Hon bar mig under sitt hjärta och flydde med ingenting.
Hon höll hårt i små rädda händer
mina bröder, mina modiga hjältar
som inte såg eller förstod agonin.
Hon var svept i svart tyg som blev en naken hud
en skyddande borg mot livet självt
Att andas blev lyxen, något som inte var blod eller sorg.
Den rena sorgen.
Döden som flåsar i nacken, varje dag varje natt.
Hon gråter i tystnaden, i kylan
där allt bara är sand.
Det lena som nu är det sträva. Det som svider i ögonen eller som omfamnar
när inga kroppar längre finns
att hållas om av
(Mamma du är 25 år och du är ju bara ett barn som vill hållas om och skyddas)
Hon bar mig under sitt hjärta. Samma blod, samma luft. Samma sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar