Så när jag ringer honom och han bekräftar det jag anade, när jag börjar gråta i telefon och det är så smärtsamt och äkta. Det är livet som påminde mig om dess existens och som viskade i mitt öra att, nej, du kan inte bestämma allt. Du kan inte göra det bättre för någon annan än dig.
Han älskar dig och han kommer aldrig att lämna dig. Han älskar dig och han kommer alltid att finnas kvar.
Jag föll i bitar och det regnade våldsamt i mitt ansikte.
Hörde orden formas till meningar formas till sanningar som jag inte vill höra. Som jag vill sudda bort, kasta ut, förändra till vad jag vill att de ska vara. Men de kommer aldrig att vara mina sanningar eftersom jag ljuger för mig själv tills det känns bra igen. Lögnen värmer min tunga bröstkorg och jag ler tills jag vaggas in i sömnens ljuva trygghet.
Jag flätar kransar runt min falska trygghet för att klara av att leva. Jag bygger sten för sten för att skapa muren kring mitt hjärta. Jag orkar andas i några sekunder till när han säger att han älskar mig.
Jag faller inte samman mer. Jag tar den hårda smällen. Jag plockar isär den. Jag delar upp den efter svårighetsgrad. Jag bygger upp den igen. Till min trygghet. Till mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar