Han talar tyst om den laddade kemin som bryter sig som en mur emellan oss. Den finns inte alltid där, men definitivt ibland.
Jag slickar såren efter varje iskallt bemötande och övertalar mig konstant om att det inte är mitt fel.
Det är inte jag.
Och fastän dagarna går som minuter så drömmer jag om att någon gång få hålla hans varma hand igen, då den gav mig trygghet jag aldrig förstod att jag fattades.
Han lade grunden för ett bra år utan att förstå det, han kysste mig på varje centimeter av min kropp, med blyga ögon men kärlekslustna läppar. Han strök mig i nacken tills jag somnade och lade huvudet lätt mot min axel så att jag kände hans andetag mot min arm.
Hans blick brann när vi diskuterade samtidigt som den flackade osäkert om han var ute på djupt vatten. Han fick mig att bli stabil, han blev min sten som fick mig att stå kvar. Inte låta stormen ta mig som så många gånger förr. Det är dags nu, det är nu, nu det händer mig. Jag blundar och ler, biter mig i underläppen och ler samtidigt. Han förstår nog inte mina tankar och jag nog inte hans, men jag förstår gott de som cirkulerar omkring i mitt huvud. Och jag vet.
Jag vet att jag lurar mig själv för att må lite bättre. Vet att jag nog kan få mig själv att ljuga länge nog. Men sanningen kommer hinna ikapp mig innan jag hinner andas igen eftersom livet inte är så enkelt, livet spelar inte mina regler, det skiter i mig. Jag harklar mig igen, nu ännu tydligare. Jag ser på honom.
Kom igen nu. Kom hit.
Men han ser inte mig nu heller. Fortfarande det tysta talandet och det tjocka blocket av is emellan oss igen. Det smälter för långsamt, jag tappar taget.
Nu försvinner jag från oss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar