Innan jag fick dödsångest i höstas minns jag att jag tänkte, fortfarande som 20åring, hur otroligt skönt det ska bli att fylla 21. Att nå en kroppslig ålder som stämmer överens med den mentala. Lättnaden att få vara jämn.
Men jag knäcktes mitt itu istället. Istället för det där välbefinnandet jag väntat på så länge, kom en våg av vältrande ångestattacker. Jag har tänkt mycket på det nu i efterhand. Nu när det inte är där längre.
Hur svårt det kändes att andas plötsligt, hur varje kväll blev en kamp mot gråten, mot magknipet.
Och främst hur allt som kändes så naturligt plötsligt blev väldigt abstrakta tankar.
Men det värsta var nog hur det drabbade min omgivning. Kanske förvrängde jag det i huvudet, synen på hur jag tolkade min omgivnings reaktion på att jag öppet visade min sårbarhet.
Jag tyckte det var så hemskt. Att personen jag älskade då fick stå ut med häftiga gråtattacker eller sömnlöshet eller alldeles för djupa tankar. Att mina närmaste vänner fick vara bollplank för min panik.
Aldrig någonsin har jag känt mig så ut-och-in-vänd, på ett så fragilt sätt. Att jag känner att jag vill skrika ut från varje fönster hur det känns, men samtidigt stryka handen över det och låtsas som att det inte finns, aldrig har funnits.
Och nu är det 95% bra igen. Ibland kommer små vindpustar av höstens vemod och påminner sig om tiden jag aldrig vill komma ihåg, men jag har ganska bra ordning på mig själv ändå. Jag har gjort omfattande förändringar i mitt liv som har gjort att jag mår mycket bättre.
Nu är jag i Skåneland igen. Jag ska fokusera 104% på mig själv den här terminen. Jag ska plugga, spara pengar, försöka ta körkortet och träna massor. Jag tror det hade gjort väldigt mycket för mig att klara av de målen. Jag har behövt göra det här så länge. Våga sätta tiden på mig själv, våga hoppas och tro att det kan bli bra, att det blir bra!
Så. 2013, hej, nu kör vi. Du och jag, eller snarare - Jag och Jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar