vända upp och ner på hela världens fysik, för en kyssekund. 

Och när du stiger in i min hall för första gången och sätter dig ner för att snöra av dig dina kängor, är det som att det redan finns en plats för skorna i hyllan, som att du redan varit där och redan bestämt att du ska ha en viss plats i mitt liv.

Du säger att jag har ett litet vrå i en stor värld som blir till det mest viktiga man kan ha och jag nickar och sätter på te-vatten, så att vi kan tina upp någon gång men du tar bara mina händer och lägger mig på golvet, mitt på golvet och tar en filt från den lilla soffan och så lägger du den över oss och säger att vi har ett ännu mindre vrå i den minsta vrån i världen. Att det alltid går att göra det mindre.

Jag ser på dig med stora ögon och du viskar att just precis nu är det bara du och jag mot hela världen, oavsett var vi hamnar imorgon eller aldrig pratar igen så är det du och jag just precis nu.

Jag hör mig säga att jag aldrig vill sluta prata med dig och du sätter dig gränsle över mig och har händerna runt mitt ansikte och kysser mig mjukt och varmt och hemmakänslan finns kvar i den kyssen också.

När jag vaknar på morgonen inrullad i lakanet och din nakna kropp bredvid mig tänker jag att jag är så rädd att det inte var du och jag igår utan alkoholdu och alkoholjag men jag lägger min arm om dig och vågar inte krama dig hårt för jag är så rädd att du ska tänka att jag bara är en typisk person som använder dig som ett kåtredskap. Och så är det ju inte. Alla andra gånger är det så. Men inte nu.

När du vaknar sitter jag i fönstret och röker, förfrusen men lyckligare än alla andra dagar i mitt liv, det är jag helt säker på. Jag fattar inte varför, jag fattar inte.

Men du sätter dig bakom mig och lägger benen kring mina och tar ett bloss från min cigarett och säger, vi är inte ingenting, du och jag, du vet det eller hur?

Och nu är det sommar och vi överlevde den bittra vintern sida vid sida. Vi är på äventyr mest jämt och hur jag än försöker vrida och vända på det här så finns det inget dåligt med oss. Det finns inte det och varje gång jag tänker på att du finns i mitt liv och vill vara med mig, hela tiden bara vara min, så får jag en glad smärta i magen som aldrig är dålig. 

För jag älskar ju dig, jag gör det. Jag trodde inte jag kunde prata med någon som skulle kunna vara något mer än en bekant egentligen, och du kommer in och svänger om mitt liv så att det blir så fantastiskt. 

Jag förstår inte hur du vågade komma fram till mig. Jag förstår inte hur du vågade fråga mig om du kunde ta bussen med mig. Hur du vågade sätta dig på mitt hallgolv och ta den platsen. 

Nu är det natt igen och det rengar ute och du sover djupt i min säng, alldeles blöt i ansiktet fortfarande av gråt. Vi pratade ikväll och jag vet inte hur jag hackade fram något om att jag inte vet vad jag känner för dig och det tolkades som att jag inte känner något, men jag känner ju massor. Säkert miljoner känslor dyker upp så fort jag hör ditt namn eller bilden av dig dyker upp i mitt huvud. 

Så jag ville skriva det här, för att text är enklare att formulera sig genom, jag får tid att tänka och klura. Jag vet att vi är olika. Jag vet att jag är långsammare i det att jag inte kan komma fram till allt på en gång, jag avundas dig det. Du är som en raket. Men du grät mot mina axlar och trodde att jag ville att vi skulle sluta vara, men jag övertalade dig om att snälla stanna, och du gjorde det. Alldeles utmattad somnade du i min säng som tycker om att ha dig där. Det får vara så. Att jag bara kan skriva till dig om sådant här. 

Jag älskar ju dig.