Igår åkte jag tunnelbana in till stan för att gå ett litet ärende. På tunnelbanan satte sig döden i form av två äldre damer vid mig, en mittemot mig och en bredvid. Anledningen till varför jag kallar dem döden är för att de hade en väldigt speciell odör som rykte ur deras porer, och jag var instängd i den.
Hur som helst, damerna pratade om Mallorca och om när Harry och hans fru åkte dit i november och fortfarande är kvar, hur otroligt skönt det hade varit med 30 graders värme och sol varje dag. Jag satt med näsan i min bok för jag försökte tränga bort den hemska stank damerna bar på och samtidigt försökte jag koncentrera mig på min bok istället för deras fullkomligt värdelösa samtal.
Plötsligt dyker en hemlös man upp, han presenterar sig som Mikael och undrar om det finns någon som har några kronor att ge honom så att han kan köpa mat. Ingen reagerar till att börja med, förutom mina kära medresenärer, som förfärat tittar på varandra, tittar på honom för att sedan svara varandra genom sina fortsatt fördömande blickar. Jag börjar rota i mina fickor efter bortglömda mynt, när deras djävulsblickar plötsligt fastnar på mig istället, dömande ser de på när jag rotar runt i fickorna på min rock. Jag hittar ingenting förutom ett danskt mynt som fungerar som ett turmynt. Jag skakar på huvudet och säger besviket till Mikael "tyvärr, jag brukar ha, men inte nu". Han önskar en fortsatt trevlig dag och fortsätter bort i tåget. Damerna stirrar fortfarande på mig. Jag blir extremt provocerad.
Inte bara för att de ser ner på mig för att jag försöker hjälpa en medmänniska, utan blickarna de gav honom för att han stod och frågade om lite växelmynt.
Jag har inte varit hemlös, jag hoppas att jag aldrig blir det, men jag kan bara tänka mig hur mycket mod det kräver att ställa sig framför en skara främlingar på ett tåg och svälja sin mänskliga stolthet och be om matpengar. Be om att få leva. Hatten av till Mikael och alla andra som måste och vågar göra det.
Skam åt tanterna som inte kan hantera att alla inte har det lika bra som dem, och ännu mer arg blir jag när tanten bredvid mig rättar till sin enorma pälsmössa hon prydligt satt på huvudet och sträcker ryggen lite extra för. Klassklyftor, dra åt skogen.
Det är en sådan sak jag märkt i Stockholm, förresten. Att folk verkligen skiter i andra som de inte behöver ha att göra med. Vad hände med solidaritet? Att bry sig om sin näste? Om något f.d kristna Sverige (borde) anammat är det väl medmänsklighet? När man kan tänka sig att ge fem kronor till en människa som har det jävligt jobbigt. Ni tänker/svarar med att personen i fråga kommer supa bort alla pengarna de får. En minoritet kanske gör det. För att glömma. Om någon av er faktiskt ställer er och pratar i några minuter med en hemlös person kommer ni faktiskt inse att - jisses! det här är faktiskt en människa! PRECIS SOM JAG. Som haft det jobbigt och nu inte har tak över huvudet. Som måste våga be samhället om lite pengar, mat kanske. Som egentligen bara ber om lite lite lite medmänsklighet. Hur svårt kan det vara egentligen?
Min bästa vän Sofie satte igång ett fantastiskt projekt, ge bort dina skor som ligger och dammar i garderoben till välgörenhetsorganisationer som Erikshjälpen, Stadsmissionen eller vad du har nära dig. Idén fick hon efter att hon suttit och pratat med just en hemlös man som hade sockar och sandaler på sig, mitt i vintern.
Min poäng är att det inte krävs så mycket från oss individer för att kollektivt kunna hjälpa de i värre situationer än oss själva. Även om det handlar om att ge tjugo kronor till Amnesty varje månad, eller att faktiskt lägga de där kronorna i den hemlöses tomma papperskopp. Man kan volontärarbeta.
För de som verkligen tror att de hemlösa super bort pengarna de får, köp dem en macka!
Man kan inte byta in mat mot sprit.
Huvudpoängen är hur som helst att man kan anpassa hur mycket man vill hjälpa efter sin livssituation. Det är inte så svårt. Det är för ett gott ändamål och du vinner kanske inte pengar på det (ack kapitalismen) men du vinner någons tacksamhet, du vinner på att vara en godare människa.
Det tänker jag iallafall göra.
Hur som helst, damerna pratade om Mallorca och om när Harry och hans fru åkte dit i november och fortfarande är kvar, hur otroligt skönt det hade varit med 30 graders värme och sol varje dag. Jag satt med näsan i min bok för jag försökte tränga bort den hemska stank damerna bar på och samtidigt försökte jag koncentrera mig på min bok istället för deras fullkomligt värdelösa samtal.
Plötsligt dyker en hemlös man upp, han presenterar sig som Mikael och undrar om det finns någon som har några kronor att ge honom så att han kan köpa mat. Ingen reagerar till att börja med, förutom mina kära medresenärer, som förfärat tittar på varandra, tittar på honom för att sedan svara varandra genom sina fortsatt fördömande blickar. Jag börjar rota i mina fickor efter bortglömda mynt, när deras djävulsblickar plötsligt fastnar på mig istället, dömande ser de på när jag rotar runt i fickorna på min rock. Jag hittar ingenting förutom ett danskt mynt som fungerar som ett turmynt. Jag skakar på huvudet och säger besviket till Mikael "tyvärr, jag brukar ha, men inte nu". Han önskar en fortsatt trevlig dag och fortsätter bort i tåget. Damerna stirrar fortfarande på mig. Jag blir extremt provocerad.
Inte bara för att de ser ner på mig för att jag försöker hjälpa en medmänniska, utan blickarna de gav honom för att han stod och frågade om lite växelmynt.
Jag har inte varit hemlös, jag hoppas att jag aldrig blir det, men jag kan bara tänka mig hur mycket mod det kräver att ställa sig framför en skara främlingar på ett tåg och svälja sin mänskliga stolthet och be om matpengar. Be om att få leva. Hatten av till Mikael och alla andra som måste och vågar göra det.
Skam åt tanterna som inte kan hantera att alla inte har det lika bra som dem, och ännu mer arg blir jag när tanten bredvid mig rättar till sin enorma pälsmössa hon prydligt satt på huvudet och sträcker ryggen lite extra för. Klassklyftor, dra åt skogen.
 |
| (tanten på bilden har inget med min text att göra) |
Det är en sådan sak jag märkt i Stockholm, förresten. Att folk verkligen skiter i andra som de inte behöver ha att göra med. Vad hände med solidaritet? Att bry sig om sin näste? Om något f.d kristna Sverige (borde) anammat är det väl medmänsklighet? När man kan tänka sig att ge fem kronor till en människa som har det jävligt jobbigt. Ni tänker/svarar med att personen i fråga kommer supa bort alla pengarna de får. En minoritet kanske gör det. För att glömma. Om någon av er faktiskt ställer er och pratar i några minuter med en hemlös person kommer ni faktiskt inse att - jisses! det här är faktiskt en människa! PRECIS SOM JAG. Som haft det jobbigt och nu inte har tak över huvudet. Som måste våga be samhället om lite pengar, mat kanske. Som egentligen bara ber om lite lite lite medmänsklighet. Hur svårt kan det vara egentligen?
Min bästa vän Sofie satte igång ett fantastiskt projekt, ge bort dina skor som ligger och dammar i garderoben till välgörenhetsorganisationer som Erikshjälpen, Stadsmissionen eller vad du har nära dig. Idén fick hon efter att hon suttit och pratat med just en hemlös man som hade sockar och sandaler på sig, mitt i vintern.
Min poäng är att det inte krävs så mycket från oss individer för att kollektivt kunna hjälpa de i värre situationer än oss själva. Även om det handlar om att ge tjugo kronor till Amnesty varje månad, eller att faktiskt lägga de där kronorna i den hemlöses tomma papperskopp. Man kan volontärarbeta.
För de som verkligen tror att de hemlösa super bort pengarna de får, köp dem en macka!
Man kan inte byta in mat mot sprit.
Huvudpoängen är hur som helst att man kan anpassa hur mycket man vill hjälpa efter sin livssituation. Det är inte så svårt. Det är för ett gott ändamål och du vinner kanske inte pengar på det (ack kapitalismen) men du vinner någons tacksamhet, du vinner på att vara en godare människa.
Det tänker jag iallafall göra.
människotro <3
SvaraRadera