Han skrev alltid på franska, långa snirkliga ord jag aldrig förstod. Han fyllde sida efter sida, skrivboken fylldes upp och tog slut och jag förstod aldrig hur han kunde leva sig in i det så där.
Jag frågade honom flera gånger vad han skriver om och han svarade alltid "du kommer att förstå, när tiden är inne" och mycket fokuserat satte han glasögonen på plats och fortsatte att skriva. Jag låg alltid på sängen och läste, eller satt i ett hörn och pillade på något.
Det gjorde inget om han inte han sa något på timmar, hans blotta närvaro var nog för mig.
Jag vet inte ens varför.
Ibland kunde jag höra hans fingrar mot skägget i mörkret. Det rispar på ett speciellt sätt mot fingertopparna. Det gjorde mig varm i kroppen, nästan kåt och jag förstod inte. Inget med honom gjorde mig vettig. Jag var inte kär i honom. Jag visste inte vad kärlek var, än mindre älska. Men hans närvaro.
Den fullkomligt tog över mig.
Så han satt och skrev i den nya boken och bläcket tog slut i pennan. Han tittade på den ett litet tag, inspekterade och studerade den i solljuset. Sedan slängde han den allt vad han kunde rakt in i väggen. Vände sig om, lugnt. Placerade glasögonen rätt, snabbt rafs i skägget. Ny penna. Ny mening.
Jag kunde vrida in mig i lakanen på natten, dansa i mina drömmar, rulla och trassla fingrar med hårsvall. Han lade händerna stilla mot mina revben. Lät mig sakta ner, stanna upp. Slappna av. Han letade mina fingrar ut i friheten igen, flätade dem med sina istället.
Och jag vaknade plötsligt upp ibland. Ibland av honom. Ibland av ingenting. Men när han var den som öppnade dörren till medvetandet igen, viskade han med ögonen nära mina "det regnar i ditt ansikte och jag vet inte hur jag ska få det att sluta". Orolig blick. I det svarta rummet såg jag din blick. Alltid så skör då.
Jag vet att han rörde ihop mitt liv den tiden. Jag minns ingenting utanför ramen som kallades oss. Jag försökte minnas under så lång tid men det enda som fanns kvar var fragment av helt hopplösa små minnen. Ingenting av värde för någon annan. Jag minns promenader, nattliga äventyr och grönt landskap. Jag minns vinkvällar och mig upptryckt mot en ojämn vägg med mina armar runt hans hals. Hans andetag mot min hud.
Jag förstod aldrig honom, han antagligen aldrig mig. Vi bara var en historia instrulad i en slags tidlinje som aldrig fanns för någon annan än oss.
När jag låg på gräset och han satt bredvid och skrev långa meningar igen, pekade jag upp mot himlen och jag sa att den där fågeln som flyr vår plats nu, letar efter trygghet någon annanstans, den finns inte här. Han såg hastigt upp och sedan såg han på mig. Han blinkade när han försiktigt sa, som för att inte såra mig, imorgon hittar den hem igen, den kommer hitta sin trygghet alldeles runt hörnet av vår värld. Jag blundade. Lyssnade på ljudet av penna mot papper, andningar tunga som bly, in och ut, jag andades tungt, in
och ut.
Men vi satt i rummet igen, det kvadratiska rummet med hans bord, hans pennor och hans böcker. Hans säng och hans solljus som fångades in i rummet. Jag, jag var ju också hans. Det blev en evig konflikt i min hjärna, jag var hans men jag förstod inte hur eller när eller var jag blev det. Men jag var det. Kanske var det när jag såg in i hans ögon första gången eller hur strukturen i hans ansikte är utan dess like.
Kanske när jag såg honom skriva första gången, koncentrationen och de snirkliga orden som formade en egen värld. Kanske var det när jag hörde honom tala. Inte med ingen om inget utan med någon, om något.
Kanske var jag hans när han bekände att han var min.
Han väckte mig ur min hypnos. Räckte över en lapp och på den stod en enkel mening i mitten.
allt jag skriver, är du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar