Varför jag gör det jag gör

Idag är det 22 dagar sedan jag började engagera mig i föreningen Varken Hora Eller Kuvad och det har verkligen varit en så himla stark, läskig och spännande början på ett arbete som aldrig kommer ta slut. 

När jag började prata öppet om att jag varit utsatt för hedersförtryck visste jag inte alls vad jag skulle få för reaktion tillbaka. Det är en otrolig skam att prata om detta, trots att det är Sverige 2012 vi pratar om. Jag har alltid skämts över min historia. När jag var liten önskade jag inget annat än att vara blond blåögd och pursvensk. Vad det nu är. 
Men kan man egentligen klandra ett barn för att känna så? Inte nog med att man växer upp i en miljö som är fientlig till en på grund av ens utseende, men man blir också otroligt förtryckt hemma, där det ska vara tryggt. Där blev jag mer nertrampad än någon annanstans. 

Men jag kan iallafall säga att reaktionerna har varit så himla positiva. Ingen har sagt något kränkande, ingen har ifrågasatt min roll i det hela, ingen har skrattat åt mig, eller förminskat mig. För det är jag evigt tacksam. Egentligen handlar det inte om vad andra tycker om hur jag har upplevt det här, utan det handlar om hur man väljer att hantera problemet i fråga. Hur ser man på hederskulturen?
När jag har pratat med vänner om det här har svaren varit skiftande. Ofta delar man samma fördomar om vem som utsätts för det här, var i världen det finns och så vidare. Man kanske måste börja med att fråga sig: Vad är hederskultur?
Det är ju självklart en fråga i sig, som jag inte tar upp nu.

Jag blev faster för tre månader sedan, till ett litet knyte som är så himla himla fin. Egentligen spelar hens kön inte roll men jag tänker säga vad det är ändå, mer för att stärka min poäng ytterligare.
Barnet är en flicka. Min första tanke var när jag fick veta om att min bror skulle bli pappa till en dotter, var faktiskt rädsla. Eftersom jag vet att släkten som utsatte mig för det jag utsattes för, även kommer vara hennes släkt, blev jag extra känslig för det.

Det är ju förstås underförstått varför jag kände som jag gjorde. Jag är rädd att hon också ska bli utsatt. Känna sig som jag gjorde. 

Därför känner jag att mitt jobb i föreningen är otroligt viktigt. 
Eftersom jag vet att det jag gör, hur jobbigt och läskigt det än är eller känns, är oerhört viktigt för de flickor och pojkar där ute som varje dag utsätts för det här och inte förstår att det finns hjälp att få, eftersom ingen säger till dem eller visar dem. 


Jag vill att min brorsdotter växer upp i en värld som värnar om henne, älskar henne för att hon är en människa, inte ett objekt, inte en kvinna, inte ett offer för en kultur som krossar människor.
Det här jobbet är så viktigt för att varenda människa på den här jorden ska ha rätt till sina mänskliga rättigheter, aldrig behöva bli kränkt på grund av hur hen ser ut, har för sexuell läggning, eller tror på. Eller något annat överhuvudtaget. 

Jag kan fortfarande tycka att det känns jobbigt att vara så här öppen om mitt liv. Det har alltid varit en, för offentligheten, helt oexisterande bit som inte fanns där förrän jag öppnade upp mig tillräckligt och sa något om det. Men det hände sällan eftersom jag som sagt skämdes något så fruktansvärt över det. Och nu säger jag det nästan rakt av, lägger liksom en bomb. Men människorna som hört det har liksom bara reagerat på ett sätt som fått mig att våga fortsätta. Våga känna att det inte alls är farligt.