Hjärtat dunkar hårt hårt hårt

Jag hade en tendens att jämt drömma mig bort när jag var yngre. Varje gång otryggheten kröp sig på eller jag kände mig fullkomligt maktlös över mitt eget liv, gömde jag mig i tankarna om ett bättre liv, någonstans långt bort från här.

Jag minns att min mest tydliga dröm var att hitta en liten stad med femtiotalshus i blekgul färg överallt, med tegelplattor på taket och fönster med träramar. Jag drömde att jag skulle ha en liten lägenhet med två små rum och ett kök med luckor som ingen bytt ut sedan husen byggdes. Där skulle jag leva mitt liv, ingen som kom och störde mig, bara jag, min lägenhet, mina böcker och en katt.
Jag skulle ha något att göra om dagarna som jag verkligen tyckte om, t ex skulle jag vara bibliotekarie och få hantera böcker hela dagarna. Kunna allt om var varenda bok stod och hur man kategoriserade böcker efter genrer och undergenrer och kunna visa söta unga män var de kunde läsa mer om ryska författare, eller om rymdens oändlighet, eller om litteraturens betydelse i historien. Något, allt, det skulle jag kunna.
Om jag inte skulle vara bibliotekarie skulle jag jobba på en liten restaurang någonstans. Stå och tjuvkika på kärleksgalna par som bara satt och stirrade på varandra och väntade på att jag skulle ge dem en till flaska vin till desserten. Jag skulle ha slarvig fläta och nyfikna ögon mest jämt.

När jag var sjutton år tog jag mig i stället till Stockholm. En stor stökig svår kall stressad folktät bullrig arg komplicerad, fullkomligt fantastisk stad. Det tog sin tid men när jag hade rispat tillräckligt på ytan blommade en otrolig stad framför mig. Jag ska inte säga att det inte var svårt. Det var skitsvårt. Det är skitsvårt, fortfarande. Men jag är kär, jag är kär i den staden. Nu har jag fattats den i nästan ett år och allt jag känner är hur mycket fel det är att jag inte är just precis där. Jag saknar den hela tiden. Jag vill komma hem. Och någon gång ska jag bo i en liten tvårumslägenhet med mina böcker och en katt, fast där och inte i någon liten stad. Jag ska ha något att göra där, som jag älskar. Jag ska dricka vin med mina bästa vänner i hela världen och jag ska rita illustrationer och jag ska sova med vackra män, jag ska aldrig ångra mina livsbeslut och jag ska inte någonsin göra att jag inte finns där igen. Det pirrar i kroppen av längtan, det pirrar på alla möjliga sätt, från hjärnan till hjärtat till magen och mina tår. Vi väntar på varandra, och väl där ska jag i slutet av dagen bara göra en sak: jag ska vara lycklig. Lyckligare än någonsin.